Hej en månad.

Jag inser att ni fortfarande går in på min blogg i hopp om ett nytt inlägg. Jag ser det på en slags tracker jag har i hemlighet. Jag kommer inte fortsätta blogga denna blogg. Jag kommer att skapa en ny, helt majestätisk blogg. Tills vidare kan jag berätta lite om min vardag, som vanligt.

Jag gick in på det mäktiga Kulturens Hus i Luleå för typ tredje gången i mitt liv i veckan.
Mitt mål var att hitta Bengt-Åke Cras fantastiska bokserie om Södergårdens hockeyclub på biblioteket. Jag vågade absolut inte fråga efter böckerna, så jag strosade omkring mellan hyllorna
i hopp om att få se en 15-årig tönt stå i en viss sektion. Det är där de böckerna är.
Det är böcker för 15-åriga töntpojkar. Det spelar ingen roll. Jag älskar dem. Precis som jag älskar Per Nilssons böcker. Jag är exakt sådär fjantig.

Jag hittade ingen sån, utan lånade istället en bok om Johnny Depp. En sån där bok som är typ en kvadratmeter stor och istället bara 10 sidor lång. Där hela omslaget är täckt av en idolbild på Johnny. Herrarna vid klassisk musik-skivsamlingen rynkade på näsan när jag gick förbi och kvinnorna tyckte att jag var söt på helt fel sätt. Lille-pöjk-ska-lära-sig-att-bli-som-sin-lilla-idol-sättet.

Jag insåg mitt misstag och vände boken så att framsidan låg intill min kropp, och baksidan visades utåt när jag lämnade Kulturens Hus, och Kulturens Hus lämnade mig. Visst förstår ni den meningen? Nähä. Tänk över den igen då.

Avslutar detta inlägg med: håll utkik efter min nya blogg...

...och ett citat: Hela världen är så underbar - bara man är korkad, tom och glad.

Tipping the trejv.

Jag har startat ett travbolag, som det heter i branschen, med en bloggkompis från Östersund. Vi körde vår första omgång i lördags och det var en omtumlande upplevelse. Trav måste vara den mest händelserika sporten av alla, om det nu inte var en engångsföreteelse.

Det är alltså min första gång jag tippar på travet, och vi har köpt rader för 500kr. Jag har lyckats lura med mig några kompisar från Luleå in i smutsen också. Jag och Tobias sitter hemma hos honom på lördagen och ska följa loppen live. Jag har köpt Coca Cola men jag glömde kexchokladen. Visst måste man äta det till trav? Det hänger som ihop, va?

Lopp 1 går och vi prickar vinnarhästen. Gott så, tänker alla i kör.
Lopp 2 går och vi prickar igen. Shit, tänk om vi vinner 1 miljon, tänker jag. Alla andra tänker gott så.
Lopp 3 går och vi prickar IGEN. Jag får tredubbla hjärtslag och är helt SÄKER på att jag inom snar framtid kommer att vara miljardär.

Mellan lopp 3 och 4 händer något riktigt roligt. En kusk och en tränare ryker ihop backstage. De står och skriker på varandra efter operanoter. Helt sjukt är det. Jag tror att de sa upp bekantskapen och lämnade varandra för gott. Ja, och INNAN dess brast en annan tränare ut i gråt för att hans häst vunnit 7 lopp i rad.

Inte ens nog med detta. I lopp 4 eller 5 så DÖR en av hästarna. Han pallade helt enkelt inget mer och faller ihop mitt i loppet. Guuuud vad tråkigt, tänker alla i kör. Alla utom jag. Jag tänker på min miljard som rann ur händerna helt plötsligt. Nej, det är klart jag inte tänker så. Det var ju fruktansvärt. En stor sorg för travsverige som jag nu är en del av. Jag ser en oerhörd framtid inom detta fritidsyrke. Travtippare. Sweet.

I am really born to be an ICA-kassörska?

Jag såg en film nyss som påminde mig om det här med att vissa föds till... vissa roller kan man väl säga.

Jag har svårt att tänka mig Mozart, Chagall eller Dostojevskij jobba med finansrådgivning eller som ambulansförare till exempel. De föddes med en konstnärlig ådra och en galen hjärna.
De var alla dårar.
Vissa föds till att bli poliser och 95% av våran generation tror att de föds för att "jobba med människor". Det är väl det svaret man typ alltid får när man frågar någon mellan 17 och 20 vad de vill bli när de blir vuxna?
Inte för att det är något fel med direkt, men det blir lite banalt när 15 av 17 ska söka socionomprogrammet när de tagit studenten.

Jag satt och tänkte på det här och kom att tänka på en tjej jag träffade i somras. Jag kan inte påstå att jag känner henne, men vi kommer från samma område i Luleå och har gemensamma vänner och sådär. Vi har en vanlig hälsningsrelation.

Jag träffade henne på krogen och hon berättade hur hon just nu pluggar till journalist i Piteå.
Hon, precis hon, befann sig i mina tankar när jag för en stund sedan kom att tänka på det här.
Hon är fan född för det här.
Jag känner henne som sagt inte men man får ju starka intryck av folk, och hon är en typisk journalist. Inte en sådan där töntig som skriver om huruvida Per Moberg är ful eller snygg (det är förresten ett mysterium. Är han svinful eller manligt snygg?), och inte heller en sådan där jobbig som intervjuar fel personer på fel sätt.

Hon är en sådan journalist som har uppvikta armar på en skinnjacka, går med jävligt bestämda steg, spänner blicken i sitt offer och inleder intervjuer med lite för hög röst. Typ: "HÖRRU Reinfeldt..." och så någon jävligt vass fråga på det. Hon är en sådan som gräver i grejer. Som nästlar sig in i konspirationer och offentliggör sekretessbelagda dokument. Som tar upp Palme-mordet i fokus igen och löser det.

Hon sa att hon läste min blogg, så jag hoppas att hon läser det här och får en boost.

Cnfsn.

Nu är jag förbannad och förvirrad. På riktigt. Mest förvirrad.

Vad är det med folk och deras intressen för dåliga bloggar? Jag förstår givetvis varför det är intressant med en modeblogg. Att ha en intresse för kläder och frisyrer är väl inget konstigt. Vi bor ju i ett land med oerhörd välfärd och därför orkar vi inte bry oss speciellt mycket om till exempel politik. Men varför har man intresse av att läsa ingenting? De här människorna som skriver om ingenting håller på att ta över och jag är rädd. Till och med blondinpuckot är mer intressant än de nya idioterna - Kissie, Foki, Pussy, Millie och allt vad de heter.

Här är att utdrag ur Fokis blogg:

"Hello!

Jag ska strax åka in till stan. ♥ Har legat hemma hela dagen och latat mig, men nu får det vara nog med det! När vintern kommer så ångrar man de soliga sommardagar som man slösade bort genom att vara inomhus.

Ska äta på Subway, och sen vet jag inte vart vi ska. Men vi får väl se! :)"

Hur är det här intressant? Hon berättar att hon ska in till stan och har latat sig. Men nu minsann! Nu får det vara NOG!! Nu jävlar ska hon ut och röra på sig!!! Hon ska till Subway och äta en smörgås, sen vet hon inte vart hon ska!!!!!!!

Hur ska man reagera på det här? Ska man tycka att det är roligt? Är det en fängslande text det här? Ska man tänka "He he, jag var också på Subway en gång och då visste inte jag heller vart jag skulle efteråt!! Jag kan relatera till dig!!!!!!!!!!"



Okay, hon har ju med en dagens outfit också, men den kan väl inte vara intressant för NÅGON?



Det är ju bara ett helt vanligt randigt jävla linne från typ H&M och en ännu vanligare grå jävla cardiganjävel från typ Domus. Eller är det tänkt att man ska skratta åt den högra bilden för att hon har tungan ute? JAG FÖRSTÅR INTE!! Är det sarkasm eller vad fan är det frågan om?

Rekop.

Jag sitter med QQ på handen. Jag förstår att det är en bra hand, och dricker lite Coca Cola med ett leende på läpparna och smaskar sådär belåtet efteråt. Tar en snus i exalterade rörelser. Det är en annan kille som höjer före floppen kommer ut. Han höjer ganska kraftigt, och jag förstår att min QQ kanske inte är den bästa handen ändå. Jag synar. Floppen kommer ut:

Q J 10.

Jag tänker: YES, nu jävlar har jag den jäveln, och tar en till klunk Coca Cola.

Han höjer potten. Det är en höjning som säger: jag har något. Jag har något bra. Jag tänker att antingen har han JJ eller AK. Det är en höjning som ber mig agera. Den ber mig följa med.

Jag synar och ett fjärde Q kommer ut. Jag har fyrtal i Q.

YES!! Jag vann.


Jag minns inte hur resten satsades och synades men jag vann i alla fall en ganska stor pott. Jag är numera en förlorad själ. Jag tänker bara på stegar, färger, triss och huruvida man ska följa med eller lägga sig. Jag har börjat spela poker på internet. Jag sitter uppe sent om nätterna och läser om poker och jag följer pokermatcherna i TV. Jag tänker beställa en bok om hur man vinner i texas hold'em.

