Kung alkohol.

Robin är min bästa inspirationskälla när det gäller att skriva blogg. Han är min bästa man i truppen.

Jag hade ett 3 månaders break från alkohol för ett tag sedan, och Robin har ett break nu. Vi har båda två kommit till insikt om saker man egentligen bara kommer till insikt om vid 50-årsåldern. Följande saker förstår och gör man utan alkohol:

- Det finns en lördags- och söndagsmorgon och man GÖR någonting på de morgnarna.

- Man vaknar typ klockan halv fem av att man sjunger musikallåtar tillsammans med fåglarna utanför fönstret.

- När alla andra vaknar klockan tolv så har man hunnit göra en hotellfrukost, skjutsat ungarna till dagis, jobbat en heldag, shoppat, fixat bilen och sy om sin kostym.

- Solen finns.

- Hem till gården visas fortfarande på TV.

- Man måste låtsas vara full och prata sluddrigt för att göra sig förstådd hos fulla människor.

Det var faktiskt så en gång. Jag var nykter en kväll och skulle fråga Michael Karlsson när vi skulle åka in till stan. Såhär var det:

Jag: Micke, vilken tid ska vi dra?
Michael: VA?
Jag: Vilken tid ska vi dra?
Michael: VA???
Jag: VILKEN TIIIIIIID SKA VI DRA?
Michael: ASSÅ VAD I HELVETE???
Jag: Vilkkn ti schkavi drain... stan...?
Michael: Klockan tolv.

Musik behöver inte vara musik.

När jag gick i 7:an hade jag (gitarr), Mikael Yvesand (trummor), Joakim Yvesand (sång), Tobias Lindvall (gitarr) och Robin Jenslid (bas) ett band som hette Last Unit.

Vi spelade bara gaffelackord och förlitade oss på vanlig rockharmonik (typ; F | G | Am | G) och sjöng textrader som We are the Last Unit, we stand on the edge but we don't fear it.

Vi spelade även hardcorecovers (Refused, Final Exit) och vi tyckte såklart att vi var hur grymma som helst. Många i vår ålder tyckte att vi var bra på riktigt, och de lite äldre tyckte att vi var bra för att vara så unga. Det var vi också. Vi var bra för att vara 13 och 11 år unga. Våra fans bestod väl av våra kompisar och lite yngre tjejer.

Det finns ett band som är sämre än vad vi var då, men som ligger på ungefär samma musikaliska nivå som vi gjorde då. Musikerna kan inte spela bra och sångaren är sämst i hela världen. Han har ett fruktansvärt dåligt uttryck och dålig teknik. Jag pratar om tAKiDA. Vad i hela jävla fridens namn hör folk som inte jag hör?

Det är inte konstnärligt NÅNSTANS och deras texter går såhär; The heart is pumping for my life, the mind is happy and I, I will love you till the day I die...

The heart is pumping for my life??? Sedan; the MIND is happy (???) och sedan världshistoriens största klyscha. Vad är det frågan om?

Jag tycker såklart inte att sångtekniken behöver vara välslipad för att musiken ska vara vacker. Håkan Hellström, typ all indiepop, Regina Spektor och Counting Crows är bara några av de artister som klarar av att sjunga falskt och samtidigt förmedla fantastiska känslor och skapa otrolig musik. Det är inte på tekniken man fokuserar hos dessa artister. tAKiDA är däremot ett band som BORDE ha en bra sångare. Men de har inte ens det.

Ett blogginlägg.

I dag snatchade jag min första bokning. CAAA-CHIIING - hundra spenater ner i Alex ficka.

Jag träffade min gitarrelev Patricia på tåget i dag. Hon går i 8:an och berättade att de har fått skippa deras musiktimmar eftersom att lärarna inte har nog mycket tid övers till att hålla i lektionerna. Hört talas om att anställa en musiklärare? De borde anställa mig så jag kan köra lite John Coltrane Quartet med ungarna.

