Tipping the trejv.

Jag har startat ett travbolag, som det heter i branschen, med en bloggkompis från Östersund. Vi körde vår första omgång i lördags och det var en omtumlande upplevelse. Trav måste vara den mest händelserika sporten av alla, om det nu inte var en engångsföreteelse.

Det är alltså min första gång jag tippar på travet, och vi har köpt rader för 500kr. Jag har lyckats lura med mig några kompisar från Luleå in i smutsen också. Jag och Tobias sitter hemma hos honom på lördagen och ska följa loppen live. Jag har köpt Coca Cola men jag glömde kexchokladen. Visst måste man äta det till trav? Det hänger som ihop, va?

Lopp 1 går och vi prickar vinnarhästen. Gott så, tänker alla i kör.
Lopp 2 går och vi prickar igen. Shit, tänk om vi vinner 1 miljon, tänker jag. Alla andra tänker gott så.
Lopp 3 går och vi prickar IGEN. Jag får tredubbla hjärtslag och är helt SÄKER på att jag inom snar framtid kommer att vara miljardär.

Mellan lopp 3 och 4 händer något riktigt roligt. En kusk och en tränare ryker ihop backstage. De står och skriker på varandra efter operanoter. Helt sjukt är det. Jag tror att de sa upp bekantskapen och lämnade varandra för gott. Ja, och INNAN dess brast en annan tränare ut i gråt för att hans häst vunnit 7 lopp i rad.

Inte ens nog med detta. I lopp 4 eller 5 så DÖR en av hästarna. Han pallade helt enkelt inget mer och faller ihop mitt i loppet. Guuuud vad tråkigt, tänker alla i kör. Alla utom jag. Jag tänker på min miljard som rann ur händerna helt plötsligt. Nej, det är klart jag inte tänker så. Det var ju fruktansvärt. En stor sorg för travsverige som jag nu är en del av. Jag ser en oerhörd framtid inom detta fritidsyrke. Travtippare. Sweet.

I am really born to be an ICA-kassörska?

Jag såg en film nyss som påminde mig om det här med att vissa föds till... vissa roller kan man väl säga.

Jag har svårt att tänka mig Mozart, Chagall eller Dostojevskij jobba med finansrådgivning eller som ambulansförare till exempel. De föddes med en konstnärlig ådra och en galen hjärna.
De var alla dårar.
Vissa föds till att bli poliser och 95% av våran generation tror att de föds för att "jobba med människor". Det är väl det svaret man typ alltid får när man frågar någon mellan 17 och 20 vad de vill bli när de blir vuxna?
Inte för att det är något fel med direkt, men det blir lite banalt när 15 av 17 ska söka socionomprogrammet när de tagit studenten.

Jag satt och tänkte på det här och kom att tänka på en tjej jag träffade i somras. Jag kan inte påstå att jag känner henne, men vi kommer från samma område i Luleå och har gemensamma vänner och sådär. Vi har en vanlig hälsningsrelation.

Jag träffade henne på krogen och hon berättade hur hon just nu pluggar till journalist i Piteå.
Hon, precis hon, befann sig i mina tankar när jag för en stund sedan kom att tänka på det här.
Hon är fan född för det här.
Jag känner henne som sagt inte men man får ju starka intryck av folk, och hon är en typisk journalist. Inte en sådan där töntig som skriver om huruvida Per Moberg är ful eller snygg (det är förresten ett mysterium. Är han svinful eller manligt snygg?), och inte heller en sådan där jobbig som intervjuar fel personer på fel sätt.

Hon är en sådan journalist som har uppvikta armar på en skinnjacka, går med jävligt bestämda steg, spänner blicken i sitt offer och inleder intervjuer med lite för hög röst. Typ: "HÖRRU Reinfeldt..." och så någon jävligt vass fråga på det. Hon är en sådan som gräver i grejer. Som nästlar sig in i konspirationer och offentliggör sekretessbelagda dokument. Som tar upp Palme-mordet i fokus igen och löser det.

Hon sa att hon läste min blogg, så jag hoppas att hon läser det här och får en boost.