Jag har blivit en av alla. En av alla som köpte en silverväska med pokermarker för 2-3 år sedan. Jag, som alla andra tror att jag kommer bli rik på det där. Nu är frågan: kommer jag att kunna hålla det här på en stabil nivå eller kommer speldjävulen att dräpa mig? Kommer jag att spela bort min volvo och min villa i en pokermatch?

4 höstar är mer än 5 somrar.

Sommaren lider mot sitt slut. En del av oss ljuger för oss själva i påståenden som "sommaren varar hela augusti. Det är falskt. Höstvindarna har aldrig varit tydligare.

Framtiden är snart här alla ska skiljas åt.

En ska bo kvar i vemodsluleå. Han ska arbeta och söka lägenhet.
En annan söker boende i frihetens luleå, och har fått extrajobb i samma stad.
En tredje har en snowboardkarriär, och säsongen börjar snart.
En fjärde ska till en främmande stad, ovetande om sysselsättning.
En femte och en sjätte ska ska till en välkänd stad, utan att veta vart.
En sjunde och en åttonde ska studera i vemodsluleå och bo i sina kulturkvartar.

De enda de har gemensamt just nu är hösten. För mig är den redan här och jag älskar den. Den gör sig tydlig i kvällsluften, tycker ni inte?

Y.

Varför är man så frrrrrrrruktansvärt lat?

Jag tar bilder exakt varenda dag med mobilen och tänker: det här kan jag skriva något roligt om i bloggen. Det blir aldrig så. Vet ni varför? För att jag inte orkar ta sladden som är i min garderob en meter från datorn och koppla in den. Det tar 10 sekunder, och sen måste man vänta 5 sekunder för att lagringen från mobilen ska dyka upp på skärmen. Då tar det 15 sekunder att föra över utvalda bilder.

Det tar alltså sammanlagt 30 sekunder. Det här har jag tydligen inte tid med. Okej, jag kanske underdriver lite. Det kanske tar en minut. Sen kanske det tar en minut att lägga in dem på bloggen från windows. Men nej, jag har inte tid med det här. Vad har jag tid med egentligen?

Vad har vi människor tid med? Ingenting. Inte ens gå i affärer, därav shop online. Visste ni att ICA och COOP ska införa att man kan beställa deras varor på internet? Är det inte sjukligt vart vi är på väg? Vad kommer sen? Virtuella julfiranden?

In need.

Jag ska skaffa mig ett nytt intresse, hade jag tänkt. Jag håller ju på mycket med musik, men utöver det så gör jag inget. Jag ser serier, men helt utan disciplin. Jag följer ingen serie sådär som folk gör. Ni vet: "YES, nyaste avsnittet har kommit ut!!". Så har jag aldrig kunnat säga, för jag har aldrig haft någon koll. Jag har sett litegrann av alla serier.

Nå, ett nytt intresse att syssla halvhjärtat med? Jag har några förslag.

- Tippa på travet.
- Prickskytte.
- Skateboard. (Det här kan jag ju redan, men det vore kul)
- Samling. (Egentligen spelar det ingen roll vad jag samlar på, men det ska vara något som inte är så lätt att få tag på. Typ något jag måste resa jorden runt för att få ihop en fullständig samling)
- Skaffa eremitkräfta.
- Skriva blogg.
- Skaffa ett garage och trimma mopeder mot betalning.
- Hålla falska föreläsningar.
- Hålla genuina föreläsningar på ett främmande språk.
- Skapa ett språk.

Vilken är bäst? Jag är faktiskt fullt allvarlig med dessa förslag. Förutom kanske de 5 sista.

Hej, en Fanta original, tack.

Jag verkar ha förlorat bloggförmågan, eller vad säger ni? Kan jag skriva längre? Vem är jag ens?

Robin ställde mig en intressant fråga förra veckan, tror jag det var.

Vad hade NI gjort i den här situationen:

Ni skulle gå in på en kiosk för att köpa en Fanta. Oklart varför ni skulle köpa just Fanta.
Det är en sån här gammeldags kiosk där man måste säga till biträdet vad man ska ha.
Ni säger att ni vill ha en Fanta.
Biträdet frågar: vilken smak?
Ni säger: original. En helt vanlig Fanta, alltså.
Biträdet kommer med en Fanta päron.
Ni säger: nej, en original. En med apelsinsmak, alltså.
Biträdet säger: va? Vadå apelsinsmak? Det här är ju en originalfanta.
Ni säger: Vad pratar du om? Fanta apelsin har ju funnits i typ 100 år.
Biträdet och samtliga i butiken kollar snett på dig.

Vad hade ni gjort?

Sprungit till andra affärer och tittat efter Fanta apelsin? Sprungit till TV4 och bett om att få se en fantareklam? Gått till doktorn för att kolla hjärnan?

Lördagskalas.

För att svara på min egna fråga i förra inlägget: nej, det låter inte lockande.

Det här låter mer lockande:

- 1.5 liter Coca-Cola.
- 100g mmmmmmmmmmmarabou.
- Playstation 3 med NHL och FIFA.
- Christoffer Roslin.
- Dubbla snusar (för att Chrille börjar bli större och koolare än mig måste jag visa mig starkare på något sätt, och det enda som finns kvar är att jag har större snusgrop än honom.)

Han vann över mig i bowling i dag också. Imorgon ska jag utmana honom i karate tills en av oss inte lever längre.

LK.

Snubbar med tribaltryck på tröjorna och kepsen ovanför spretluggen.
Tjejer med foppatofflor, mjukisbyxor och hoodies.
Snubbar som blir kallade efter sitt efternamn som ska SUPA HÅRT I KVÄLL!!!
Tomas Ledin.
Öltält där alla föräldrar blir aspackade och stöter på varandras respektive så mycket att männen går ut och gör upp.
Kareoketält där mammorna sjunger den där låten: "han går som en karl...".
Där medelåldern 22 även fast ingen därinne är 22. Det vill säga: alla är antingen 40+ eller 18-.
Inträde som kostar 350:- per kväll och 1/10 slåss med varandra.

Låter det här lockande i helgen?

GTA IRL.

Jag pratade nyss med Robin i telefon, och han berättade om ett uppdrag han hade. Han skulle bli hämtad av sin pappa i hans nya sportbil, för att sedan hämta upp ett par skor och en nyckel hemma hos pappan. Sedan skulle de åka ut till en stuga för att lämna skorna och nyckeln. Det är ju ingen big deal, eller hur? Robin gör, trots detta, alltid såna här typer av grejer till en big deal.

Han får sina uppdrag att låta lika viktigt som att bevara presidentens liv. Han lever i Grand Theft Auto, kan man säga. Jag finner det här väldigt roande och bad om att få följa med.

Nu är det inte Robin och hans pappa i sportbilen med skorna och nyckeln längre. Nu är det jag och Robin. De gamla vapenbröderna, ute på uppdrag igen.

God morgon.

Grigorij Perelman

Det här med att ha förebilder, va. Det är ju något man borde ha i viss utsträckning. Man får ju inte tycka om någon på det sättet att man bryr sig om att få en autograf till exempel. Det är väl lite töntigt?

Jag har ju många förebilder, och de flesta är okända för mig. En som är känd är Grigorij Perelman.
Han är en av de coolaste snubbarna jag vet. Han är en rysk matematiker som har löst de svåraste problemen som matematiker har försökt lösa sedan urminnes tider. Inte bara ett, utan tre sådana.

Det som gör honom cool är att han bor med sin mamma i en gammal stuga i den ryska skogen, och att han inte bryr sig shit om att få någon uppmärksamhet. Han vill inte bli rik eller berömd på det han gör, han älskar bara matte helt enkelt. Till exempel så vann han Fieldsmedaljen – den största hedersbetygelsen inom matematikvärlden, men valde att chilla hemma istället för att fara och ta emot det.

Han blev även erbjuden hur mycket pengar som helst för en världslösning, men valde att tacka nej till pengarna. Vet ni varför? För att Perelman ansåg att juryn inte var nog kompetenta för att bedöma hans genialitet. Ha ha ha ha. Vet ni hur jävla coolt det är?

Ja, jag med.

Sorgen.

Det var som att hugga kniven i hjärtat på sig själv. Tusen nålar i själen. En dag hände det bara, och hela mitt liv jag hade byggt upp runt henne förstördes. Nio jävla år hade jag ägnat åt henne och hennes förbannade projekt. Förstod hon inte hur mycket jag offrade för henne?

NIO. JÄVLA. ÅR.