Hon hade en kompis med sig som pratade i telefon exakt hela resan till Malmö (30 min). Jag frågade efter ett tag vem hon pratade med, och Patricia berättade att det var hennes pojkvän och att de hade blivit tillsammans över telefon och aldrig träffats i det riktiga livet. Vad fan? Jag skrattade först och tänkte - Ja, det är ju sådär i den åldern :-)

Det är det ju inte alls? Man är ju FEMTON ÅR! Då kör man ju bil, har fullständig juristutbildning och friar till kvinnorna i parallellklassen.

Mitt i månskenet. Ja, vi stod mitt i månskenet.

Hej!

Mitt namn är Alex och jag ringer från (företagets namn) i Malmö. Vi är en finansiell rådgivningsbyrå och vi ringer dig för att vi gärna vill att du kommer på ett kostnadsfritt möte här på stortorget i Malmö.

Den meningen kommer att upprepas ungefär åttatusen gånger per dag de närmsta 8 dagarna. Om jag sköter jobbet bra så kommer jag det bli längre.

Det här är mitt första skådespelarjobb, och det kändes helt ok. Jag sitter bredvid en yngre man vid namn Micke som delade med sig av sin Twix-ripoff-chocolate-bar till mig idag. Mitt emot mig sitter en äldre kvinna. Hon har en fräck personlighet och pratar öppet om sitt problem med att hålla gylfen stängd. Hon verkar svinhäftig.

Vid ett bord ungefär två meter ifrån mig sitter två tjejer i min ålder. Båda heter Sara och den ena blir röd i ansiktet när hon skrattar. Den andras ansikte håller normal färg. Båda två var svintrevliga på det här sättet som inte är präglat av artighet.

Den enda kunden som gjorde intryck på mig idag var en alldeles för glad indier. Han öppnade samtalet med att skrika "JA!!!". Jag blev svinglad när han även skrek "JA!!!" när jag frågade om han var intresserad av att boka in ett möte. När han sedan skrek samma sak fem gånger i rad, vad jag än frågade om så fattade att han inte alls kunde svenska. Helt plötsligt skrek han "ADJÖ!!!" och vi lade på.

Vad är konst?

"Den spanska konstnären Itziar Okariz skulle kissa på Norrlandsoperans golv. Men en annan konstnär, Dorinel Marc, hann före och fångade upp urinen i en potta. Sedan smakade han på den och utbrast: ”This is art”."

Det är väl egentligen svårt att säga vad konst är. Enligt mig är konst något som kommer ut från ett totalt blottat hjärta och blir till verklighet, på något sätt.

Det är väl möjligt att Itziar Okariz verkligen släppte ut alla sina djupaste känslor i samband med att han släppte ut urinet. Men att Dorinel Marc har förmågan att bedöma det genom att smaka på urinet tycker jag låter lite väl töntigt. Jag tycker att det finns lite för mycket konstnärer som inte visar sin själ i deras verk. Till exempel Art Ranger. Har ni läst om honom eller sett dokumentären? Om inte; gör det.

You're still in the running towards becoming Americas next top model.

Jag håller på att förvandlas till något jag inte är säker på att jag tycker om. Jag skriver det här inlägget lite som ett upplägg för att ni ska kritisera mig.

Det jag pratar om är Top Model. TV-programmet som baseras på allt jag egentligen är emot. Jag hatar modellvärldens kvinnoideal och tycker att Tyra Banks är en jävla idiot. Visst, hon har bra åsikter och är en grym förebild i sin egna talkshow. Bra Tyra. Duktig feminist.

Men sen agerar hon på ett sätt som går emot ALLT hon påstår sig stå för när hon leder Top Model. Mindre duktigt. Dubbelmoraltönt.

Det roliga är ju att jag är ju inte bättre själv. Jag sitter ju och kollar och tycker att det är roligt. Jag har till och med favoritmodeller jag hejar på, och sitter och säger saker som - shit, vad hon arbetar bra med armarna där. Eller okej, det är skillnad att faktiskt LEDA ett sådant program och att sitta och bli underhållen. Det är skillnad, men nästan inte.

Svenskt blogginlägg.

