Två och en halv pojke.

Jag och Christofer har gjort om hans besök till ett evigt matlagande, nattsuddande, öldrickande och spelande av Tekken II på Playstation ETT. Igår lagade vi kycklinggryta och spenat- och chilikryddad färskpasta. Grytan bestod av fräst lök och lite vitlök, kyckling i en chili- och paprikasås och en droppe av Messias. Det var bland det godaste jag någonsin har ätit. Det var som att gå in på en äkta italiensk restaurang och äta lunch och tycka att den äkta italienska restaurangen är den bästa äkta italienska restaurangen ever. Efter att vi - i tystnad, koncentration och med vällust - hade uppnått Nirvana med hjälp av den här grytan så tyckte vi att det var ett bra läge att ta fram Playstationet. Det var en ofantligt bra idé och vi hade en magnifik kväll tillsammans. Två pojkar och ett Playstation = himlen.

Jag tänkte försöka dra en repris idag. Christofer sover, och eftersom han brukar stiga upp 05:30 i vanliga fall tänker jag låta honom sova ut varenda sekund han är här.

Nu ska jag försöka tänka ut en bra maträtt. Funderar på stekt kaviar, ugnsbakat stearinljus och kokad läderlapp.

Jag behöver den där målningen.

Hey old friend, I need to know
what it's like to paint your soul.
It's been years and I'm still waiting.
Because when you're gone - I need that painting.

Gitarrister ger varandra gitarrer.

Jag ska ta mig tid att skriva om i helgen, men nu har jag inte tid. Jag hinner dock skriva om igår.

Igår ringde Dimitrij mig och sa att han ville komma förbi. Vi tog en öl och snackade om livet i fyra timmar. Sedan tog vi fram gitarrerna och spelade, och genom att citera Dimitrij så kan man beskriva jammet - "Fan, det händer grejer."

Det hände verkligen grejer. Jag fastnade totalt i improvisationen och jag blev svettig. Nästan genomsvettig. Jag tror att det där lilla gav mig mycket mer än jag egentligen förstår just nu. Jag tror att jag om några år kommer att kolla tillbaka och komma på att "Fan, det hände grejer."

Och verkligen ha användning för det. Det hände grejer. Det skapades musik. Det var fan inte bara toner i följd som skapade en melodi. Det var inte bara harmonik som stämde överens. Det var inte bara slumpmässiga stämmor som prickade rätt på grund av just slumpen. Det var musik, damnit.


Sen började vi se Click alldeles för sent och jag somnade i början av filmen. Dimitrij såg hela. Jag såg färdigt den efter att han gick hem imorse, och jag fällde en tår. Inte för att jag blev berörd, utan för att jag fick Generalsnus i ögat, precis efter att jag hade spottat på golvet och slagit näven i väggen. General är det starkaste snuset. Jag gråter inte av filmer annars. Wöö Öh Oh Wöö Öh! (ishockeygrabbars röster i kör)

Nu: göra lunch och se Nyckeln till frihet (Shawshank Redemption)

Senare: Ringa en pianist och höra om han vill jamma ikväll. Jag tror jag har det nu. Jag tror att jag fick The Fire igår. ;-)

Storebror och Povel Ramels inofficiella verk.

Jag har världens största lust att sitta och ha tråkigt, slötitta på youtube, läsa bra och dåliga bloggar, sitta uppe sent och datorisera och bara... Leva. Leva datakilletonårsliv. Men jag kan inte leva datakilletonårsliv, för jag har redan surfat upp mina 5 gigabite jag får surfa i månaden på mitt mobila bredband från Tele2. Nu har jag uppnått den gränsen och Tele2 tyckte att det var nog. De har alltså strypt ner mitt internetuppkoppling till typ 0,001mbit. De tycker att jag borde göra min hemläxor istället. De tycker att jag borde bidra till samhället. Jävla storebrortele2.

Jag loggade in på bloggen, gick iväg i 10 minuter och kom tillbaka. Då var jag tvungen att gå iväg igen och typ stå i köket och vänta, och kika fram ibland ifall sidan hade laddats klart. Det är ju samma som när man kokar vatten. Vattnet börjar ju aldrig koka när man står och tittar och väntar på att det ska börja bubbla.

Jag kände mig tvungen att skriva ett inlägg idag, eftersom vissa blir arga, ledsna och besvikna om jag inte håller bloggen uppdaterad. Vissa blir säkert glada, lättade och hoppfulla om jag inte skriver så mycket också. Men jag gillar er som gillar bloggen mer.

