En dag i bilder.

Vad sa ni nu då? Bilder!



Dagen börjar. Jag ser ut som en blandning mellan typ...
... Mig själv och en kines. Ha ha ha. Fan vad små ögon jag har.



Lunch.



Här ser ni mig jobba genom att göra det jag
är bäst på. Spela KUNGEN. Jag har 33 vunna,
11 förlorade hittills. Försök slå det ni.
Min kollega Henrik. Han är 204 cm lång och
pratar engelska som en tvättäkta amerikan.




Kvällen avslutas på det sättet alla killar
mellan 16 och 35 vill att den ska sluta.



Det här var rätt kul. Kanske inte för er, men för mig. Jag ska fortsätta med bilder.

Goa gobbar.

Jag tror inte ni förstår hur varmt det är i skåne nu. Det är typ 20 i skuggan, utan att ens överdriva.
Man kan inte gå ut med kläder. Vissa har till och med tagit av sig skinnet. Samtliga har rakat av sig håret och vallfärdar till havet. Det är en jävla pers det här.

Dagens roligaste händelse:

De rutinerade Skurupsmännen satt som vanligt på Skurups gågatas träbänkar i dag. De ser likadana ut, allihopa. De har antingen jeansjacka eller en gammal sportjacka från 80-talet. Där satt de tre kompisarna när en fjärde Skurupsman kom gående. Helt plötsligt började han skrika: "HOLLYWOOD NÄSTA, HOLLYWOOD NÄSTA, HOLLYWOOD NÄSTA! HA HA HA HA HA!!!" till en av de tre kompisarna. Anledningen till denna uppmärksamhet var att mannen hade varit med i Skurups lokaltidning den här veckan.

Han påstod direkt efter att veckans tidning hade det fulaste omslaget han någonsin sett, och att han hade eldat upp tidningen. Efter dessa påståenden avslutade han mötet med ett "HA HA HA HA HA HA HA!!! FILMSTJÄRNA!!!" och försvann in på det lokala ATG-ombudet.

Vi har alltså en lokaltidning här. Den kommer ut varje fredag och består av typ 4 sidor om lokalbefolkningen. ALLA har varit med där.

Fantastiskt.

Språkpolisen, den skojaren.

Den 23 januari skrev jag ett blogginlägg om hur trailers alltid avslöjar en för stor del av handlingen i en film. I det inlägget skrev jag också att jag "utsökt" kom att tänka på programmet Design: Simon & Thomas.

Då fick jag följande kommentarer:

Anonym sa...
Det heter "osökt" inte "utsökt"
den 24 januari 2009 13:41

språkpolis sa...
Du har ännu inte ändrat "utsökt" kommit att tänka på, till "osökt"
den 27 januari 2009 16:17


Jag antog direkt att det var Isak, en blivande journalist från Stockholm som var i farten för att rätta mig så som han brukar. Min respons var således dryg, och jag kallade denne "språkpolis" för Mister Messersmitter.

I dag fick jag reda på att det inte var Isak. I dag fick jag reda på vem som bakom ett hemligt nickname kallade sig för språkpolis här på min blogg.

Det var min MORMOR! Förstår ni hur roligt det är? Min mormor sitter och rättar mig i hemlighet för att tre månader senare - skrattandes - bekänna det över telefon.

Hon blev tydligen väldigt irriterad över att jag felanvände ordet. Det här tyckte jag var fruktansvärt kul.

Äsch, vi tar en taxi som vanligt.

Det är OBEHAGLIGT hur tungt ordet taxi är för mig. Taxi är för mig något vuxna människor beblandar sig med.
Det är ju såklart en helt normal känsla för barn, men jag är ju 22 år nu. Jag borde ju vara helt van vid att åka taxi, inte sant?

Varenda gång jag ser att någon har åkt/planerar att åka taxi så tänker jag: "shit, vilken vuxen människa, han eller hon har säkert en lön från ett vuxenjobb och skinnjacka"

Det är också något jag förknippar med taxibilar. Skinn. Antingen är det Mercedesbilar med skinnklädsel, eller så kör taxin människor med skinnjackor på väg till krogen.

