Dagen D.

Jag lade mig ner på golvet i hopp om att allt skulle kännas lättare. Det var tre månader sedan jag städade lägenheten och det märktes tydligt på dammråttorna under soffan. På TV:n fortsatte den där hysteriska tjejen att prata om hur pengarna blev insatta på kontot redan samma dag om man prickade in rätt bokstäver i ordleken. Jag tänkte på Stefan. Det sista han hade sagt till mig var att aldrig skulle vika mig för kampen.

Jag förstod vad han menade. Jag kunde till och med ta på hans ord. På något sätt hade vi funnit i varandra det båda saknade hos våra så kallade bröder. Vi hade det gemensamt. Sveket från våra bröder, och lusten att hämnas. Det var i dag allting skulle hända. Allting skulle falla på plats och ge vika åt rättvisan. Allt var klart. Allt var planerat i minsta detalj, som den där fjanten från Jönssonligan skulle ha sagt. Det enda som funnits i mitt huvud de senaste åren var den här dagen. Revolutionen.

Nu kommer obegåvade ynglingar stå i täten. Det kommer inte att bli något uppseendeväckande. Det kommer inte att bli något värt att nämna. Fan för dig, Stefan.