Jag ville göra något roligt idag, t.ex. ha med en bild, eller tycka till om någon artikel. Nu kan jag inte det, för Tele2 håller mig på mattan. Tele2 - "Born to be cheap". Så jävla dum reklam. Ja, Tele2, ni är snåla.

Shit, jag planerade inte alls att skriva såhär argt om Tele2. De är säkert bättre än andra mobila bredband. Jag vet inte.

Imorgon kommer Nico hit. Det blir dretkul. Synd bara att hon kommer klockan tusen minus på morgonen. Jag kommer inte att vakna. Hon kommer typ få ta in på vandrarhem i Skurup bara för att jag sover till 9 på kvällen.

Nu: se As good as it gets med Jack Nicholson. Jag har hört att den är dretbra.




Bara för din skull Georgios så ska jag börja ha musiktips med i bloggen.

Här kommer det första: Povel Ramel - Nothing else matters


HAHAHAHAHAHAHA. Nej, jag skojade bara. Här kommer det riktiga:

Ray LaMontagne - Hold you in my arms

Höstvinden får mig att känna mig bra.

Vi var ute i Malmö fredags. Det var jag, Mirja, Lahib och Valter. Det började med att vi åt på ett sushiställe. Det var sådär gott. Jag blev inte mätt. Jag blev bara 52 år och tyckte att musiken som spelades på restaurangen var för hög.

Sedan skulle Valter visa oss ett ställe på möllevångstorget. Det misslyckades och slutade med att vi helt plötsligt var på ett nedsläckt tivoliområde. Jag blev rädd och såg Det i syne hela tiden, så vi gick till en klubb som heter Babel. Där spelade Jazz Attacks. Det är hiphop med en smak av jazz antar jag. Det var inte så jazzigt. Jag såg dem för typ 6 år sedan när de spelade på musikestetiska i Luleå. Då var de jazziga, rappade på engelska och freestylade hur bra som helst. Nu var de inte alls så jazziga, rappade på skånska och freestylade ingenting. 3/5 toasters får dem dock. De hade en bra basist.

Sedan gick vi till ett ställe som heter Bodoni, där vi möttes av en tjej med ofördelaktigt utseende som stod och dansade själv på ett dansgolv, iklädd typ latexmundering. På en skärm bakom henne visades anarkistloggan och drakar, och framför henne stod en för gammal fotograf med mustasch och fotade henne. Jag tyckte att det var för konstigt för att inte sitta ner och ta en öl.

Efter ett tag dök alltmer skumt folk upp och vi frågade bartendern vad som var kvällens tema. Det var Tomboy, och jag fick för mig att det var Onkel Sam. Antagligen var det blandningen av ett glas rött och två starköl som skapade min förvirring. Eftersom jag var förvirrad och de andra är norrlänningar (förutom Valter. Men han pluggar geografi och är från göteborgstrakten) så fattade vi inte vad som menades. Efter ett tag förstod vi. Det var en man som trängde sig in bredvid mig i baren och presenterade sig och började fråga en massa om mig, samtidigt som han stod och halvdansade till typ Village People.

Okej, det var inte Village People men det var typ så tydligt. Det var gaykväll helt enkelt. Vi blev helt norrländska och satt där i bordet och stirrade ut över folket i tystnad och såg fåniga ut, precis som vi gör när vi går på gatorna i en storstad.

I Lördags var jag på fest hos jazzarna. Det var sjukt roligt. Jag blev typ en helt annan person när Kristoffer slog på en Lauryn Hill-konsert. Jag började dansa och satte kepsen ännu mer på sned och jag tror faktiskt att jag har tagit steget från att sitta på festen med armarna i kors i en soffa, eftersom jag har varit osäker på mina moves, till att vara han som dansar. Som inte är våldtäksman. I och för sig så står jag still när den där låten "Alla som inte dansar är våldtäksmän" kommer på. I protest. Den är så jävla idiotisk.

Imorse åkte Mirja till Norrland för att spela runt hela norr. En tvåveckorsturné. Jag ska vara en ensam målare som bor i en låda med färger. Jag ska sitta själv mycket och fundera på livet och röka pipa. Jag ska vara Mister Lonely.

