Sorgen.

Det var som att hugga kniven i hjärtat på sig själv. Tusen nålar i själen. En dag hände det bara, och hela mitt liv jag hade byggt upp runt henne förstördes. Nio jävla år hade jag ägnat åt henne och hennes förbannade projekt. Förstod hon inte hur mycket jag offrade för henne?

NIO. JÄVLA. ÅR.

Nu kommer jag alltid ta fruktansvärda omvägar för att slippa se skylten där det står WAYNES COFFEE på cylindervägen 16. Det var där jag såg dem. Tonårshånglandes som två nyförälskade jävla valpar. Jag visste inte om jag skulle döda de båda eller om jag skulle försvinna för gott. Eller både och. Att jag inte såg det komma. Att jag inte kunde koppla ihop det ena med det andra när hon jobbade sent och fick ta taxi hem. Att jag inte förstod det när jag kände doften av rödvin i svepet av att hon vände ryggen mot mig i sängen. Att jag inte förstod det när hon plötsligt började komma med argument som var hårt präglade av högerpolitikens jubelidioter. Jag visste ju vem hon hade fått argumenten ifrån.

Det spelar ingen roll längre. Nu är allt förbi och jag får leva med den ständiga väntan. Blicken jag alltid måste slänga mot ytterdörren i hopp om att hon ska komma tillbaka. Timmarna jag spenderar att kolla vimmelbilderna på Stureplan.se för att kanske få se dem tillsammans. Självplågeri. Krampen jag börjar få i armen av att ta upp mobilen och kolla om hon ringt/sms:at ungefär sjuhundra gånger om dagen. Mitt liv är slut, och allt hände i sekunden av en kyss.