Kommer du ihåg när vi var unga?

Vi kunde sitta uppe hela nätter och bara prata. Vi slet ut våra hjärtan inför varandra utan att tveka. Vi tog emot varandras glädje och sorg utan att tvivla. Vi planerade våra liv i livliga diskussioner. Vi gav varandra hopp om framtiden. Vi skulle bli publicerade novellister, erkända författare, stora poeter. Du hann aldrig fram. Ditt liv slutade den 5 november 1961. Mitt med.

Nu är jag pensionerad efter 34 år på stålverket. Jag har levt mitt liv ensam och har över en miljard ord nedskrivna och inlåsta i ett skåp. De kommer aldrig att lämna min insupna lägenhet. Det kommer inte jag heller.

Åldern har nästan gjort mig blind, men jag kan fortfarande se ditt pojkaktiga leende när mina ögonlock låter fantasin bestämma vad jag ska se framför mig.

Kommer du ihåg när vi var unga? Kommer du ihåg det, min vän?