Nej, jag ska faktiskt redan imorgon åka till Evelina och laga mat och repa ett par låtar. Sen till helgen kommer Nico på besök, det ska bli magnifikt.

Annars funderar jag på att börja spela internetpoker i veckan. Låter som en bra idé?


Fan, det här är det bästa jag har hört länge. Lyssna.

Då, nu och snart.

Jag tänkte för en gångs skull skriva lite om vad jag har gjort, gör och ska göra. Igår var jag och badade bastu med ett gäng grabbar/män. Vissa av oss var män, vissa var grabbar. Jag gör den bedömningen efter antal brösthår och grovhet på skäggväxt. Jag är en grabb.

Det var grabbig och manlig stämning, mycket bidrogs av en finsk trummis som tyckte att vi skulle dricka ren vodka nästa gång vi badade. En annan hade en idé om att man kunde hälla vodka i hällvattnet, och på så sätt bli berusad av ångorna. Han var lite mer intellektuellt manlig. Själv blev jag lite för yr av mina folköl, så jag vet inte om vågar dyka upp nästa torsdag.

Idag har jag inte gjort någonting annat än suttit hemma och kollat på youtube. Jag har suttit i en fotölj, iklädd täcke och vemod och sett två avsnitt Freaks and Geeks och försökt hitta såna där roliga klipp som alla kollar på. Hur gör man det? Alltså, hittar dessa klipp? Jag har en kompis som alltid har tiotusen såna på lager, och de brukar ofta vara roliga. Hur gör man egentligen? Han visar typ klipp på elefanter som målar sitt eget självporträtt med snabeln, en ungersk rappare som påstår att han Don't wanna war, just wanna peace som är hysteriskt kul.

Just nu väntar jag på ett samtal från min youtube-kompis, som ska meddela när han börjar gå mot byn. Vi ska dricka kaffe och prata om livet. Eller, jag ska försöka prata om livet. Han ska väl prata om sina youtube-klipp.


Ikväll ska jag till Malmö och äta middag med Mirja, Lahib och Walter. Lahib är en kompis som ska resa jorden runt i ett halvår, och den här middagen är en slags farväl-ta det lugnt nu-rök inget du inte vet vad det är!-haru med dig plåster?-middag.

Det blir kul att se henne, men ganska tråkigt att säga hejdå för ett halvår.

Till och med den här titeln är förutsägbar.

För ett par veckor sedan gav min vän mig insikten att det är otroligt förutsägbart att svara "Gå och lägg dig och vila." eller "Drick vatten!" eller "Ta en ipren." när någon påstår att de har ont i huvudet. Jag tror att det svaret är så vanligt att folk inte ens hör dessa tips mot huvudvärk längre.

Vi kom fram till att man lika gärna kunde gå till väga såhär:

Person med huvudvärk: "Jag har ont i huvudet"
Person med insikt: "Jaha, gå och lägg dig i fosterställning och läs Blondinbellas blogg upp&ner i fyra timmar."

Samma sak gäller Peter Jihde's klassiska fråga (som har blivit en grej i Idol 2008. Kul...): "Hur känns det?"

Antingen ställs ju den frågan när någon har vunnit något eller gjort bra ifrån sig. Eller så ställs den när någon har förlorat något eller gjort dåligt ifrån sig. Oftast alternativ nummer ett. Vad tror då frågeställaren att svaret kommer att bli? Det blir ju alltid "Bra!". Alltid. Det är inte ens roligt längre. Varför kan inte folk tänka ut något originellt? Jo, för att det känns bra. Och folk är så vana med att det känns bra att vinna eller göra bra ifrån sig. Det känns så bra att man glömmer bort hur bra det känns.

Varför jag kom att tänka på det här var att jag, som vanligt, läste NSD denna morgon och såg en rolig rubrik. Blizzard har tydligen släppt den nya uppdateringen till World of Warcraft, och som de flesta vet så förkortas det WoW. I Luleå hade ett flertal dataspelskillar (jag såg ingen tjej) stått i kö natten före och NSD var på plats. Alla skribenter vill ju gärna vara kreativa och komma på roliga rubriker till sina artiklar, krönikor m.m. Vad tror ni rubriken till den här artikeln är?

"WoW vilken kö"

Det är ju inte kreativt eller fantasifullt. Det är ju EXAKT den rubriken man förväntar sig. Världen är alldeles för förutsägbar.

Det var ganska ledsen skribent i övrigt.