En mycket märklig obehagskänsla det här.

Nu: gå till folkhögskolan iklädd mina nya hängslen och lyssna på jazz.

Please be serious.

NU har jag kommit på varför jag känner ett visst obehag så fort Linda Isacsson uppenbarar sig på TV-skärmen. Ni vet, Linda Isacsson.
Hon som var programledare för Bonde söker fru och nu Robinson 2009.

Jag har alltid ogillat henne utan att riktigt kunna sätta fingret på exakt VAD med henne som störde mig. Nu vet jag.

Hon har ju ingen PONDUS. Hon förmedlar seriösa budskap med ett visst FLIN på läpparna. Hon ler alltid, vad hon än gör. Det är som att hon skäms lite för vad hon säger. Hon påminner mig om ofrivilliga teaterelever på gymnasiet som ändå måste vara med på teatertimmarna för att de har valt en estetisk inriktning.
Tänk er att en fullkomligt talanglös person ska ställa sig på en teaterscen och spela teater.
Så är Linda Isacsson.

Testa googla henne, vetja. Man hittar inte en enda bild där hon inte ler.

Bra grej: folk som har lätt för att le.

Mindre bra grej: folk som ALLTID (!) ler.

Mer av den varan, tack.

Bilder! Det är ju en viktig ingrediens för att ens blogg ska vara bra. Hur kan det här ha undgått mig? Jag ska börja köra med bilder från min vardag. Jag har tagit ett par saftiga bilder som kommer att bidra till briljans. Jag måste bara finna orken att lägga in dem på datorn först.

Roligt minne:

Minns när man gjorde såna här listor om folk när man gick i lågstadiet typ?

K ul
R olig
I nte tråkig (He he)
S näll
T ankfull :O
O troligt cool!!
F estfixaren!!
F lickfavoriten ;)))
E nvis ;)
R iktig hejare på tjejorna!

Varför är det inte mer sånt nuförtiden?

(Jag utmanar för övrigt Yikael Mvesand att göra en om mig. (Den måste inte vara sann!!))

I stand on the edge, and I don't fear it.

Ibland vill man ju leva lite på kanten, om ni förstår. Man vill leva lite farligt, utmana livet lite. Ibland kanske man väljer att ha marmeladen UNDER osten istället för ovanpå.

Herregud vad vågat, kanske ni tänker. Men sån är jag! I dag, till exempel, hällde jag svartpeppar före jag hällde salt på hamburgarna, och jag tog lite Sweet Chili-sås ovanpå osten.

Det ni!

Ordinary people.

Jag åt lunch med marknadsansvarige på företaget i torsdags.
Han är 204 cm lång och jag blev såklart nyfiken på hur det är att leva men en sådan jättekropp. Han berättade att han måste köpa skräddarsydda kläder, och att det en gång om året kommer en italiensk skräddare till Malmö stadshus.
Där sitter skräddaren i två månader, och stadens väldigt långa, korta, tjocka, smala och rika går dit och låter sina kläder sys efter behag och behov.

Jag har tänkt lite på det där. Det är ju hysteriskt roligt egentligen.
Tänk er när skräddaren väl sitter där, och man ser samtliga från Malmös kommun som inte kan shoppa i vanliga affärer stå där i kön. De som inte ser ut som de stora klädkedjorna förväntar sig att folk ska se ut.

Ha ha ha ha, jag kan bara tänka mig hur det skulle se ut.

Det är nog bara jag.

Det är, och har ju under en lång tid varit mycket fokus på FISKET. Östersjön är död, torsken är på väg att dö och så vidare.

Det kommer ju då naturligt att media tar upp ämnet, och det kommer naturligt för mig att skratta när det tas upp. En reporters manus kan då till exempel vara såhär:

"Torsken har länge varit en inkomstkälla för många fiskare och på grund av utrotningen har fisket varit tvunget att trappas ner. FISKARNA är väldigt upprörda över detta då det blir tufft att klara sig ekonomiskt. Åke, en av FISKARNA har varit tvungen att ta banklån..."