Nu kommer jag alltid ta fruktansvärda omvägar för att slippa se skylten där det står WAYNES COFFEE på cylindervägen 16. Det var där jag såg dem. Tonårshånglandes som två nyförälskade jävla valpar. Jag visste inte om jag skulle döda de båda eller om jag skulle försvinna för gott. Eller både och. Att jag inte såg det komma. Att jag inte kunde koppla ihop det ena med det andra när hon jobbade sent och fick ta taxi hem. Att jag inte förstod det när jag kände doften av rödvin i svepet av att hon vände ryggen mot mig i sängen. Att jag inte förstod det när hon plötsligt började komma med argument som var hårt präglade av högerpolitikens jubelidioter. Jag visste ju vem hon hade fått argumenten ifrån.

Det spelar ingen roll längre. Nu är allt förbi och jag får leva med den ständiga väntan. Blicken jag alltid måste slänga mot ytterdörren i hopp om att hon ska komma tillbaka. Timmarna jag spenderar att kolla vimmelbilderna på Stureplan.se för att kanske få se dem tillsammans. Självplågeri. Krampen jag börjar få i armen av att ta upp mobilen och kolla om hon ringt/sms:at ungefär sjuhundra gånger om dagen. Mitt liv är slut, och allt hände i sekunden av en kyss.

Anställd igen.

Två dagar hann jag vara arbetslös innan ett till jobb slängdes på mig. Vem snackar om dystra tider egentligen? (Många som kommer bli upprörda på mig för den där kommentaren. Till er: förlåt, men jag måste få blåsa upp mig själv litegrann.)

Jag jobbar nu åt ett företag som heter ACC. Jag orkar inte förklara något mer. På fikarasterna roas jag av en man som är en karikatyr på sig själv. Han har Fidel Castro-keps i kamouflagemönster lite för långt nerdragen, öronsnäcka till mobilen, drar fräcka skämt som 1/5 i fikarummet orkar låtsasskratta åt, pratar frrrrrrruktansvärt bonnigt och säger punchlines som "yo yo homies!" MED den där bonnadialekten. Det hela känns obehagligt. Han har dessutom blekt håret i sån där blond färg tjejerna hade när de blekte håret i mellanstadiet. Oranget alltså.

Annars har jag gjort mycket i dag. Jobbat, gymmat, sett Hangover och cyklat 2 mil.

Kul att jag gymmar. Jag är svagast på gymmet och går och blåser upp mig själv sarkastiskt och stoltserar med att jag tränar biceps på 12.5kg när alla andra därinne kör på 17.5 och uppåt. De andra pojkarna ger mig oigenkännliga blickar.

Känns helt O.K.

Return.

Nu är det väl dags att börja blogga igen, inte sant?

Jag har haft ett sommarjobb som tog all min tid och fokus. Jag jobbade med en snubbe från Sri Lanka som alltid fick stånd på lunchen och sa då att han blev varm. Han skämdes aldrig över det och försökte således aldrig dölja sitt utstående paket. Obehagligt.

Min andra kollega var från Honduras, 32 år gammal och hade bott i Sverige i 5 år. Han påstod att han var läkare i Honduras, men kunde ca 20 svenska ord, visste inte varför han bodde i Sverige, såg Tom & Jerry på luncherna och såg exakt ut som en svart Mr Bean. Jag tvivlar på att han var läkare...

Följande ord/meningar kunde han säga:
- Koka mat
- Koka bröd
- Äta mat
- Äta mera mat
- Inte mycket, lite.
- Inte lite, mycket.
- Inte samma, olika.
- Inte olika, samma.
- Kanske du vill... (följdes alltid av de 4 första meningarna)
- MAAKIII (han menade tvättmaskin)
- Gala (han menade galen)

I resten av konversationerna användes kroppspråk, vilket han inte kunde.



Nu är jag arbetslös och det känns helt OK. Jag ska använda den här tiden till att lära mig om livet. Jag ska studera människans egentliga uppgift i livet genom experiment. Jag ska beställa pizza till en biosalong och be dem leverera den i den mest spännande scenen. Jag ska lära mig swahiliska. Jag ska sortera tops i storleksordning. Jag ska lära mig att ställa in det perfekta ljuset i VLC-spelaren utantill.

Nu ska jag leva, god damnit. Nu är jag tillbaka.

Thomas motherfucking Dybdahl.

Jag måste posta en till video med Thomas Dybdahl. Sällan hör man det här slaget av kvalité hos nutida singer/songwriters.

Thomas Dybdahl = geni.

Det här är det bästa jag sett och hört på riktigt, riktigt länge:



Rösten. Kompositionen. Dynamiken. Ärligheten.

Allt det här får mig att vilja dricka rödvin och diskutera känslor.

Det bästa är: de absolut flesta av hans låtar skulle kunna vara mästerverket för vilken singer/songwriter som helst.

Mr. Qvarfordt

Jag funderar på att bli en så in i helvetes mäktig man. Alltså, en som har HÖGSTA möjliga auktoritet i alla lägen. Alla ska rysa till direkt jag kommer in i ett rum.
Man ska känna att: det här... Det här är ingen snubbe man vi säga emot.

Folk ska vara livrädda för att ens möta min blick. Jag ska inte ens behöva möta deras blickar eftersom jag vet att till och med min närvaro är för mäktig för dem.

Mina barn ska kalla mig Mister Qvarfordt, och när de inte gör det, utan istället kallar mig pappa eller Alex ska jag stirra på dem så jävla intensivt att de till slut gråter fram en ursäkt.

Jag ska vara så mäktig att när jag får någon slags utmärkelse för något briljant jag gjort ska jag tacka nej till priset och påstå att juryn inte är värdiga att ha någon åsikt om mig och min makt.

Rimlig tidsplan för att uppnå den nivån makt: 5 år. Vad säger ni?

Senaste.

Jag gör så mycket nuförtiden att min blogg inte hinner med. Ni förstår säkert.

Jag har ju varit en andra sväng till Göteborg. Jag fick min resa betald av Petter, eftersom jag hjälpte honom att flytta massa grejer via tåg.
Vistelsen där var skön. Jag har ju tänkt blogga om förra helgen vi var där också men jag får aldrig mina bilder mailade till mig. Klas (min fasters kille) - om du mot förmodan läser min blogg: maila över bilderna!
I dag har vi hursomhelst haft auktion här hemma. Auktion för tjejer.
Det vill säga: decibel 200.
Mirja skrek ut alla de rätta säljfraserna. Hon spände blicken i kunderna och envisades att varenda klädesplagg hon sålde var exakt rätt för i sommar.
Hon visade missnöje mot de snåla kunderna och fick således en förmögenhet.

Två hattar har jag också skaffat. En stråhatt, ungefär som stråhatten i hattinlägget, och en gubbhatt. Gubbhatten fick jag gratis av Petter.
Det var tydligen hans morfar eller farfar som har burit den.
Det är ju mycket coolare än att köpa en ny gubbhatt. Plus att den bars på 50/60-talet, och att den bars i Gällivare. En socialistisk gruvkänsla vilar över den.
Jag vill kavla upp armarna, förespråka metallfacket och läsa Marx när jag bär den.
Jag vill röka pipa (jag har en pipjävel) och blicka ut mot gården i hopp om att få se en älg när jag bär den.
Jag vill tro att TV:n är en fluga när jag bär den.
Jag vill skjuta salt ur en hagelbössa på de pallande snorungarna när jag bär den.

I morgon ska jag gå till frisör och klippa mig. Har inte varit hos frisör sen jag var 10 år. Mirja har påpekat behovet för mig att gå till frisör enda sedan vi träffades. I och med min ständiga envishet med att inte gå dit har hon nu köpt ett presentkort till mig hos en frisör. Förstår ni hur gärna hon vill se mig med en "riktig frisyr"?

Ska jag ta före- och efterbilder, månne?

Skall även ha möte med studiotekniker Rikard inför hela den här grejen jag ska vara konferenciär och spela på. Spännande.

Födelsedagar.

VARFÖR firar vi födelsedagar?

Jag förstår att vi firar dem för att vi föddes för varierat antal år sedan, men jag förstår inte varför vi firar barnet som levt ett varierat antal år.

Låt mig förtydliga: nu är jag 22 år, och den 3 oktober fyller jag 23 år. Vad har jag gjort mellan 2008-10-03 och 2009-10-03 som är värt att fira på just den dagen? Ingenting. Jag har ju bara överlevt. Vi gjorde ju INGENTING vid våran födsel heller. Det är ju våra mammor som gjorde allt arbete. Varför firar vi inte våra mammor på våra födelsedagar?

"När ska vi pappor då firas??? Ska inte vi få presenter också???"

Ja, vi har fars dag - det får räcka. Vi gör ingenting som är värt att fira på ett barns födelsedag. Vi ställer upp och skjutsar mamman till sjukhuset kanske. Vi kanske sitter och håller deras hand när de känner den värsta smärtan de någonsin har känt. Tänk er själva att bli sparkad på småkillarna mellan bena i 12 timmar. Det är typ att föda barn.

Den 3 oktober firar jag min mamma för att hon orkade föda mig och har stått ut med mig i alla dessa år. Jag hoppas fler hakar på trenden.