Nu har jag spenderat min fredag på exakt rätt sätt, och ska fortsätta i samma anda. Jag har suttit i fotöljen vid datorn hela dagen och tittat på roliga youtubeklipp. Sen har jag ätit pizza (som man ska göra på fredagar, enligt Henrik Dorsins robothatande karaktär i Grotesco) och snart ska jag dricka öl. Det är idealet för en svensk 22-årings fredag.

Jag pratade med min vän Journalist-Isak idag. Han skickade sin filmrecension till mig och jag läste den motvilligt. Jag var ärlig och sa att han hade skrivit bra, trots att jag ville såga honom. Han sågar alltid mig vid fotknölarna och jag känner lite för att ge igen. Jag funderar på att planera en kupp mot honom. Typ överraska honom där han bor någon gång och typ... Slå honom i solarplexus och kuta iväg, tokfnissandes.

Vi pratade hursomhelst om hur dåliga filmrecensenter är. Vi var båda överens om att de alltid förstör filmer genom att avslöja för mycket, och jag kom osökt (tack till språkpolisen för att du gav mig rätt ord) att tänka på programmet; design - Simon and Thomas. De visar ju alltid hur deras färdigdesignade rum ser ut i reklamen. Jag blev arg när jag tänkte på det programmet.

Varför i helvete ska den där jävla SAJMON prata engelska när han kan och förstår EXAKT VARJE SVENSKT ORD SOM NÅGONSIN SKAPATS I DET SVENSKA SPRÅKET? Han skulle ju lika gärna kunna prata svenska. Ibland gör han ju till och med det, helt utan brytning. Vad fan är det för fel på honom?

Nu blev jag ledsen och besviken. Jävla Sajmon. Jag ska slå honom i solarplexus och kuta iväg, tokfnissandes.

I got it.

Idag var jag på Arbetsförmedlingen och registrerade hela mig. Jag fick fylla in formulär som täckte allt. De ville typ veta vad jag hade för lågstadielärare och om jag hellre åt haloumiost än feta.

Efter det fick jag tala med en jävligt skånsk man som fixade ett möte med en handläggare. Det var som vanligt; de uppmärksammar att jag har gått musikskola och ställer följdfrågor som är tråkiga.

"He he, jasså du är en sån där musiker? Vad spelar du då? Jaha, kan du ta ett maj7-ackord med bakbundna händer då hä hä hä hä?"

Okej, inte riktigt så brutalt jobbiga är dem, men de ska alltid försöka vara festliga. De som jobbar med byråkrati är nästan värre än byråkratin själv.

Det som är skönt är att jag slipper befinna mig där igen eftersom den här killen som jag var på intervju hos ringde mig för typ en timme sedan. Han frågade hur läget var och sedan sa han att jag fick jobbet. Schukt schönt... I schärgår'n.

Ikväll; gå till jazzkatterna och dricka pils.

Michael (som finns i min lista - bloggar värda att läsa) är glad för att han har träffat en bra tjej. Hon är bra eftersom hon drar citat från Sökarna. Jag älskar hans kriterier på hur en bra tjej ska vara.

Töntigt.

Du är så mycket gud man kan vara som människa. Du är så mycket barn man kan vara som vuxen. Du är så mycket kvinna man kan vara som flicka. Du är så mycket kvinna man kan vara som pojke. Du är så ensam man kan vara i en grupp. Du är så full av liv man kan vara som ensam. Du är så mycket poesi man kan vara som stum, och jag är så levande man kan vara som död.

Arbetsintervjun gick bra och jag skämtade på i exakt den grad man ska skämta med en arbetsgivare. Jag får svar på fredag och då ska jag till systembolaget. Antingen köper jag en champagneflaska eller några öl. Champagnen symboliserar seger, och ölen symboliseraräh, det är bara att kämpa vidare. Ölsymbolen uttalas med norrländsk styrka i rösten.

Idag har jag antecknat en del nummer till andra arbetsgivare, och imorgon ska jag ringa runt på samma sätt som Ari Gold.

Jag har även spelat piano och försökt designa en versmelodi. Det går inte. Det blir aldrig bra när man designar en låt. När allt kommer ut på en gång och flyter ihop till en logiskt sammansättning toner och ord - det är då det blir bra. Då blir det musik.