Något i den stilen, va.

Är det bara jag som tycker att det är dumt att de som fiskar fiskarna, och de fiskarna fiskar heter SAMMA SAK. Är det bara jag som direkt tänker att det är fiskarna - DJUREN - som kommer med de här uttalandena?

Lady of constant sorrow.

När jag tittar ut genom fönstret bakom mitt skrivbord där jag arbetar ser jag en gränd. På andra sidan gränden är, vad jag tror, fönster in till andra kontor. Varje dag innan jag sätter mig till rätta så brukar jag ställa mig och studera aktiviteten. "Där kommer en av restaurangers springpojkar och slänger dagens tomflaskor" kan jag tänka när jag ser en slafsigt klädd ung man springa ut och in och föra oväsen omkring sig. "He he he, se där ja, där kommer dagens brödbud till Mellow Yellow" tänker jag när jag ser en kartong med obegripligt stora bröd placeras utanför deras bakre ingång.

Varje dag vid den här tiden står även en medelålders kvinna och röker på en balkong mitt emot mig. Hon ser sliten ut. Hon har påsar under ögonen och inger en känsla av missnöje. Hon tittar på mig med samma blick varenda dag. Den säger: du ser glad ut, unge man. Du har ingen aning om vad komma skall.

Jag känner lite med henne. Hon ser så sympatisk ut. Jag funderar på att skicka en hälsning till henne på något sätt. En hälsning som säger: ge inte upp dina drömmar, för guds skull. Lev. Lev ditt liv innan det är för sent.

Det här måste lösas. Det skulle vara lite egoistiskt också. Jag menar, jag vill väl inte möta hennes sorgsna blick vareviga dag. Jag vill ha glada blickar innan jag ska sätta mig och charmera folk till att komma in på rådgivning hos vårat företag.

Ingen rubrik.

Jag ignorerar snällt. Jag hatar kärleksfullt. Jag sover vaket. Jag lever döende.
Jag viftar blixtstilla. Jag klär mig tomt. Jag springer liggandes. Jag ligger springandes.
Jag blundar tittandes. Jag påstår frågande. Jag fångar blickar med håv.
Jag säljer mobiltelefoner med förakt. Jag spottar med skratt och jag äter Claes Malmberg.

Är det här en dikt? Nej, det är vansinniga meningar som spontanskrevs utan en mening.

Heart of a lion.

Mirja var på krigsstigen i går. Vi låg framför TV:n och såg Bröderna Lejonhjärta. Som bekant en gammal Astrid Lindgren-film, och den väcker mycket fin nostalgi hos oss 80-talister. Jag låg där och myste (en del säger MÖS, men det både låter och ser helt befängt ut) i soffan och tyckte att allt var magiskt när Mirja började håna filmen så in i helvete.

Exempel på vad Mirja sa om Bröderna Lejonhjärta:

- "Ha ha, han är ju typ 35 år den där. Hur kan de vara kompisar ens? Det är för stor åldersskillnad ju."

Efter ett tags tittande kom hon på en teori om VARFÖR dom kunde vara kompisar.

- "Han kanske är lengräddad den där äldre? He he he..."

Lengräddad är alltså en uttryck för retarderad, typ.

- "Ha ha ha, kolla svampen! Vilken TÖNT han är..."

Här syftar hon alltså på Jonatans frisyr.

Senare samma dag så förklarade hon sin teori till mig, och den gick ut på att Jonatan och Carl Lejonhjärta var ett homosexuellt par. Hon sa: "visste du inte det? Hö hö hö."

Man behöver ju inte vara någon professor för att räkna ut att det här förstörde min nostalgi, men det märkligaste är att Mirja varvade dessa spydiga kommentarer genom att emellanåt säga: "Åååh, vad vackert.", och "Åååh, vad fint sagt."

