Arbetsintervju...

... är ju, i princip, samma sak som när man ska möta fadern till en flicka man tycker mycket om.
Man förbereder ju sig mycket mer och beter sig efter en norm som fäder gillar. När man ska söka jobb hos ett företag som sysslar med ekonomi tar man ju på sig en helfärgad skjorta (alternativt randig eller med SMÅ rutor) . Helst blå.

När man ska möta en skrämmande fader så beter man sig såhär;

- Man pluggar på om fotboll. Man lär sig på ett ungefär hur ställningen ser ut i Allsvenskan, vem som utmärker sig i de olika lagen. Vilka som leder Champions League. Om det har inträffat ett uppseendeväckande spelarbyte mellan olika klubbar. Vilka summor någon spelare har köpts för. Man frågar en jävligt listig fråga om Zlatan för att veta hur fadern ser på denne man, och sen har man förberett ett skämt som får Zlatan att framstå som en pajas, alternativt en gud.

- Hockey. Samma.

- Man lär sig lite allmänt om bygge. Och väl hemma hos flickans föräldrar så letar man hysteriskt efter någon typ av byggnationsfel och om man har jääävligt tur så upptäcker man ett. Då erbjuder man sig att fixa det. Sen om man inte känner någon som jobbar på Ångsågen så ljuger man och säger att man gör det. Och att man kan fixa rabatt. Konsekvenserna lämnar man åt framtiden.

- Man dricker svart kaffe, även om man, som i mitt fall, får kväljningar av varje klunk. Man påstår att det är vekt att dricka med socker eller mjölk. Man påstår att det kan de hålla på med i Stockholm. Sen börjar man prata illa om Stockholm tillsammans, och fadern märker att man kanske ändå är gjort av hyfsat virke.

- Man köper 3 snusdosor. En Ettan lös, en General lös och en Grov lös. Sen inväntar man hans första snusknådning och tar diskret fram en likadan dosa och får en komplimang för att ha bra smak. En riktig farsa snusar lös, och absolut inte av något nymodigt tramsmärke. Om man vill ha pluspoäng lär man sig att ta en levande. Det betyder att man inte knådar snusen, utan bara trycker in den i käften direkt från upptagningen ur dosan.

- Man övar minst 30 minuter om dagen med en sån där knipsare så man har det mest fasta handslaget söder om Hakkas.

- Om stämningen vid det här laget är rätt och du känner att det är läge (det krävs dock rätt mycket rutin för att veta) så smyger du fram en fickplunta ur flanellskjortans (ett måste-klädesplagg förstår ni väl?) bröstficka. Den måste vara i mässing och ha graverat en text av typen "Clint Eastwoods bästa droppar". Sen frågar du om han vill ha samiskt kaffe. Det här är ett grovt risktagande. Har du gjort allting rätt och du känner att det är rätt typ av fader så är du en i familjen.

Såhär beter ni väl er redan? Anteckna annars.

Arbeidsløsa.

Det är svårare att hålla sina känslor i schack när man är 23 år och arbetslös än 19 år och arbetslös, inte sant? Jag var hemma hos två arbetslösa kamrater förra veckan och de sysselsatte sig med de mest bisarra sysslorna jag någonsin upplevt utanför en TV-serie.

- De hade byggt en skyskrapa (ungefär en meter hög) av plywood. Bara det, liksom.
- De hade köpt en radiostyrd, utomjordisk bil som kunde - i transformersanda - veckla upp sig och helt plötsligt flög en svinliten helikopter ut ur den. Den flög dem omkring med och försökte landa högst upp på plywoodskyskrapan de hade byggt.
- En av kamraterna hade lärt sig spela irländsk flöjt. Och så spelade han upp Braveheart med alldeles för mycket känsla, och med alldeles för bra teknik. Det var inget roligt då.
- Samma kamrat hade även som projekt att lära sig dyka. Alltså, inte typ ta ett dykarcertifikat och åka till Kolanta eller vad fan det heter i Thailand som alla svennar gör. Han ville lära sig dyka från kanten i ett badhus, typ. Plus att han hade misslyckats och typ halvt brutit nacken när han skulle försöka.

Det här är ju sinnessjuka människor vi har att göra med. Är det inte? Är det inte helt från rymden att bete sig på det här sättet?

Han spottar framför mina fötter, för han ville inte att jag ska gå längre i livet.

Mirjas pappa hade en föreläsning i fredags för massa musikstudenter i Uleåborg i Finland. Detta sköttes alltså över Skype.

Han skulle sitta och prata i en timma om musik, oklart på vilket sätt. Jag frågade honom vart han skulle sitta, och han svarade att han skulle befinna sig på musikhögskolan i Piteå, i något av ensemblerummen. Det är ju riktigt. Det blir ju ett seriöst intryck och är helt rätt miljö. Förstår ni vilken skillnad det hade varit om han typ bara sket i sånt där och satt hemma vid köksbordet och typ åt frukost vid datorn när han föreläste. Typ hade små ungar hemma som behövde hjälp med läxor samtidigt. Eller hade heeelt glömt bort att han hade en tandläkartid samtidigt och blev helt enkelt tvungen att sköta allting från patientstolen. Eller var ute och körde bil och blev stoppad av snuten, och började kaxa emot och blev gripen och nerknuffad på marken och handfängslad men ändå hela tiden föreläste samtidigt. Fruktansvärt dedikerad lärare.