Fan, vad jag känner mig som en rödvinspoet just nu. Känns som att jag borde köpa en basker, vika upp mina chinos lite för mycket sådär som alla med unik klädstil. Då skulle jag kunna leva upp till rollen.

Sòr Rugis

Solen lyser på det allför röda tegelhuset som utger sig för vara vårat grannhus. Det känns som att våren smyger sig in sakta och osäkert. Den vågar inte riktigt smyga sig in, eftersom den skånska djävulsvinden förstör allt i sin väg.

Idag ska jag på arbetsintervju för ett jobb som kundbokare. Chefen verkar vara en sjukt skön snubbe, och jag fick bra vibbar av våra telefonsamtal. Deras kontor ligger på stortorget i Malmö och det säger en hel del. Det säger till exempel att jag måste bära skjorta och kamma mitt hår med hjälp av brylkräm. Det säger att jag inte kommer hitta några kackerlackor i fikarummet, och det säger att det här är bra.

Jag vill ha det här jobbet. Jag vill pendla till Malmö och sitta med Sigur Rós i hörlurarna och tänka på livet.

Jag blev frälst idag. Det var en kvinna vid namn Katarina som hade en Youtube-länk på sin blogg < http://lovekat.blogg.se > och jag dog strax efter att jag tryckte på Play. Lyssna.

Work seeker.

Första dagen som jobbsökare, och jag lever upp till förväntningarna - jag söker jobb idag.

Jag ska ringa till en snubbe om ett säljarjobb om en kvart, och det känns som att det jobbet verkligen passar mig. Det är inte något säljarjobb där man ringer till Sven-Majbritt, 150 år, och lurar denna att köpa en nyckelring för 2000kr i månaden i 30 år. Nej, det är ett jobb där man ringer till företag och säljer dator- eller datagrejer. Jag vet inte än om det är hård- eller mjukvara, men det passar mig ändå eftersom att jag är en sjukt inbiten datanörd och uppskattar båda delarna. Jag kommer nog inte att få jobbet ändå, eftersom annonsen är en vecka gammal och det bara var två platser kvar.

Annars ska jag gå till AF och registrera mig som jobbsökare idag, det kommer vara grymt. Förra gången jag var där var för typ tre år sedan, och när hon som intervjuade mig frågade vad jag kunde tänka mig att jobba med så sa jag Astronaut och inget annat. Då var jag inte i behov av jobb, utan gick bara dit för att man är tvungen att göra det som arbetslös. Nu är jag i behov av jobb och kommer skrika ALLT! när jag får frågan igen.

Förvirrat inlägg.

Jag är sjuk. Jag blev det igår, konstigt nog. Jag tror att det har att göra med de två köttbiffarna jag köpte på ICA för 12kr och åt iförrgår. Utgångsdatumet var samma dag som jag åt dem. Bad news.

Jag borde ju ha förstått att när det handlar om ICA så är säkert de där biffarna 2 år gamla, har sköljts av i Ganges och trampats på av AIDS-smittade getter.

Gårdagen var i alla fall soft. Jag kände mig som det femte hjulet i Sex and the City-gänget. Det var jag, Mirja, Carina, Linnea och Anna. De satt och drack drinkar och snackade om killar. Jag försökte koncentrera mig på att äta så många semlor som möjligt, så att jag inte skulle framstå som bortkommen i samtalen.

Nu idag måste jag skriva CV. Jag känner mig överkörd, dock. Skulle helst bara ligga i sängen, äga en laptop med alla säsonger av Entourage eller något.

Jag har två frågor. Jag kom att tänka på en igår när jag åt semlor. Jag kom att tänka på Ture Sventon, privatdetektiven. Varför i helvete kan han säga S när han säger Sventon, men han BYTTE till och med namn för att han inte kunde säga Sture Svensson. Han är en hycklare, i mina ögon.