Slutsats: jag förstår ingenting.

Sambo.

Jag vet exakt vad du gör nu - du är ute efter solrosfröna. Det är du varje morgon. Varje morgon slänger du upp dörren till skafferiet i jakt på solrosfröna vilka du placerar i din filtallrik.
Detta vet jag, eftersom man i en samborelation kommer att känna varandra på djupast möjliga nivå.

Jag kan förutspå många kommentarer och reaktioner.
Jag vet exakt vilka vyer du kommer tycka om och vilka du kommer betygsätta lågt när vi är på promenad.
Jag vet vilka radiolåtar du ropar "WOOHOO" åt när vi skall peppa upp dig för fest. Jag vet att du har ett behov att "peppa upp" innan vi ska gå på fest. Jag vet exakt hur man gör för att få dig på Topphumöret.

Jag vet vilka scener du finner roliga i filmer. Det är aldrig samma scener som jag tycker är roliga. Jag vet vilka scener du finner så festliga att du slår dig på låret och skriker "IIIIH" istället för att skratta. När du känner den där nervösa spänningen.
Jag vet när du kommer gråta i filmer.
Jag vet det, eftersom jag alltid gråter själv då. Vi gråter alltid tillsammans i filmer.

Jag ser fortfarande inte skillnad på vilka TYGER är fina och vilka som är fula, men jag tror jag lär mig.
Ofta chansar jag även på vilka kläder som är "din stil", men jag lär mig fortfarande där också.
Det har inget med oss att göra, det har bara med mig att göra.

Jag vet hur du vill ha ditt kaffe, och hur du vill ha ditt té.
Jag vet hur mycket smör du anser vara vettig mängd på en smörgås.
Jag vet hur viktigt det är att prata vid vissa tillfällen, och att vara tyst i andra.

Jag vet detta, och det är jag glad för.

Zorro.

I går gick jag in på bloggen och ser jag att jag har fått 4 nya kommentarer på förra inlägget. Där ser jag att någon pajas som INTE ENS VÅGAR SKRIVA SITT RIKTIGA NAMN har "dissat" mig genom att påstå att jag beter mig som om jag vore 15 år.

Jag kände mig förundrad och tycker att det är fegt och framförallt oförskämt att inte presentera sig, och jag måste ställa några frågor här:

• Om man nu ska dissa så kan man ju för det första försöka göra det bra, eller hur M?
• Man kan ju stå för sin "diss" och våga skriva sitt riktiga namn, eller hur... M? Är inte det på en 15-årings nivå? Lite som att busringa. Det är väl lite konstigt att påstå att någon beter sig som en viss åldersgrupp, och sen "dissa" honom/henne genom att kommentera anonymt.
  
• Det är väl för övrigt inget negativt att bete sig som 15 ibland, eller hur M?

Jag har på känn att det är någon annan som försöker göra sig lustig. Men han/hon skulle aldrig erkänna det just eftersom jag misstänker honom/henne här och nu.

Sådant här ska man ju acceptera om man har en blogg. Man får TA att någon lustigkurre håller på att tramsa såhär, kan man ju tycka. Jag accepterar det inte. Ni får skriva erat namn om ni vill ha en diskussion med mig, annars tycker jag att det är svintråkigt att diskutera med er.

Du och jag, 15 år.

Man ser till att jeansen sitter ~1dm nedanför midjan och att kepsen är sne.
Inte för sne - då ser man töntig ut. Inte som skurt, men som Chad Muska och de andra skateboardåkarna med keps. Man vet exakt vad man ska göra den här dagen.
I dag ska jag ha kul, tänker man.

Man ringer Snubben efter skolan. Snubben är 19 år och har bil. Han köper folköl i mängder åt ungdomarna. Dels för att han är osäker på sig själv, och dels för att han är IQ-befriad.
Snubben köper öl och man placerar ölen varsamt i skogen för att sedan gå hem och äta middag.
Vid middagen påstår man: "jag ska till Gurra och se film i kväll."