G.

NU DRAR JAG TILL GÖTEBORG!!

Ser ni vad klockan är? Klockan är 06:06 på morgonen. Förstår ni att jag är vaken nu?

Nej, inte jag heller.

Ses på AVENYYYYYYYYYYYYYYN.

Förrgårdagen.

I går var mina gällivarekompanjoner här. Det var en spontan grilltillställning och vi var mycket nöjda med spontanplanen. När vi skulle tända grillen blev både jag och Petter farsor. Det regnade, och till viss grad struntade vi i det - i äkta farsamanér. Vi tog i alla fall på oss regnjackor men Petter tog på sig stövlar. Jag struntade i det. Det vill säga: jag vann. Hursomhelst fick vi ingen fason på grillen och stekte istället. Det var magiskt gott. Davva hade marinerat allting. Han hade gjort i ordning grillspett med marinerade råvaror, kokat potatis som han marinerade, och köpt fläskfilé han marinerade. Han ville marinera tändvätskan, grillkolen och mig också, men någon gräns fick det vara.


Här är Mirjam (Davvas... Kompis)
och Davva. Titta hur lycklig han är
för att Mirjam väljer att prova på
hans marinerade vansinne.


Här är Davva och Petter. P har inte
riktigt lärt sig att äta än som D skär
upp hans mat i små, små tuggor.
Nästan obefintliga. P har inte riktigt
lärt sig hur man tuggar stora tuggor
än.


Efter maten föreslog jag att vi skulle
lägga oss och dåsa av. Såhär gör man
tydligen om man är från Gällivare.
Dårar, enligt mig.

Mitt liv just nu och min dag i dag.

I dag åkte Mirja till Göteborg. Det gjorde att jag hamnade i den ungkarlsroll jag brukar hamna i när hon är borta. Då köper jag bara bruna bönor, falukorv, bacon och äter och lagar allting med en samekniv jag har i bältet. Jag uppe hela nätterna och ser på TV och surfar och tar inget ansvar för någonting. Jag skolkar från jobbet och ligger hemma och ser på repriser istället. Jag äter chips till frukost och mackor till middag.

Tidigare i kväll var jag på folkhögskolan och blev bjuden på underhållning och lärdom av de två gällivaregrabbarna - Petter och Davva. P är ju som bekant trummis och D är skrivare. Det vill säga: tanken är att han ska bli erkänd författare när han blir stor. De bjöd mig på blodpalt och lärde mig att man ska äta den med potatis, smör, sylt och bacon. D lärde mig också hur man marinerar som en karl.

Efter maten såg vi en dokumentär om Charles Bukowski. Ni vet säkert vem han är. Inte? Nähä. Googla då.

En intervjuare frågade honom "What is love" och han svarade att kärlek är som morgondimman precis INNAN solen har kommit fram. Ni förstår va? Han menar alltså att kärlek är en dimma i sinnet innan solen (VERKLIGHETEN) tränger sig på.

Båda gällivaregrabbarna höll med genom att puta med läpparna och dra in luft sådär så det låter "tschooo". Det var oerhört vackert.

Nu: sova.

Modeblogg.

Okay, nu ska ni få agera lite smakråd här. Jag har ju som bekant en klädstil som till största del innefattar skjortor, chinos och hängslen. Det har kommit upp för mig att jag borde skaffa mig en hatt. En gentlemannahatt, if you will.

Jag har tittat runt lite och förstår inte vilken jag ska ha. Vilken som är rätt för mig. Vilken hatt som är jag helt enkelt.

Skriv gärna vilken ni tycker bäst/sämst om i kommentarsfältet.



Hatt nr 1 (helt vanlig hatt)



Hatt/keps nr 2 (min dröm att kunna bära upp den här)


Hatt nr 3


Hatt nr 4


Hatt nr 5 (Ha ha ha, FÖRSTÅR ni om jag hade kommit gående med den här på knåbas)

Hatt nr 6 (kanske den snyggaste - mest modemedveten)

Hatt nr 7 (skulle gärna ha en sån här, men skulle nog inte våga)





Hatt nr 8 (från den gamla skolan)



Hatt nr 9 (clean men dyr)



Hatt nr 10 (typ som den där lilla japantjockisen i James Bond-filmen har. Ni vet, han som kastar sin hatt så folks strupar går av)



Hatt nr 11 (favorit. Den jag mest troligt kommer köpa)

Gårdagen i bilder.

I går fick jag erbjudandet att hänga med till Ystad.
Den enda anledningen var väl bara att slippa Skurup. Jag
hängde med, och det var helt jävla underbart. Ser ni inte?
Ser ni hur underbart det ser ut? Det är ju för fan högsommar
här nere.


Petter (till vänster): "jag ser ju vanskapt ut på den där
bilden. Ta en ny!!"


Så ja. Här ser ni mina comrades. Båda är trummisar, och
det märks. Inte sant?


Vi satte oss och tog en öl med en snubbe som sköter ljuset
i Wallander-filmerna. Vi satt precis där de spelar inte många
scener. Känner ni igen? Typ från den där filmen när någon
tok ska råna banken. Där är banken, det där vita huset där.

Jag kunde inte koncentrera mig på samtalet, utan satt bara
och blickade ut i hopp om att få se Ola Rapace eller Krister
Henriksson. Jag var beredd och hade planerat i MINSTA
detalj hur jag skulle göra om jag fick syn på någon utav dem.
Jag skulle hoppa över staketet och kuta fort som fan fram till
någon av dem och sedan när jag var en meter ifrån skulle jag
lugna mig, gå fram och fråga om han ville ha min autograf.
Det skulle vara något, va?


Petter (vänster), en jääävligt rutinerad snubbe (mitten)
och Kaj-Kristoffer (höger). Bara typ 20 minuter senare föll
Petter baklänges när hans stolsben knäcktes. Fan vad roligt
det var. När vi förklarade för servitrisen vad som hände, och
att P absolut inte hade lutat sig eller något så sa hon bara
"däfö ni e foll" på kinesisksvenska.

Familjen Lax.

Helgen i få utvalda bilder:


Här gör Mirja en parodi på Elin Kling när jag
ber henne visa upp sin brors födelsedagspresent.
Riktigt bra modeposé, enligt mig.


Jag och Mirjas far, Tommy, efter en hård match
Alfapet. Som ni knappt ser håller jag upp mitt
lillfinger. Jag har börjat göra så nu. Det är mitt tecken
nu.


Jag och Mirjas mor, Yvonne, innan vi
satte oss på hästvagnen som skulle ta
oss till slottet. Vi var på Svaneholms
slott och åt middag. Det var obeskrivligt.
Det sägs att restaurangen är utnämnd
till en av de bästa i Europa, både mat-
och servicemässigt. Rättvist, enligt mig.


Mirjas bror Hannes ville inte
följa med på sin födelsedags-
middag, så han gjorde kött-
färssås ensam hemma istället,
medan vi andra gick och åt
i hans ära.

Nej, klart det inte gick till så.
Bilden är ju från en heeeeeelt
annan dag. Gick ni på den lätta?



I övrigt var helgen med Familjen Laxo helt fenomenal.

Used to sense.

I morgon blir det fullt hus. Hela familjen Lakso kommer hit. Det är ett gäng lirare bestående av Mirjas lillebror Hannes och deras föräldrar Tommy och Yvonne. Det kommer att bli en hysteriskt händelserik helg. Jag kommer att ha MASSOR att blogga om. Då slipper ni mina små påhittade historier om författare på stålverk och revolutionärer som har blivit något av en upprepning på senaste.

Lovar att leverera massa bilder också.

Jag läser Aftonbladet, eller BLADET som de rutinerade säger, och upptäcker något som gör att jag börjar tvivla på mänskligheten.

"Verklige ”Maverick” rattar rymdfärjan

Scott Altman var stuntman åt Tom Cruise i Top Gun – nu kör han rymdfärja Är bevälhavare på Atlantis som ska laga Hubble.

Astronauten Mike tvittrar från rymden"

Han ska alltså TVITTRA från rymden. När man tänker på en pilot eller en astronaut så tänker man väl på Tom Cruise i Top Gun eller Bruce Willis i Armageddon? De är riktiga män. De skulle aldrig få för sig att börja TVITTRA mitt i allt. Just när Bruce är en sekund från att rädda jorden säger han liksom "He he, wait a minute you guys. I have to twitter this ;-)"

Vad är det för vansinne egentligen?

Dagen D.

Jag lade mig ner på golvet i hopp om att allt skulle kännas lättare. Det var tre månader sedan jag städade lägenheten och det märktes tydligt på dammråttorna under soffan. På TV:n fortsatte den där hysteriska tjejen att prata om hur pengarna blev insatta på kontot redan samma dag om man prickade in rätt bokstäver i ordleken. Jag tänkte på Stefan. Det sista han hade sagt till mig var att aldrig skulle vika mig för kampen.