Och fråga nummer två; Mirja ställde en intressant fråga till mig, som hon tydligen har funderat över i flera år, och sedan blev jag nyfiken och försökte googla utan resultat. Hur fan gör spindlar när dom väver ett spindelnät mellan till exempel två träd? Flyger dem emellan och släpper ut nätet? Gör dem som spindelmannen och skjuter väv till andra sidan först?

I have this dream...

... that I will change the world, and start by putting the wrong fucking role models to sleep.

Det här handlar såklart om Blondinbella. Blondinbella har en grej där man skickar ett sms, som kostar typ 10kr, också blir man publicerad på hennes blogg. Troligtvis kollar de först upp ifall bloggen är OK. Det vill säga; att man inte skriver kränkande texter.

Troligtvis är det bara bloggar som handlar om kläder, smink, hur tråkigt det är att plugga, hur tråkigt det är att städa sin tiorummare i innerstan, fester och liknande idiotiska ämnen som vinner på det. Vinner i den grad att de får fler läsare efter en sådan grej.

Därför funderar jag på att skriva ett hitta-på-inlägg om min senaste upplevelse på t.ex. Louis Vuitton, och sedan skicka SMS:et.

När min blogg är blondingodkänd så ska jag skriva ett långt inlägg om varför jag tycker Blondinbella är dålig förebild för unga tjejer, och att hon absolut inte förtjänar den uppmärksamhet hon får. Hon förtjänar inte uppmärksamhet på det sättet.

Låter som en bra idé?

OK, Blondinbella. OK.

"Men människor har ju haft slavar genom alla tider. Varför skulle det vara fel att ha en slav nu?"

Jag blir arg på henne. Det var synd att hon inte var kvinna nog att publicera min kommentar på hennes blogg angående det här. Det hade blivit en rolig diskussion.

La familia la importante.

Qvarfordt La Familia -02
Från vänster: Min vackra mor, min lillsyster, min morfar (hör hemma i en westernfilm), min moster och hennes man, som är professor i partikelfysik, och blev erkänd doktor vid typ 23 års ålder. Sittandes: jag.

Fotograf: mormor.

Vad heter det när man blir doktor? Att få ett PhD? Det är ju sjukt hur mycket han har lyckats med i livet, vid så tidig ålder. Nästa år, när jag är 23, kommer jag fortfarande blogga om märkliga grejer, vara gatumusiker i Asien och tycka att en bungalow för 40SEK/natt är för dyrt. Jag kommer fortfarande sitta och streama Family Guy-avsnitten på internet och vetteskratta redlöst mycket.

Idag blev jag gladare än vad jag har blivit på länge. Mirja berättade att vi ska till Carina och Erkka på lördag, och att Carina har bakat massa semlor. Det är påsken, julen, samernas nationaldag (renskav) och fettisdagen jag är som lyckligast. Jag uppskattar mat mer än en amerikansk 500 kilos McDonalds-stamkund. Det som gjorde mig ännu gladare är att Mirja inte äter socker längre, och det betyder att jag får hennes del av semlorna också.

Nu: skriva en hyllningstext om Björkskatans forna kioskägare - Ica-Lasse och Ica-Anki.

Ska även kolla mailen, i nervositet. Jag har sökt ett gig som krönikör för en hemsida. Skulle vara soft att skriva dumheter och få dem publicerade på riktigt.

Musiktips: Jamie Cullum - Photograph

Konservativastilen.

De flesta byter ju klädstil då och då. Får nya inspirationer, börjar lyssna på annan typ av musik, börjar gilla andra sorts filmer. En del av oss mänskobarn byter ju klädstil väldigt ofta i ungdomsåren. Till exempel en kompis till mig - vi kan kalla honom Irti - bytte klädstil väldigt radikalt. Han kunde ena dagen dyka upp med rutiga byxor med dragkedjor, stålhättekängor, lite för stort linne och grönt hår. Då var han punkare. Andra dagen kunde han dyka upp med baggypants, hoodie och feta DJ-hörlurar runt halsen. Då var han hip-hopare.