"- Det är inget spel, det är en livsstil, säger 13-åriga Fredrik Östling, som köat sedan klockan 21 för att köpa spelet.
Kompisen Tim Aspenfjäll håller med.
- Jag älskar spelet, säger han."

Vadå håller med? Tim Aspenfjäll höll ju inte alls med sin 13-åriga kompis, Fredrik Östling. Fredde tycker ju att WoW är en livsstil, och inte ett spel. Timme tycker ju att det är ett spel. Vad är det här egentligen? Det här är dålig journalistik.

Framtvingad verbalitet.

Jag skriver det här inlägget på grund av en efterfrågan av en tvättäkta stockholmare.

Luleå, min hemstad, har en galleria som heter Smedjan. Naturligtvis heter den Smedjan. Där finns det en massa affärer såsom Carlings, Brothers, Sisters, Teknikmagasinet, sminkaffär, parfymaffär, Team Sportia m.fl. Framtill nyss fanns även Konsum där. Jag läste nyss i NSD att de ska ersätta Konsum med en ny klädbutik. Det är ju jätteroligt. Luleå blir mer och mer till en storstad, något som passar den allmäna mentaliteten där.

Jag tänker då, som säkert många andra, att det hade varit kul med något helt nytt. Kanske Weekday, kanske Zara, kanske något helt annat. Något som är nytt helt enkelt. Luleå väljer att placera in Kapp Ahl. Luleås tredje Kapp Ahl. Jag förstår inte. Hur många konsumenter har egentligen Kapp Ahl? Behövs det tre stycken affärer på en 200-meters gågata? Det enda jag någonsin har köpt på Kapp Ahl är ett par långkalsonger, eftersom min mormor tyckte att de hade den bästa kvalitén på sådana.

Det här är nästan i klass med Larven. Luleå köpte en stenkreatur som var menad att sitta på, och som samtidigt var ett konstverk. De köpte konstverket för typ 70-80 000SEK har jag för mig, och det enda den har blivit använd till är för fyllerister att urinera på. Man kan inte ens sitta två stycken på den utan att trängas, och den är ful. Och den är alldeles för tung för att bära bort också. Fan, vad ful den är. En larv. En larvig larv.

When she was young, he was the one.

She was so pretty when she was young. Happy with the man she called the one.

Nu har jag hittat Kristofer Åströms låtar - Defender och All lovers hell. Fy fan vilken luleångest. Fy fan vad bra det är. Jag har även spelat upp dem för Evelina (sångerskan som sjunger mina låtar) och vi ska spela dem. Ska jag framföra covers ska det fan vara Kristofer Åström. Han är Alexander i en 10 år äldre version. Han spelar live här i Malmö om drygt en vecka. Där kommer jag att vara. Helst ensam, eller med min kompis - den ledsna ölen.

Jag har sett Gökboet idag, den får 5/5 toasters. Förstår ni hur bra den filmen är? Om jag inte är helt ute och cyklar så tyckte jag att slutet helt perfekt. Jag vill inte förstöra slutet för de som inte har sett den (jag är inte Isak). Så om ni inte har sett den - läs inte nästa mening. Jag tolkade ärren som att han utsattes för lobotomi och att "Chief" räddade honom. Det är väl det mest logiska. Eller är det någon som tolkade annorlunda?

Jag har förresten läst endel filmdebatt i media idag. Det första jag reagerar på när jag läser artikeln Produktplacering i film ökar snabbt, skriven av Hanna Åkesson i Sydsvenskan är att Steven Spielberg endast ville ha ett par lådor med chokladtäckta jordnötter i utbyte mot att godismärket Reese’s Pieces skulle nämnas i storfilmen - E.T. Det var 1982. Förstår ni hur sjukt stort det har blivit med reklamering i filmer sen dess? Att de t.ex. visar eller nämner 67 olika företag, samt visar upp 280 olika outfits på chicksen i Sex and the City-filmen är ju sjukt. De får säkert femtriljoner dollar för det också.

Jag vet att allt det här är självklart och har redan diskuterats femtusen gånger, men idag blev jag återigen påmind om hur jävla sjukt Hollywood är. Man kanske inte ska fokusera på att få in så många iPods, Fred Perry-skor, Gucciväskor, Pradamanchettknappar och Tod's-monokler som möjligt i en film. Man kanske ska lägga energin på något annat i ett filmskapande? Det kanske är konstnärligt för vissa, men det är det fan inte för mig.