Jag förstod vad han menade. Jag kunde till och med ta på hans ord. På något sätt hade vi funnit i varandra det båda saknade hos våra så kallade bröder. Vi hade det gemensamt. Sveket från våra bröder, och lusten att hämnas. Det var i dag allting skulle hända. Allting skulle falla på plats och ge vika åt rättvisan. Allt var klart. Allt var planerat i minsta detalj, som den där fjanten från Jönssonligan skulle ha sagt. Det enda som funnits i mitt huvud de senaste åren var den här dagen. Revolutionen.

Nu kommer obegåvade ynglingar stå i täten. Det kommer inte att bli något uppseendeväckande. Det kommer inte att bli något värt att nämna. Fan för dig, Stefan.

All by myself.

Jag = en blandning mellan plupp och en
dude från 1912. Det är vad jag är ute efter
i alla fall. He he he.



Mirjas skola anordnade en fet fest med världens största
och trevligaste middag som inledning. Alla pratade om hur
roligt de hade, och hur det var ÅRETS HAPPENING.
Jag fick inte komma. Jag festade själv istället då. Jag hade
roligare.



Syns ju inte på den förra bilden men det här
sysslade jag med mellan tuggorna.



Ni ser. Även om man är utfryst kan man ha a hell of a party helt ensam. Lite pepp till er andra ensamvargar där ute.

Kommer du ihåg när vi var unga?

Vi kunde sitta uppe hela nätter och bara prata. Vi slet ut våra hjärtan inför varandra utan att tveka. Vi tog emot varandras glädje och sorg utan att tvivla. Vi planerade våra liv i livliga diskussioner. Vi gav varandra hopp om framtiden. Vi skulle bli publicerade novellister, erkända författare, stora poeter. Du hann aldrig fram. Ditt liv slutade den 5 november 1961. Mitt med.

Nu är jag pensionerad efter 34 år på stålverket. Jag har levt mitt liv ensam och har över en miljard ord nedskrivna och inlåsta i ett skåp. De kommer aldrig att lämna min insupna lägenhet. Det kommer inte jag heller.

Åldern har nästan gjort mig blind, men jag kan fortfarande se ditt pojkaktiga leende när mina ögonlock låter fantasin bestämma vad jag ska se framför mig.

Kommer du ihåg när vi var unga? Kommer du ihåg det, min vän?

Tråkig konferencier.

Jag och Mirja ska uppträda på Skurups komvux skolavslutning i år. Jag ska även agera konferencier. Det vill säga: jag måste vara rolig.

Vad tycker ni om att inleda hela grejen med det här skämtet:

Det var en vit man som skulle på arbetsintervju i New York. Det enda hotellrummet som fanns ledigt var på ett hotell där bara svarta fick bo. Han köpte då skokräm och smorde in sig så att han såg ut som en neger.

Arbetsintervjun var klockan 08:00 dagen därpå så han bad hotellpersonalen väcka honom 07:00.

På morgonen väcktes han klockan 07:00 som bestämt, och han satte sig på bussen. I fönsterrutan såg han till sin förskräckelse att skokrämen fortfarande satt kvar. Han började gnugga och gnugga och gnugga men ingenting hände. Han var fortfarande svart i ansiktet.

Vet ni vad som hade hänt?

(publiken: näääää)

De hade väckt FEL PERSON!!! De har väckt en riktig NEGER, HA HA HA HA HA HA!

(publikens reaktion: oklart)

Vad tror ni?

1 maj i bilder.

Ja.


Såhär ser det ut längst ner i det långa landet svennebanan.


På Gustav Adolfs torg såg vi några riktigt töntiga människor.
Killarna såg ut som alla wannabe-rika ser ut. Samma stil,
men inte samma klass om ni förstår. Man ser att de inte riiiiktigt
är där. Man ser osäkerheten i kroppsspråket. Man kan
tyda den i de låtsasspända blickarna. Håller ni inte med mig?


Jag åt VÄRLDENS godaste grekiska mat. På rikt. Det ser
inte så fantastiskt ut, men varenda liten tugga sprängde
mitt sinne.


Mirja åt en halloumiburgare. Det vill säga; köttet/fakeköttet
utbytt mot halloumiost. Hon gillade INTE grejen.


Jag försöker få till det med The Great Leader.


Kolla. Vilken vy. Vilken känsla. SOLIDARITET! KAMRATER:
UPP TILL KAMP!! Mona Sahlins tal gav mig gåshud.
Jag är ju mycket för det där med solidaritet, va.


Mirja var tvungen att göra det här för att orka med mig och
mitt intensiva revolutionsprat efter talet.


Visst: det är tradition. Men måste de verkligen göra ALLT
för att undvika solen? Man ser det inte här, men det är
UNDERBART väder. Kan de inte sjunga lite tidigare så att
hela trappan är fullkomligt upplyst av solen? Det hade ju blivit
tusen gånger vackrare och bättre. NEJ! TRADITIONER...


Glad i hågen, som man säger här nere. Jag förstår inte vad
det betyder.


Mirja är till synes ingen man leker med.
Hon är djävligt giftig.


"Åh, den här måste du ta med!! Den ser tuff ut"

Liar liar.

På Facebook har man något som heter "What's on your mind?" som går ut på att man ska skriva vad man tänker på. Typ som twitter, kan man väl säga. Det är tanken i alla fall. Folk skriver hellre frågor, påståenden, roliga eller eftertänksamma citat.

Tänk vad roligt det hade varit om alla verkligen skrev exakt vad de tänkte på. Fullkomligt ärligt också. Det hade varit fruktansvärt roligt.

:¬Þ

Lika som hakor.

Daniel? Robert?

En dag i bilder.

Vad sa ni nu då? Bilder!



Dagen börjar. Jag ser ut som en blandning mellan typ...
... Mig själv och en kines. Ha ha ha. Fan vad små ögon jag har.



Lunch.



Här ser ni mig jobba genom att göra det jag
är bäst på. Spela KUNGEN. Jag har 33 vunna,
11 förlorade hittills. Försök slå det ni.
Min kollega Henrik. Han är 204 cm lång och
pratar engelska som en tvättäkta amerikan.




Kvällen avslutas på det sättet alla killar
mellan 16 och 35 vill att den ska sluta.



Det här var rätt kul. Kanske inte för er, men för mig. Jag ska fortsätta med bilder.

Goa gobbar.

Jag tror inte ni förstår hur varmt det är i skåne nu. Det är typ 20 i skuggan, utan att ens överdriva.
Man kan inte gå ut med kläder. Vissa har till och med tagit av sig skinnet. Samtliga har rakat av sig håret och vallfärdar till havet. Det är en jävla pers det här.

Dagens roligaste händelse:

De rutinerade Skurupsmännen satt som vanligt på Skurups gågatas träbänkar i dag. De ser likadana ut, allihopa. De har antingen jeansjacka eller en gammal sportjacka från 80-talet. Där satt de tre kompisarna när en fjärde Skurupsman kom gående. Helt plötsligt började han skrika: "HOLLYWOOD NÄSTA, HOLLYWOOD NÄSTA, HOLLYWOOD NÄSTA! HA HA HA HA HA!!!" till en av de tre kompisarna. Anledningen till denna uppmärksamhet var att mannen hade varit med i Skurups lokaltidning den här veckan.

Han påstod direkt efter att veckans tidning hade det fulaste omslaget han någonsin sett, och att han hade eldat upp tidningen. Efter dessa påståenden avslutade han mötet med ett "HA HA HA HA HA HA HA!!! FILMSTJÄRNA!!!" och försvann in på det lokala ATG-ombudet.

Vi har alltså en lokaltidning här. Den kommer ut varje fredag och består av typ 4 sidor om lokalbefolkningen. ALLA har varit med där.

Fantastiskt.

Språkpolisen, den skojaren.

Den 23 januari skrev jag ett blogginlägg om hur trailers alltid avslöjar en för stor del av handlingen i en film. I det inlägget skrev jag också att jag "utsökt" kom att tänka på programmet Design: Simon & Thomas.

Då fick jag följande kommentarer:

Anonym sa...
Det heter "osökt" inte "utsökt"
den 24 januari 2009 13:41

språkpolis sa...
Du har ännu inte ändrat "utsökt" kommit att tänka på, till "osökt"
den 27 januari 2009 16:17


Jag antog direkt att det var Isak, en blivande journalist från Stockholm som var i farten för att rätta mig så som han brukar. Min respons var således dryg, och jag kallade denne "språkpolis" för Mister Messersmitter.

I dag fick jag reda på att det inte var Isak. I dag fick jag reda på vem som bakom ett hemligt nickname kallade sig för språkpolis här på min blogg.

Det var min MORMOR! Förstår ni hur roligt det är? Min mormor sitter och rättar mig i hemlighet för att tre månader senare - skrattandes - bekänna det över telefon.

Hon blev tydligen väldigt irriterad över att jag felanvände ordet. Det här tyckte jag var fruktansvärt kul.

Äsch, vi tar en taxi som vanligt.