Det är ju helt naturligt att man förändras genom åren, menar jag. Det gör ju alla. Folk drar upp byxorna till midjan, börjar använda skjortor och köper Aftonbladet och en kaffe när man svänger förbi Statoil en onsdagkväll. Det gör alla. Alla...

... förutom jag. Jag har typ exakt samma kläder, lyssnar på samma musik och gillar fortfarande att köpa en Coca Cola och en Kalle Anka-pocket. Jag har fortfarande lite häng på mina chinos, och har alltid haft. Tur för mig att det blev inne igen att ha det. Annars hade min pappa haft rätt.

- "Du kommer dra upp byxorna när alla andra gör det, annars kommer tjejerna tycka att du är töntig!"

Lite rätt hade han väl i och för sig. Jag drog ju inte upp byxorna, och tjejerna tycker nog att jag är töntig. Men det är i alla fall inte på grund av byxorna.

Jag har fortfarande ungefär samma stil på håret - ganska vildvuxet. Jag uppskattar fortfarande blandningen av lite finare kläder och skateboardtraditionen. Jag lyssnar fortfarande på låtarna som var på Tupac Shakur-bandet jag fick av Julia Drugge som gick i min klass i 5:an, fast nu har jag samma låtar på datorn och lyssnar istället på dem där.

Idag: hektiskt. Skriva mycket. Skriva om Johnny Depp. Skriva låttexter.

Ikväll: somna tidigt, hoppas jag. Det är drömmen. Jag skulle egentligen kunna betala typ 500:- för att någon skulle göra mina sysslor idag och att jag fick sova till typ 14:00.

Livet kallar. Hej då.

Tillbaka till verkligtiden.

Söka jobb. Skriva in sig hos arbetsförmedlningen. Vara beredd på att stå utomhus varje dag i 4 timmar och försöka värva medlemmar till olika hjälporganisationer. Skriva CV. Spela teater. Spela Alex-22-år-socialt-framåt-driven-verbal-erfaren. Kliva upp 6 varje morgon. Klä sig sportigt vid möte med Stadiumrekryteraren. Klä sig coolt vid möte med Carlingschefen. Klä sig i obefintlig kostym vid möte med kontorskostymbossen. Klä sig i kniv och skinnjacka vid möte med maffiabossen. Anpassa sig. Lära sig systemet. Springa i hjulet. Fastna. Kvävas. Söka jobb. Kanske få jobb. Kanske inte få jobb. Kanske bli pank. Kanske leva och låta dö. Detta är mitt liv framöver. Söka jobb.

Hur på sätt dårå?

Jag och Robin gjorde så lite som möjligt igår. Vi satt bara och var söderkisar från 70-talet och spottade fraser som typ - "Jag har snutfrossa va", "du é ju tiltad i pallet", "hörru din gamle meskalinkaktus" och "fan, morsan åkte in på kåkresa i några bast". Sedan kom Mirja hem och vi lagade lasagne och såg på TV.

Idag har vi varit på Mirjas skola och ätit lunch. Det var soft att träffa alla gamla jazzkatter igen efter jul. Jag fick erbjudande om att följa med Petter upp i de Gällivarska skogarna nu till våren/sommaren. Jag vet inte om jag kommer att vara man nog att fullfölja. Han brukar åka ut i skogen i typ två veckor och bo där. Det enda han tar med sig är salt, bröd, kaffe, matlagningsredskap, fiskespö, en kniv och ett tält. Jag hoppas på att jag kommer följa med och att jag återvänder med exakt samma grejer, fast att några har tillkommit. Följande grejer vill jag ha med mig tillbaka:

- Helskägg.
- Ett björnhuvud efter att jag har dödat en björn med kniv.
- Krigsskador som har tillhörande ljugarhistorier som t.ex. att jag träffade en järv, när jag egentligen typ ramlade över en kvist.
- Synen av ett UFO.
- Coola historier om Petters släktingar i tornedalen som, på riktigt, slåss med kniv ibland.
- Frid i själen.


Nu ikväll ska jag lyssna på klassisk musik, röka mentolcigaretter och kicka tillbaks.

Skurup, Malmö, Köpenhamn.