Det känns som att det går i helt fel riktning, det här med produktplacering. Det känns ganska naturligt att James Bond endast skålar med vissa spritsorter och väljer vissa sorts bilar, eftersom det inte skulle passa karaktären att dricka en Budweiser direkt ur flaskan. Jag tvivlar på att författaren hade produktplacering och reklamering i åtanke när de först skapade James Bond. Det som däremot inte känns naturligt är till exempel att en film endast görs för att skapa ett framgångsrikt dataspel.


She was so pretty when she was young. Happy with the man she called the one.

Miss Lyckat.

Jag känner mig som världens mest negativa person just nu och borde egentligen inte skriva något eftersom det bara kommer bli en massa gnäll. Men jag vill, och behöver få skriva av mig lite. Egentligen skulle jag ju kunna skriva i ett .txt-dokument, men jag tycker att det här är coolare.

Jag köpte ganska nyligen en gitarr, och eftersom att jag har börjat repa med några jazzkatter här nere i skåne så behövde jag en med inbyggd mic(...) Jag ville även ha en nylonsträngad, dels för att jag fick för mig att min musik skulle gynnas av ett softare ljud, och dels för att jag hittade en fin(!) nylonsträngad gitarr på rea. Det var det mest deprimerande köpet jag någonsin gjort. Gitarren var ju inte alls fin. Eller vänta, när jag köpte en T-shirt med döskalletryck på internet så insåg jag 10 minuter efter att jag fick hem den att; nej, det här är ju inte alls coolt. Och då orkade jag fanimig inte skicka tillbaka den. Den gången. Det var det mest deprimerande köpet. Men det här gitarrköpet ligger nästan jämsides med den gången. Den här gitarren suger ju så jävla hårt. Den intonerar fel, klangen var bara fin på deras förstärkare, ljudet i allmänhet låter dämpat och jag vill ju egentligen inte ens ha nylonsträngat. Jag är ju ingen klassisk- eller jazzgitarrist. Jag är ju en pop/rock/singersongwriter-melonkille. Vad fan är det här?

Jag ska i alla fall åka in till Musikbörsen i veckan och leka grinig kund. Eller jag ska inte ens leka. Jag ska vara en grinig kund.


(...) Och när jag väl fått ihop tre låtar att (instrumentalt) repa med bandet, så hittar jag ingen inspiration till att skriva texter. Och när jag väl vet exakt vad jag ska lyssna på för att hitta inspirationen (Bl.a. Kristoffer Åström) så har jag ett mobilt bredband från Tele2 som inte ens klarar av att komma in på några DC-hubbar utan att säga ifrån.

Och nej, Kristoffer Åström finns inte på Youtube.

Det som däremot finns på Youtube och är svinbra är två versioner av låten Saga of Harrison Crabfeathers:



Den här versionen är bara bra för att pianisten spelar så jävla bra, och har gjort ett så otroligt fint arrangemang på låten. Sångerskan var inget bra. Lyssna bara på pianospelet:




Nu blev jag lite gladare när jag lyssnade på det här. Ska jag då skriva ett nytt, gladare inlägg?

Kanske skriver jag ett glatt inlägg imorgon.

Hejdå.

It doesn't matter if you're black or white.

När man läser statistik på vem av Barack Obama och John McCain som är mest populär i respektive delstat i USA så märker man tydligt hur uppdelat det är, alltid har varit men förhoppningsvis inte alltid kommer vara där borta. Sydstaterna har ju majoritetsröstat på McCain. Jag tror att det var Mississippi och Texas som diggade McCain hårdast. De som hade störst procent Obama-fans var Kalifornien och New York. West coast och East coast. Tupac och Wu-Tang Clan.

Det har ju självklart mycket med deras politiska vanor att göra. Många röstar republikanskt för att de har det som vana. Men jag tror fortfarande att deras konservatism innefattar en viss rasism.

"Under de två år som gått sedan Obama utlyste sin kandidatur, har hatgrupper som Ku Klux Klan och Arian Nation blivit märkbart mer aktiva" påstår Yaleprofessorn John Dovidio, som har ägnat mer än 30 år åt forskning i amerikansk rasism. Jag tror att när det väl gäller, när de väl står i röstningsbåset och de inte känner pressen på sig att inte verka främlingsfientlig (som man gör i offentliga sammanhang, till exempel statistikmätningar utförda med "fråga folk på gatan"-metoden) så kommer folket omedvetet präglas av den amerikanska, ingrodda rasismen. Så tror jag. Efter att ha läst om rasism i USA så förstår jag att jag inte kan förstå hur mycket som fortfarande finns kvar.