Det är OBEHAGLIGT hur tungt ordet taxi är för mig. Taxi är för mig något vuxna människor beblandar sig med.
Det är ju såklart en helt normal känsla för barn, men jag är ju 22 år nu. Jag borde ju vara helt van vid att åka taxi, inte sant?

Varenda gång jag ser att någon har åkt/planerar att åka taxi så tänker jag: "shit, vilken vuxen människa, han eller hon har säkert en lön från ett vuxenjobb och skinnjacka"

Det är också något jag förknippar med taxibilar. Skinn. Antingen är det Mercedesbilar med skinnklädsel, eller så kör taxin människor med skinnjackor på väg till krogen.

En mycket märklig obehagskänsla det här.

Nu: gå till folkhögskolan iklädd mina nya hängslen och lyssna på jazz.

Please be serious.

NU har jag kommit på varför jag känner ett visst obehag så fort Linda Isacsson uppenbarar sig på TV-skärmen. Ni vet, Linda Isacsson.
Hon som var programledare för Bonde söker fru och nu Robinson 2009.

Jag har alltid ogillat henne utan att riktigt kunna sätta fingret på exakt VAD med henne som störde mig. Nu vet jag.

Hon har ju ingen PONDUS. Hon förmedlar seriösa budskap med ett visst FLIN på läpparna. Hon ler alltid, vad hon än gör. Det är som att hon skäms lite för vad hon säger. Hon påminner mig om ofrivilliga teaterelever på gymnasiet som ändå måste vara med på teatertimmarna för att de har valt en estetisk inriktning.
Tänk er att en fullkomligt talanglös person ska ställa sig på en teaterscen och spela teater.
Så är Linda Isacsson.

Testa googla henne, vetja. Man hittar inte en enda bild där hon inte ler.

Bra grej: folk som har lätt för att le.

Mindre bra grej: folk som ALLTID (!) ler.

Mer av den varan, tack.

Bilder! Det är ju en viktig ingrediens för att ens blogg ska vara bra. Hur kan det här ha undgått mig? Jag ska börja köra med bilder från min vardag. Jag har tagit ett par saftiga bilder som kommer att bidra till briljans. Jag måste bara finna orken att lägga in dem på datorn först.

Roligt minne:

Minns när man gjorde såna här listor om folk när man gick i lågstadiet typ?

K ul
R olig
I nte tråkig (He he)
S näll
T ankfull :O
O troligt cool!!
F estfixaren!!
F lickfavoriten ;)))
E nvis ;)
R iktig hejare på tjejorna!

Varför är det inte mer sånt nuförtiden?

(Jag utmanar för övrigt Yikael Mvesand att göra en om mig. (Den måste inte vara sann!!))

I stand on the edge, and I don't fear it.

Ibland vill man ju leva lite på kanten, om ni förstår. Man vill leva lite farligt, utmana livet lite. Ibland kanske man väljer att ha marmeladen UNDER osten istället för ovanpå.

Herregud vad vågat, kanske ni tänker. Men sån är jag! I dag, till exempel, hällde jag svartpeppar före jag hällde salt på hamburgarna, och jag tog lite Sweet Chili-sås ovanpå osten.

Det ni!

Ordinary people.

Jag åt lunch med marknadsansvarige på företaget i torsdags.
Han är 204 cm lång och jag blev såklart nyfiken på hur det är att leva men en sådan jättekropp. Han berättade att han måste köpa skräddarsydda kläder, och att det en gång om året kommer en italiensk skräddare till Malmö stadshus.
Där sitter skräddaren i två månader, och stadens väldigt långa, korta, tjocka, smala och rika går dit och låter sina kläder sys efter behag och behov.

Jag har tänkt lite på det där. Det är ju hysteriskt roligt egentligen.
Tänk er när skräddaren väl sitter där, och man ser samtliga från Malmös kommun som inte kan shoppa i vanliga affärer stå där i kön. De som inte ser ut som de stora klädkedjorna förväntar sig att folk ska se ut.

Ha ha ha ha, jag kan bara tänka mig hur det skulle se ut.

Det är nog bara jag.

Det är, och har ju under en lång tid varit mycket fokus på FISKET. Östersjön är död, torsken är på väg att dö och så vidare.

Det kommer ju då naturligt att media tar upp ämnet, och det kommer naturligt för mig att skratta när det tas upp. En reporters manus kan då till exempel vara såhär:

"Torsken har länge varit en inkomstkälla för många fiskare och på grund av utrotningen har fisket varit tvunget att trappas ner. FISKARNA är väldigt upprörda över detta då det blir tufft att klara sig ekonomiskt. Åke, en av FISKARNA har varit tvungen att ta banklån..."

Något i den stilen, va.

Är det bara jag som tycker att det är dumt att de som fiskar fiskarna, och de fiskarna fiskar heter SAMMA SAK. Är det bara jag som direkt tänker att det är fiskarna - DJUREN - som kommer med de här uttalandena?

Lady of constant sorrow.

När jag tittar ut genom fönstret bakom mitt skrivbord där jag arbetar ser jag en gränd. På andra sidan gränden är, vad jag tror, fönster in till andra kontor. Varje dag innan jag sätter mig till rätta så brukar jag ställa mig och studera aktiviteten. "Där kommer en av restaurangers springpojkar och slänger dagens tomflaskor" kan jag tänka när jag ser en slafsigt klädd ung man springa ut och in och föra oväsen omkring sig. "He he he, se där ja, där kommer dagens brödbud till Mellow Yellow" tänker jag när jag ser en kartong med obegripligt stora bröd placeras utanför deras bakre ingång.

Varje dag vid den här tiden står även en medelålders kvinna och röker på en balkong mitt emot mig. Hon ser sliten ut. Hon har påsar under ögonen och inger en känsla av missnöje. Hon tittar på mig med samma blick varenda dag. Den säger: du ser glad ut, unge man. Du har ingen aning om vad komma skall.

Jag känner lite med henne. Hon ser så sympatisk ut. Jag funderar på att skicka en hälsning till henne på något sätt. En hälsning som säger: ge inte upp dina drömmar, för guds skull. Lev. Lev ditt liv innan det är för sent.

Det här måste lösas. Det skulle vara lite egoistiskt också. Jag menar, jag vill väl inte möta hennes sorgsna blick vareviga dag. Jag vill ha glada blickar innan jag ska sätta mig och charmera folk till att komma in på rådgivning hos vårat företag.

Ingen rubrik.

Jag ignorerar snällt. Jag hatar kärleksfullt. Jag sover vaket. Jag lever döende.
Jag viftar blixtstilla. Jag klär mig tomt. Jag springer liggandes. Jag ligger springandes.
Jag blundar tittandes. Jag påstår frågande. Jag fångar blickar med håv.
Jag säljer mobiltelefoner med förakt. Jag spottar med skratt och jag äter Claes Malmberg.

Är det här en dikt? Nej, det är vansinniga meningar som spontanskrevs utan en mening.

Heart of a lion.

Mirja var på krigsstigen i går. Vi låg framför TV:n och såg Bröderna Lejonhjärta. Som bekant en gammal Astrid Lindgren-film, och den väcker mycket fin nostalgi hos oss 80-talister. Jag låg där och myste (en del säger MÖS, men det både låter och ser helt befängt ut) i soffan och tyckte att allt var magiskt när Mirja började håna filmen så in i helvete.

Exempel på vad Mirja sa om Bröderna Lejonhjärta:

- "Ha ha, han är ju typ 35 år den där. Hur kan de vara kompisar ens? Det är för stor åldersskillnad ju."

Efter ett tags tittande kom hon på en teori om VARFÖR dom kunde vara kompisar.

- "Han kanske är lengräddad den där äldre? He he he..."

Lengräddad är alltså en uttryck för retarderad, typ.

- "Ha ha ha, kolla svampen! Vilken TÖNT han är..."

Här syftar hon alltså på Jonatans frisyr.

Senare samma dag så förklarade hon sin teori till mig, och den gick ut på att Jonatan och Carl Lejonhjärta var ett homosexuellt par. Hon sa: "visste du inte det? Hö hö hö."

Man behöver ju inte vara någon professor för att räkna ut att det här förstörde min nostalgi, men det märkligaste är att Mirja varvade dessa spydiga kommentarer genom att emellanåt säga: "Åååh, vad vackert.", och "Åååh, vad fint sagt."

Slutsats: jag förstår ingenting.

Sambo.

Jag vet exakt vad du gör nu - du är ute efter solrosfröna. Det är du varje morgon. Varje morgon slänger du upp dörren till skafferiet i jakt på solrosfröna vilka du placerar i din filtallrik.
Detta vet jag, eftersom man i en samborelation kommer att känna varandra på djupast möjliga nivå.

Jag kan förutspå många kommentarer och reaktioner.
Jag vet exakt vilka vyer du kommer tycka om och vilka du kommer betygsätta lågt när vi är på promenad.
Jag vet vilka radiolåtar du ropar "WOOHOO" åt när vi skall peppa upp dig för fest. Jag vet att du har ett behov att "peppa upp" innan vi ska gå på fest. Jag vet exakt hur man gör för att få dig på Topphumöret.

