Lady of constant sorrow.

När jag tittar ut genom fönstret bakom mitt skrivbord där jag arbetar ser jag en gränd. På andra sidan gränden är, vad jag tror, fönster in till andra kontor. Varje dag innan jag sätter mig till rätta så brukar jag ställa mig och studera aktiviteten. "Där kommer en av restaurangers springpojkar och slänger dagens tomflaskor" kan jag tänka när jag ser en slafsigt klädd ung man springa ut och in och föra oväsen omkring sig. "He he he, se där ja, där kommer dagens brödbud till Mellow Yellow" tänker jag när jag ser en kartong med obegripligt stora bröd placeras utanför deras bakre ingång.

Varje dag vid den här tiden står även en medelålders kvinna och röker på en balkong mitt emot mig. Hon ser sliten ut. Hon har påsar under ögonen och inger en känsla av missnöje. Hon tittar på mig med samma blick varenda dag. Den säger: du ser glad ut, unge man. Du har ingen aning om vad komma skall.

Jag känner lite med henne. Hon ser så sympatisk ut. Jag funderar på att skicka en hälsning till henne på något sätt. En hälsning som säger: ge inte upp dina drömmar, för guds skull. Lev. Lev ditt liv innan det är för sent.

Det här måste lösas. Det skulle vara lite egoistiskt också. Jag menar, jag vill väl inte möta hennes sorgsna blick vareviga dag. Jag vill ha glada blickar innan jag ska sätta mig och charmera folk till att komma in på rådgivning hos vårat företag.