Halloween är ju i morgon. Vad gör vi i Sverige då? Finns det trick-or-treat på samma sätt som i Amerikatt? Ska ALLA klä ut sig? Satsar folk stenhårt på det där? Vad ska man klä ut sig till? Revisor? IT-konsult? Träd? Avdankad bluesmusiker? Änkling? Psykotisk krigsveteran?

Siri, bli inte ledsen nu, men du vet inte vad kärlek är.

Märkligt beteende.

I regel vet jag hur man ska bete sig i de flesta sociala situationer. Eller, jag visste. Nu vet jag inte det längre. Jag inser att jag verkar löjlig genom att jag utger mig vara erfaren-resarkille-24, men efter den här resan förstår jag inte längre hur jag förväntas agera. Gillar man fortfarande family guy? Vad ska man göra när det serveras smakprover på Konsum? Får man bara ta en pepparkaka eller får man liksom äta sig spyless? Är det en självklarhet att diskutera huruvida Luleå Hockey drog på sig fler utvisningar än Skellefteå Hockey i derbyt i lördags? Är man lagd åt det feminina hållet annars?

Ska man ha sina Cheap Monday-byxor mellanuppvikta fortfarande? Ni förstår väl vad jag menar? Om man är en sån som värderar att vara först med att upptäcka en konstnär eller ett band och väldigt gärna skickar en Spotify-lista till sina vänner med obegriplig musik så har man ju sina stuprörsbyxor halvt uppvikta. En decimeter, typ. Jag vet inte exakt hur man mäter i den typen av stil. Det är ju samma människor som har en alldeles för liten mössa som bara täcker bakhuvudet, och den här frisyren där man har snaggat vid öronen och längre uppe på skallen.

Missförstå mig inte nu - jag kritiserar inte de människorna och ser inget större fel i att vara så. Jag är ju själv en liknande typ av man. Jag undrar bara om det fortfarande är så man ska vara för att accepteras i de djupaste hörnen av Roasters i Luleå.

Hur som helst; jag har således inte ens vågat gå på stan ännu. Kan ni hjälpa mig litegrann? Vem var jag innan jag drog till Vietnam och allt det där? Hur pratade jag? Vilken jargong hade jag?

Jag saknar mig.

Ett år och två dagar senare.

Jaha. Det finns alltså fortfarande dårar som går in på den här bloggen. Varje. Jävla. Dag. Är det något fel som gör att folk automatiskt går in på den eller är ni fortfarande i väntan på skriverier? Hursomhelst; nu skriver jag igen, och tänker fortsätta med det.

Vi har varit i Asien ett halvår, jag och Mirja. Vi har bott i ghettot med 10 ungar, en farmor och en snubbe med oklar ålder i Filippinerna. En vecka på stranden i El Nido, Palawan, en vecka hos en svinrik bög med fransk inredning, två veckor hos en 23-årig kvinna i Hong Kong som behandlade sin nallebjörn som om han vore en fullkomligt levande människa (utan överdrift alltså. Hon matade björnjäveln, hade ALLTID med sig honom vart hon än for och jag misstänker att ett märkligt sexliv har utvecklats mellan hon och hennes pojkvän), rest igenom södra Kina, bott i Vietnam i 3 månader och jobbat med att spela musik för backpackers med stripigt hår på olika barer och restauranger. Alla ville höra Wonderwall och Coldplay. Hela tiden. Vi har även glidit igenom Kambodja, och bott 3 dagar i en djungelby i nordöstra delen, och varit litegrann i Thailand.

Herregud. Jag vet inte vart jag ska börja. Ni förstår väl att jag inte kan redogöra för ett halvårs leverne i Asien i ett blogginlägg? Historierna får uppenbara sig automatiskt med tiden, tror jag. Jag upplever det fortfarande märkligt att vara tillbaka i Sverige och bete mig svenskt. Jag vågade inte gå på krogen i helgen på grund av just det här. Jag vet inte riktigt vilken dialekt jag ska använda, och hur jag ska betona meningarna. Ni som umgås med mig får helt enkelt ha överseende med det här. Jag kommer att skriva ofta, och förhoppningsvis kommer bloggen och jag bli normala igen, snart.

"Men vadå? Du har ju pratat svenska med Mirja hela tiden? Hur kan det då vara annorlunda?"

Jag vet fan inte. Det är skitkonstigt, men så är det. Ni som har rest på icketuristiga orter långt bortom Sverige i mer än typ 3-4 månader vet säkert vad jag pratar om.

Nu ska jag duscha och åka till mormor och morfar och äta maxhamburgare.

Hej då.