Om ni är intresserade av det hela: läs det här - http://www.fokus.se/2008/09/rasismens-nya-rost/

Jag tycker det är roligt också att McCain försäkrade ekonomins stabilitet en vecka innan finanskraschen också. Det inger djup ångest, knäsvaghet på fel sätt och mardrömmar lite mer än förtroende.

Utbildning: militärutbildning i National War College. <--- så står det under McCains utbildning. Är det bara jag som blir lite orolig här?


Jag blir orolig av att bara titta på honom.





På Gymnasiet hade jag grava sömnproblem. Idag är det helt tvärtom. Jag kan inte ens hålla mig vaken genom en långfilm. Det är absurt hur lätt jag har för att somna nuförtiden. Jag har inte legat vaken mer än 10-15 minuter när jag har gått och lagt mig för att sova på flera år nu. När jag ska somna, somnar jag direkt. Det har varit på både gott och ont. Nu gör det ont. Nu är det valvaka inatt. Jag vill zappa mellan SVT1, TV4 och Kanal5 inatt. Jag vill skratta åt Filip och Fredrik. Jag kommer inte att göra det. Jag kommer att somna efter 15 minuter. Fan.

Barack Obama har redan från första början främst inriktat sig på sjukvården, Irakkriget och ekonomin och jag tror att det hade varit ett så sinnessjukt stort kliv att få honom som världens mäktigaste man - President of the United States.

Spike Lee (regissören av bland annat: Malcolm X) påstod att: USA:s historia kommer att delas in i ”före Obama och efter Obama” och det tror fan jag med.

Kolla bara på hur svinbra han ser ut:







"Will we ever see a black president?" rappade Tupac Shakur i en av hans mest kända låtar - Changes. Jag tog det helt ironiskt. Nu är det fan nära.


Sjukt nära.

Daniel Desario = idol 1970

Mirjas pappa Tommy fyllde 50 år igår. Det var en stor fest (typ 90 pers.) med liveuppträdanden, ordlekar, frågesporter, buffé och teatersketcher innehållande tandläkare, medelålders kvinnor i lovikkavantbikini och Ronny och Ragge med bibelhandling. Det var riktigt grymt. Komikermusikern Ronny Eriksson uppträdde också, jag gillar honom skarpt. När en basist och en sångerska körde duo med svenska egenskrivna låtar så blev jag och Hanz (annan basist från Holland) 5 år i några minuter. Det började med att Hanz sa "Tänk dig att basisten är naken" och vi skrattade. Sedan sa jag "Tänk dig att basisten har erektion men försöker dölja det" och vi skrattade ännu mer. Då blev Mirjas mamma Yvonne arg på oss och schyschade oss. Det förstår jag.

Detta var igår (lördag), och på morgonen steg vi alla upp halv 8 för att sjunga för Tommy på morgonen. Jag hade kalle anka-ögon, tyckte att klockan stod på minus och förstod inte alls varför man ska gå upp vid den tiden om man inte har betalt för det. Mirjas farfar Börje fick ångest eftersom det var 20 år sedan han hade vaknat så sent förut. Han tyckte att han hade försovit sig. Han uttryckte sitt missnöje genom att helt hysteriskt pusta ut "VAD ÄR KLOCKAN??? Halv ÅTTA? Åh hääärräguuood." på gällivaremål.

Tommy har av någon anledning fått för sig att mäta allting i hela världen. Han går runt med ett måttband och mäter allt möjligt, sådär med pappahumor. Det är hysteriskt roligt. Det första han mätte var min tumme, sen mätte han ett väggparti och påstod att det rymdes sju tummar där. När vi skulle hämta massa öl och vin på systembolaget mätte han trappsteget upp till lastbryggan (14 cm). Jag tror att det är en blandning av humor och att vidhålla manligheten lite genom att ha stor koll på många olika saker.



Nu ska jag lägga mig och se några avsnitt Freaks and geeks innan jag somnar. Imorgon ska jag åka tåg från Luleå till Malmö i för många timmar. Jag ska sitta i restaurangvagnen med kofta och röka pipa.

Här söker jag efter sanningen i trädet.