Jag och Robin har rest världen runt idag. Vi har gått runt hela Köpenhamn och besökt museum, varit med i en demonstration med 50 000 rebeller, gått genom hela Ströget, blivit irriterade på tre medelålders män som hade deras första fylla, vilket resulterade i att de gick fram till alldeles för unga tjejer och började snacka fyllesnack med gröt i halsen. Danska alltså. Det var sjukt. En av dem gick hela tiden med händerna bakom ryggen. Ni vet. Som en diktator typ. Fan vad mongo de var.

Sedan gick vi till Christiania och softade runt ett tag, och tog sedan bussen tillbaka och hamnade på en bar där ölen kostade 28kr. Vi fick tyvärr lämna stället efter typ en kvart eftersom en oerhört märklig man tvingade mig att smaka en liten slurk av hans vodka hela tiden. Han hade fått för sig att han hade fått typ 3cl vodka i drinken istället för 4, och ville att jag skulle avgöra mängden sprit. Fan vad ful han var. Hahahaha. Sedan beställde han in typ 5 olika maträtter, en ny vodka och en starköl för att dränka sitt missnöje över den förlorade centilitern. Vi fick nog och gick. Robin blev väldigt upprörd. Det blev jag också.

Sedan hamnade vi på Möllevångstorget, och gick in på en bar. Där hände inget roligt egentligen. Det var inte speciellt händelserik hemgång heller. Jag ser dock fram emot vad vi ska göra om typ 1 sekund. Vi ska fortsätta se Dom kallas oss Mods. Det är första delen i trilogin om Kenta och Stoffe. Om ni inte vet vad Mods är så kan man väl säga att det är 60-talets punkare. Fast svinmycket coolare.

Nu drar jag, fan.

Två inlägg på en dag. Vad fan?

Nu är det slut med att jag så sällan uppdaterar bloggen.

Jag ska få skriva en krönika i en tidning. Jag sitter just nu, medan Robin duschar, och funderar på vad jag ska skriva om. Jag kanske kan skriva om idag när Robin och jag var i Malmö och agerade alldeles-för-länge-på-stan-glidare. Eller den gången då Mikael Yvesand glömde hur man gick, vilket resulterade i snubbling, vilket i sin tur skapade komedi i Luleås stadspark (tror jag det var...?).

Eller så skriver jag om något som verkligen betyder något. Något meningsfullt. Jag tänker inte skriva om klimathotet, jag tänker inte skriva om hur folk inte tänker till exempel folkmordet i Rwanda i lika stor utsträckning som Förintelsen, jag tänker inte skriva om moderaternas försök att bara de rika ska få utbilda sig. Vet ni varför? För att alla redan har skrivit om det.

Jag tror jag kommer skriva om åldersnoja. Jag tror att jag kommer belysa uppskattning. Jag kommer nog att förklara att man borde vara

tacksam för nuet, lika väl som att man borde se fram till att få säga - Vänta lite min son, pappa ska bara gå ut och hämta tidningen. Det är väl en ganska bra grej att skriva offentligt om. Jag tror det, eftersom alla har sådan fruktansvärd åldersnoja.

Idag har för övrigt varit en helt fantastisk dag. Jag och Robin har som sagt varit i Malmö hela dagen, och sedan åkte vi hem och jag lagade en så god middag att det gör ont i mig. Det gör ont i mig nu i efterhand. Jag är ledsen över det faktum att jag inte kan äta maträtten igen på, åtminstone, några timmar. Jag är även ledsen över att Robin redan är hungrig igen. Varför är han det? Det kan ha någonting med hans Zenbuddhistiska böner att göra. Eller så håller han bara på att förvandlas till Robin-100kg.

Ikväll: se film med Robin och Evelina. Jag hoppas att det blir Pineapple Express.

Från Luleå till Skurup.