Jag vet vilka scener du finner roliga i filmer. Det är aldrig samma scener som jag tycker är roliga. Jag vet vilka scener du finner så festliga att du slår dig på låret och skriker "IIIIH" istället för att skratta. När du känner den där nervösa spänningen.
Jag vet när du kommer gråta i filmer.
Jag vet det, eftersom jag alltid gråter själv då. Vi gråter alltid tillsammans i filmer.

Jag ser fortfarande inte skillnad på vilka TYGER är fina och vilka som är fula, men jag tror jag lär mig.
Ofta chansar jag även på vilka kläder som är "din stil", men jag lär mig fortfarande där också.
Det har inget med oss att göra, det har bara med mig att göra.

Jag vet hur du vill ha ditt kaffe, och hur du vill ha ditt té.
Jag vet hur mycket smör du anser vara vettig mängd på en smörgås.
Jag vet hur viktigt det är att prata vid vissa tillfällen, och att vara tyst i andra.

Jag vet detta, och det är jag glad för.

Zorro.

I går gick jag in på bloggen och ser jag att jag har fått 4 nya kommentarer på förra inlägget. Där ser jag att någon pajas som INTE ENS VÅGAR SKRIVA SITT RIKTIGA NAMN har "dissat" mig genom att påstå att jag beter mig som om jag vore 15 år.

Jag kände mig förundrad och tycker att det är fegt och framförallt oförskämt att inte presentera sig, och jag måste ställa några frågor här:

• Om man nu ska dissa så kan man ju för det första försöka göra det bra, eller hur M?
• Man kan ju stå för sin "diss" och våga skriva sitt riktiga namn, eller hur... M? Är inte det på en 15-årings nivå? Lite som att busringa. Det är väl lite konstigt att påstå att någon beter sig som en viss åldersgrupp, och sen "dissa" honom/henne genom att kommentera anonymt.
  
• Det är väl för övrigt inget negativt att bete sig som 15 ibland, eller hur M?

Jag har på känn att det är någon annan som försöker göra sig lustig. Men han/hon skulle aldrig erkänna det just eftersom jag misstänker honom/henne här och nu.

Sådant här ska man ju acceptera om man har en blogg. Man får TA att någon lustigkurre håller på att tramsa såhär, kan man ju tycka. Jag accepterar det inte. Ni får skriva erat namn om ni vill ha en diskussion med mig, annars tycker jag att det är svintråkigt att diskutera med er.

Du och jag, 15 år.

Man ser till att jeansen sitter ~1dm nedanför midjan och att kepsen är sne.
Inte för sne - då ser man töntig ut. Inte som skurt, men som Chad Muska och de andra skateboardåkarna med keps. Man vet exakt vad man ska göra den här dagen.
I dag ska jag ha kul, tänker man.

Man ringer Snubben efter skolan. Snubben är 19 år och har bil. Han köper folköl i mängder åt ungdomarna. Dels för att han är osäker på sig själv, och dels för att han är IQ-befriad.
Snubben köper öl och man placerar ölen varsamt i skogen för att sedan gå hem och äta middag.
Vid middagen påstår man: "jag ska till Gurra och se film i kväll."

Man vet exakt vad man ska göra den här kvällen. Man ska möjligtvis till en Gurra, men inte för att se någon film. Man ska leva. Man ska leva sitt liv.

Man är 15 år gammal.

Pöjkhumor.

Humor. Det är svårt att beskriva vad som är ens egen humor, eller hur. Jag ska hursomhelst försöka. Det är felaktigheter som är roliga, och detaljerna kring det. Betraktelserna kring samhällets felaktigheter kan man väl säga.

Det är EN del av min humor. Sen är det ju hysteriskt roligt om man refererar till filmer/serier/böcker vid exakt rätt tillfälle också.

Ett scenario av vad jag skulle tycka vara roligt. Vad jag skulle skratta åt. Vad jag till och med skulle GARVA åt:

Tänk er att man ska möta en kompis. Vi säger att man ska möta den här kompisen klockan 22ºº någonstans. Vi säger att den här kompisen är en 22-årig man, och ser ut som en helt vanlig 22-åring. Vi säger också att vi ska möta denne vid affären, och så går man till affären och det är 5 minuter kvar till mötets bestämmelsetid. Man står där och väntar. Helt plötsligt kommer det en man och går i riktning mot en själv. Man ser inte riktigt vem det är. Man antar att det är ens kompis.

När denne man närmar sig ser man att det är en 9-årig pöjk, och man bestämmer sig för att låtsas som att denne pöjk är ens polare. Man går fram till pöjk och säger - Tjena Jens, kul att du kunde komma. Jag har laddat ner senaste filmen och tänkte att vi kunde se den tillsammans.

Följande scen är att pöjk blir fullkomligt förvirrad, men man fortsätter ÄNDÅ att spela på det man påbörjat. Man behandlar pöjk PRECIS som att det vore ens kompis, vilken man hade bestämt möte med.

DET är humor. Fy fan vad det hade varit roligt. Pöjk hade inte vetat vart han skulle titta, och man själv hade brunnit upp inombords av komiken.

Fy fan. Fyyyyyyyyyy. Fan. Vad. Roligt.

Här och där, hit och dit.

Nu har jag börjat störa mig ännu en typ av människor. Mediaentreprenörer.

Ni vet, typ: Josefin Crafoord, Carolina Gynning, Schulmangruppen (jag tycker att Alex Schulman skriver bra, dock) och Linda Rosing.

Jag stör mig på dem av den anledningen att de är så svåra att få grepp om. Är de programledare? Är de författare? Krönikörer? Komiker? Partiledare? Dokusåpaidioter?

Nej, de är ALLT MÖJLIGT. Det irriterar mig som fan. De gör lite av varje, är lite här och där. De skriver en självbiografi, gästar lite olika program, leder något program här och där, snackar lite i radion. Usch... Jag förstår dem inte.

Det värsta är ju att jag är ju så SJÄLV. Helvete. Jag skriver lite dikter, skriver lite musik, har skrivit någon novell. Jag har till och med nosat lite på fotografspåret. Jag har velat bli arkitekt också. Kort sagt: alla yrken som präglas av kreativitet har funnits i mina framtidsplaner.

Det roligaste var när jag fick för mig att bli fotograf. Jag gick ut och testade ta lite foton och tänkte "fan, det här blir riktigt grymt". Det blev det ju inte alls. Jag var ju vråldålig på att fota. När jag ska en bild på en grupp människor så kan jag till exempel kapa deras fötter, bara för att jag inte förstår hur man ska ta en snygg bild. Jag suger på det helt enkelt. Skönt att veta, så att man vara realistisk och ge upp en dröm och inte bli som alla superstjärnor som säger att de ska bli nästa Idol och sen sjunger så surt så att till och med tondöva människor fattar att de suger.

Okay, nu har jag ju ett konkret mål i alla fall: att utbilda mig till grafisk formgivare. Den bästa ska jag bli. King of Graphic shape giving. He he he.

Biomentalitet.

Där i regnet stod jag en ledsen torsdagskväll. Jag tittade upp mot statyn som symboliserar solidaritet och tänkte att Möllevångstorget i Malmö är the place to be.

Det kom två kvinnor gåendes mot mig, med mångkulturiska restauranger i bakgrunden. Ena var kvinnan med blå ögonskugga och den andre var för mig då okänd. Jag skulle träffa dessa kvinnor för att ta en öl. En after work-öl, if you will. En vuxenöl, i I will.

Vi satt där på en liten ledsen bar i Malmö och talade djupt utan att ta oss själva på för stort allvar.

Fredagen var fylld av Bra Saker:

• Havet.
• Fika vid havet med kvinnan med blå ögonskugga, nu utan.
• Malmö Stadsbibliotek (jag satt där och läste om grafisk formgivning)
• Matlagning.
• Seven Pounds, med Will Smith.

Lördagen var också fylld av Good Things:

• Ett 6-pack folköl från LIDL.
• Pizza.
• 12 skrikande, high-fivande män framför Sverige-Portugal.
• 6 skrikande, välklädda kvinnor som vägrade Earth Hour.
• Dans.
• Återträff av en gammal afrikansk vän utan en bil.

I går var jag och Mirja på bio och såg Män som hatar kvinnor. Den får 4/5 toasters. Det var sjukt modern och välgjord faktiskt, och Michael Nyqvist är en gud i skådespelarkläder.

Men VARFÖR. Oh, VARFÖR!!! Skrattar folk i kör åt FEL saker när man går på bio? De skrattar inte ens åt skämten, utan åt fullt allvarliga scener där man inte ska skratta. Det är svårt att förklara, men jag tror många av er förstår vad jag menar. De skrattar även åt REKLAMEN före filmen börjar. Ni vet, helt vanliga reklamer som går tusen gånger om dagen på TV. Nu är de reklamerna tydligen svinroliga så att folk måste skratta.