Man vet exakt vad man ska göra den här kvällen. Man ska möjligtvis till en Gurra, men inte för att se någon film. Man ska leva. Man ska leva sitt liv.

Man är 15 år gammal.

Pöjkhumor.

Humor. Det är svårt att beskriva vad som är ens egen humor, eller hur. Jag ska hursomhelst försöka. Det är felaktigheter som är roliga, och detaljerna kring det. Betraktelserna kring samhällets felaktigheter kan man väl säga.

Det är EN del av min humor. Sen är det ju hysteriskt roligt om man refererar till filmer/serier/böcker vid exakt rätt tillfälle också.

Ett scenario av vad jag skulle tycka vara roligt. Vad jag skulle skratta åt. Vad jag till och med skulle GARVA åt:

Tänk er att man ska möta en kompis. Vi säger att man ska möta den här kompisen klockan 22ºº någonstans. Vi säger att den här kompisen är en 22-årig man, och ser ut som en helt vanlig 22-åring. Vi säger också att vi ska möta denne vid affären, och så går man till affären och det är 5 minuter kvar till mötets bestämmelsetid. Man står där och väntar. Helt plötsligt kommer det en man och går i riktning mot en själv. Man ser inte riktigt vem det är. Man antar att det är ens kompis.

När denne man närmar sig ser man att det är en 9-årig pöjk, och man bestämmer sig för att låtsas som att denne pöjk är ens polare. Man går fram till pöjk och säger - Tjena Jens, kul att du kunde komma. Jag har laddat ner senaste filmen och tänkte att vi kunde se den tillsammans.

Följande scen är att pöjk blir fullkomligt förvirrad, men man fortsätter ÄNDÅ att spela på det man påbörjat. Man behandlar pöjk PRECIS som att det vore ens kompis, vilken man hade bestämt möte med.

DET är humor. Fy fan vad det hade varit roligt. Pöjk hade inte vetat vart han skulle titta, och man själv hade brunnit upp inombords av komiken.

Fy fan. Fyyyyyyyyyy. Fan. Vad. Roligt.

Här och där, hit och dit.

Nu har jag börjat störa mig ännu en typ av människor. Mediaentreprenörer.

Ni vet, typ: Josefin Crafoord, Carolina Gynning, Schulmangruppen (jag tycker att Alex Schulman skriver bra, dock) och Linda Rosing.

Jag stör mig på dem av den anledningen att de är så svåra att få grepp om. Är de programledare? Är de författare? Krönikörer? Komiker? Partiledare? Dokusåpaidioter?

Nej, de är ALLT MÖJLIGT. Det irriterar mig som fan. De gör lite av varje, är lite här och där. De skriver en självbiografi, gästar lite olika program, leder något program här och där, snackar lite i radion. Usch... Jag förstår dem inte.

Det värsta är ju att jag är ju så SJÄLV. Helvete. Jag skriver lite dikter, skriver lite musik, har skrivit någon novell. Jag har till och med nosat lite på fotografspåret. Jag har velat bli arkitekt också. Kort sagt: alla yrken som präglas av kreativitet har funnits i mina framtidsplaner.

Det roligaste var när jag fick för mig att bli fotograf. Jag gick ut och testade ta lite foton och tänkte "fan, det här blir riktigt grymt". Det blev det ju inte alls. Jag var ju vråldålig på att fota. När jag ska en bild på en grupp människor så kan jag till exempel kapa deras fötter, bara för att jag inte förstår hur man ska ta en snygg bild. Jag suger på det helt enkelt. Skönt att veta, så att man vara realistisk och ge upp en dröm och inte bli som alla superstjärnor som säger att de ska bli nästa Idol och sen sjunger så surt så att till och med tondöva människor fattar att de suger.

Okay, nu har jag ju ett konkret mål i alla fall: att utbilda mig till grafisk formgivare. Den bästa ska jag bli. King of Graphic shape giving. He he he.