Trettondagen var ett faktum och det vankades partaj. Trots vår ringa ålder så tycker jag att vi borde stöta på andra problem än - Vart ska vi vara ikväll, grabbar? Det känns så jävla konstigt att behöva tjorva om vart man ska festa och till slut föreslå ett fylleslag i skoterstugan på Ormberget (en offentlig rastplats för skoterförare), eller till och med att stå och dricka hemgjort aprikosvin utanför Konsum. Det blev hos en tjej som heter Sandra till slut. Det var jag, Wikén, Fredde, Robin, Aspviken och Lagge som förstörde deras tjejkväll. Det var en magisk kväll, trots vissa konstigheter.

Sovplats för mig: Sandras föräldrars overkligt softa säng bredvid en fyllerolig Wikén. Både han och jag var i exakt samma sinnesstämning och fnissade som 14-åriga fyllepojkar, fulla på aprikosvin. Utanför konsum. I mörkret. I himlen.

Jag har kommit tillbaka till skåne nu, efter en 21 timmars tågresa. Sittandes. Det var rätt soft egentligen, och jag tror att mycket har att göra med Robin. Om inte Robin hade följt med mig till skåne och hållt min hand under tågresans läskigaste tillfällen så hade jag nog inte suttit här och skrivit.

Robin har för övrigt börjat bete sig märkligt. Jag tror att skåneklimatet har stor effekt på hans personlighet. Han pratar om att besöka skräddare, resa långa sträckor för att fotografera tidlösa slott, dricker ofantliga mängder med mjölk och ifrågasätter den norrländska kon. Han tycker typ att skånes mjölk är gjord från Heliga skånska himmelska kor och jag hittade honom på en bönematta igår, där han stod på knä inför ett mjölkpaket och rabblade böner på ett Zenbuddhistiskt språk.

Wikén ringde igår och uttryckte sin missnöjdhet med att inte vara här. Jag önskar att du vore här också Wikén. Det blir jam ikväll. Du skulle varit här.

Jag saknar redan Mirja.

Nu: åka till Malmö och förstöra oss själva.

Hellström, Håkan, Lennon, Don, Yvesand, Mikael.

Jag kom hem för ungefär en timma sedan. Jag har varit hos Mikael i hans nya studentlägenhet på porsön. Hela gårdagen var magnifik. Den började hemma hos Mirja i Piteå och slutade halv sex i Mikaels säng, skaföttersliggandes.

När jag kom till Luleå råkade jag stöta ihop med Michael Karlssons föräldrar, och de erbjöd mig skjuts hem. Jag tog emot erbjudandet och fick vara med på en traditionell Karlsson-Sandinkvantumhandling, då de var tvungna att svänga förbi där innan de skulle åka hem igen. Michael brukar ofta prata om manlighet, och hur man agerar som man. Det blev en typisk manlig stolthetshandling när vi var på kvantum. Elisabeth (Michaels mamma) tyckte att de skulle köpa Loka, medan Lennart (Michaels pappa) tyckte att det var slöseri med pengar eftersom de äger en kolsyremaskin.

När Elisabeth då påstod (vilket säkert är sant) att varken hon eller Lennart förstod sig på hur maskinen funkar så ändrades Lennarts blick och tonfall. Han blev väldigt bestämd och satte ner foten och sa att han visst fattade hur maskinen funkar. "Men det kan du ju inte alls, Lennart!"
-"ATT JAG DÅ KAN!" röt Lennart till.

Jag slår vad om att när de kom hem, så satte sig Lennart med maskinen och, knådade en stor ettan lössnus, kavlade upp flanellskjortan och gav sig fan på att lära sig hur den funkade. UTAN att läsa manualen.

På kvällen gick jag som sagt till Mikael, via porsöbron, med en ungdomlig sinnesstämning. Den sinnesstämningen man har när man är två grabbar som ska förtära alkohol, äta pizza och spela TV-spel tillsammans. Kvällen blev minst sagt magisk. Vi pratade i timmar, dansade till Håkan Hellström och Don Lennon, spelade Skate, och delade många skratt, men inga tårar.

Lite blod var med i bilden också. Vi stod ute och rökte och Mikael skulle ge en snödriva vad den tålde. Snödrivan gav igen direkt genom att vara av världshistoriens hårdaste skare. Mikael fick massa rivsår på knogarna och det skålade vi, med var sin varmkorv, för.