Eller kan det vara så att Biomänniskor är människor som vanligtvis inte ser på TV, och är så upprymda av upplevelsen att de skrattar åt vad som helst?

(Jag känner mig som Carrie i Sex and the City när jag avslutar blogginläggen med en fråga.)

Mors.

Hey man, I live here.

Fatta roligt det skulle vara ifall man gick in på en restaurang och helt plötsligt bara gick bakom disken och började laga mat till sig själv. Sen bete sig exakt som om det var ens egen bostad och inte alls förstå varför kockarna ifrågasatte varför man var där bakom. Ha ha ha. Tänk till exempel att man gör det på McDonalds.

- Hey! You're not suppose to be back here!
- What are you talking about? I'm just making a burger?
- Yeah but you don't work here, do ya?
- WORK? I LIVE HERE, DAMNIT!

Jag vet inte varför jag skrev på engelska, men jag fick för mig att det inte hade sett lika roligt ut på svenska.

Ha ha, eller tänk er att man går in på ett företag, iklädd kostym och portfölj. Sen går man in på deras konferens och totalt bara tar över mötet. Man typ har med sig typ statistik på helt felaktiga saker som man presenterar.

Jag ska fika med en bloggkompis imorgon inne i Malmö. Vilken grej, va? En Bloggkompis. Själva grejen känns väldigt märklig, men rent känslomässigt känns det helt naturligt.

Nu: äta pizza (ni vet den med EXTRA ALLT!) och se Donnie Brasco på Youtube. Gött att man kan se filmer på Youtube. Det gynnar oss med mobilt bredband.

Tack leverpastej.

Don't you wanna be one of the cool kids?

Jag väntade så länge med att ta en snus i dag att jag blev snusfull. Jag sitter just nu och är just det - snusfull. Fan, vilken mäktig känsla. Det får mig att tänka tillbaka på tiden när jag var 12 år och tjuvsnusade. Då blev man berusad av snuset.

Jag brukade gömma snusdosan bakom plånboken i fickan när jag kom hem, och när jag satt hemma vid datorn hade jag den mellan mina 91:an Karlsson-serietidningar.

Man tyckte ju aldrig att det var riktigt gott när man var så ung heller. Man snusade ju bara för att vara cool inför de äldre grabbarna. Jag minns första gången jag tog en snus. Jag var typ 10 år och blev tvingad av min 4 år äldre granne att ta en sjukt stor General lös. Det var tydligen det starkaste snuset. Man var tvungen att vara en redig karl för att hantera't. Han nöjde sig inte med att bjuda mig på det rediga rövarsnuset, utan han bjöd mig på en helkväll fylld med förbjudna aktiviteter för en 10-åring.

Vi tittade på pornografisk film, som jag tyckte var alldeles för vulgär, drack öl och sprit och snusade. Efter typ tre minuter ljög jag att jag var tvungen att gå på toa för att urinera. Jag vinglade in i hans pappas barskåp så glasen var nära att gå sönder och spydde sedan.

Varför fortsätter man efter en sådan första upplevelse av någonting?

Den 21 mars.

Shit, det var längesedan jag uppdaterade nu. Jag har inte tänkt på det.

Jag har varit jävligt upptagen med annat, helt enkelt. Till exempel med att jobba, studera religioner och sekter och titta på stand up comedy på youtube. Jag funderar på att skriva en akt, och sedan testa köra standup på någon rookiekväll. Det är ju svårt bara att vara helt ärlig i sig själv, men ändå lyckas komma på något som skulle vara originellt.

Okay, det behöver ju inte vara helt originellt, men man måste ju ändå vara en tydlig karaktär så att folk kan säga "he-he, det där är typiskt Alex ;-)"

Jag kommer ju förmodligen aldrig att göra det, men det hade varit jävligt roligt att testa någon gång.

Jag läste för övrigt om profeten Jim Jones och hans egna stad Jonestown, där drygt 900 personer begick självmord i Guds namn. Jävligt vrickad snubbe det där. Läs om honom.

Förresten; mormor, du behöver inte vara orolig. Jag har läst hur mycket som helst om Jehovas Vittnen, och jag sitter just nu och läser om dem. Jag tänker inte gå med i deras sekt, utan jag är bara intresserad av att lära mig om religioner.

Förresten2; om nu Jesus var Gud i mänsklig form. Varför kände Gud att det var nödvändigt att födas ur Maria som spädbarn, och sedan leva ett helt mänskligt liv INNAN han blev en vuxen profet?

Gud skapade ju, enligt kristendomen, Adam och Eva. Varför kunde han inte bara glida ner på jorden som Jesus-27-jordsnurr direkt? Det hade ju varit mycket enklare, eller hur?

Musiktips: Robyn - Dream on (akustisk version, finns på youtube)

Varför, Jehova? Varför?

Jehovas vittnen tror ju att det skall komma en dag som kallas harmageddon - domedagen. De tror att det kommer råda fred och säkerhet på jorden en tid innan allt förstörs, och sedan kommer de som har tjänat Jehova komma till himmelen, och de som har trott på honom och Jesus Kristus få evigt liv på jordeparadiset.

Ungefär så tror dem.

Då är min fråga; varför jävlas Jehova med de troende? Om alla går och väntar, och har väntat sedan 1800-talet på himmelriket och paradiset på jorden, varför inte helvete håller han ut på det?

Vad kan det möjligen finnas för anledning att han inte bara fixar så det händer nu? Jag menar; han är ju trots allt Skaparen. Om han kunde skapa allt i hela världen borde han ju kunna fixa så att harmageddon kommer redan imorgon?

Något vittne som läser min blogg kan väl svara på det här? Tvivlar dock på att något vittne läser min blogg mer än en gång för att sedan be till Jehova om att de har läst syndig text.

Jehova bjuder inte på onödigheter.

I dag har jag och Mirja varit i Rikets sal. Det var veckomöte hos Jehovas vittnen.

Jag tror varken på Gud, Allah eller världssjälen Brahman. Jag är alltså ateist. Jag tror dock att det fanns en profet som hette Jesus, men jag tror bara att han var en helt vanlig sektledare. Jag tror också på Siddharta Gautama, men jag tror inte på mahayanabuddhismen där en massa gudar finns. Zenbuddhism och Theravadabuddhism är ju mer filosofiskt och det tycker jag är ok.

Hur som helst; vi var på ett möte i dag, och anledningen till det var att vi båda vill uppleva så mycket som möjligt i livet. Vi vill kunna tala ifrån egna erfarenheter när vi diskuterar. Det väger starkare i ett argument än om man säger "jag läste i Aftonbladet att..."

Det här mötet var intressant som väntat. Det var 1800-tal därinne. Männen hade kostym och portfölj (alla hade portfölj, till och med 15-åringarna) och kvinnorna hade kjol. ALLA kvinnor hade kjol, förutom Mirja som hade byxor och kavaj. Biggie up.

Det roligaste var att Mirja helt plötsligt blev 65 år innan mötet. Hon frågade en man om vad som hände efter den 30 minuter långa talet. När han svarade att det skulle bli vakttornstudier så frågade hon "BLIR DET INGEN KAFFEPAUS?"

Men hon gav sig inte där. Då och då under hela mötet ifrågasatte hon varför det inte blev någon kaffepaus, och exakt nu för typ 4 minuter sedan skrek hon:

"Om inte Jehova kan bjuda på lite kaffe, hur fan kan han då vara allsmäktiga herren?"

Är det verkligen SÅ viktigt med kaffepaus för en 20-årig kvinna? What is up with Mirja?

Interactive incredible super blog.

Okay, det är säkert en jättefin rakhyvel, och det är självklart viktigt med marknadsföringens alla delar. Men måste den heta Gillette Fusion Power Phenom? Det är liksom tre ord som är till för att låta coolt, UTÖVER namnet på själva märket.

Jag ska utforma en rakhyvel som jag kallar Q-design Multipower Creation for Destruction in Hell. Kommer det funka?

Det är som musikgenren metal.

- Ni spelar väl Heavy Metal?
- Nej, vi spelar Heavy Blood Skeleton Metal of Doom.
- Jaha, vad är det för skillnad?
- Det är mer reverb på gitarrerna.

Som många av mina nedskrivna betraktelser är det här också just; Dumt.

Just ja, det är också som på ett företag jag jobbade på. Jag var teknisk support för Bredbandsbolaget, och där var ALLA termer flashiga och på engelska. Han som bytte kaffefiltret på företagets kaffebryggare kallades typ för Technical Super User.

Dumt!!!

Igårkväll: rödvin och akustisk musik.

Snart: bio i Malmö. Vi ska se... Nähä? Nu går ju inte Seven Pounds på bio längre... Vad ska man se då? Benjamin Button? Män som hatar kvinnor? Slumdog Millionaire? Mumintrollens farliga midsommar?