Flis in tjacka tio.

Fan vad jag inte uppdaterar bloggen lika ofta som jag vill. Det är inte för att jag inte har något att skriva, det är helt enkelt för att jag glömmer bort att göra det.

Julafton var bra, jag tror jag kommer skriva mer om hela julhelgen när jag får tid. Nu hinner jag inte skriva mycket men jag kan skriva om en rolig grej som hände i alla fall. Det var förvandlingen min morfar genomgick när jag gav honom maffiafilmen Scarface i julklapp.

Helt plötsligt blev han en wise guy och informerade mig om att det skulle vara lugnt ifall jag blev pank någon gång. Då skulle jag bara ringa honom så skulle han (detta är faktiskt helt och hållet hans egna ord) "tjacka in tio flis" på mitt bankkonto. TJACKA IN TIO FLIS? Fy fan vad tufft sagt. Jag ska börja tjacka in olika mängder flis på folks konton så att jag kan använda det uttrycket.

Som sagt: jag måste börja skriva oftare.

Nu: duscha och göra mig fin för min date med Mikael nere på byn.

God jul.

God jul.

Back in the Lu Luleå.

Dagen började klockan 4 på morgonen och jag gick upp med apati. Jag har en inflammation som aldrig ger upp. Just nu sitter den i munnen och får mig att vilja bryta av min egen arm bara för att flytta smärtans fokus till något annat. Jag är svårt leds på käftsmärta.

Taxin kom 05:30 och kördes av en man som ändå förgyllde tillvaro. En lite för tjock taxichaffis som pratade mycket, och glatt på skånska. Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket av resan, eftersom apatin tog över min hjärna helt. Jag kommer i alla fall ihåg att flygvärdinnan uttalade bokstaven D fruktansvärt jobbigt. Om ni tänker er att man uttalar med th. Som när man pratar engelska och säger typ -"I like this blog."

Det mest jobbiga var att hon hela tiden sa ord som innehöll D. Eller vad fan, det var bokstaven T också. Hon sa HELA tiden "Té?" och "Varsågod". "Varsågoth" blev det alltså. Helvete vad arg jag blev. Usch. Jävla flygvärdinnagalning.

Sen när jag kom fram till Luleå skulle Robin hämta mig. Vi hade pratat om hämtningen i flera veckor och hur kul det skulle bli att ses. När jag väl kom fram till kallax var jag i behov av skjuts, yr av käftsmärtan, bärandes på en 60 kilos väska och vart var Robin? Han låg och sov. Det slutade med att Mirjas pappa skjutsade mig till stan, och jag tog lokalbussen hem. Några timmar senare ringde Robin -"Tjena. Förlåt. Sov till nu... ahhhhhh"

Nu sitter vi i Robins pojkrum och slåss genom att bevisa för varandra att vi kan bräcka den andre genom att göra tuffast trick i Xboxspelet Skate.

Robin hade redan skrivit ett förlåtinlägg förresten, och jag har redan förlåtit honom. Jag ska brotta ned honom i snön och snömula honom senare, men tills vidare är vi vänner.

http://skoopaloop.blogg.se

I have a new found respect for life.

Jag är en av jordbävningens överlevare, och det känns helt ok. Ni har säkert läst eller hört eller sett om jordskalvet i media. Det var ganska brutalt faktiskt. ~4.7 på richterskalan är ju mycket för en svensk. Vi vaknade upp av att hela huset höll på att skaka sönder. Min första tanke var faktiskt -"Shit, en jävla jordbävning?". Men eftersom föregående hyresgäster påstår i ärlighetens namn att det spökar här så var min andra tanke -"Shit, nu är dom leds på att vi bor här och försöker skrämma bort oss..."

Det var i alla fall en häftig upplevelse.

Jag har haft en hektisk period på senaste:

- Skapat ett program i Multimedia Lab (Gitarrkurs för nybörjare)
- Skapat ett fanzine i Publisher (en musiktidning)
- Skrivit ett arbete om filmens utveckling (från stumfilmen framtill idag)
- Håller på att skriva ett arbete om Johnny Depp
- Lärt mig Konstantine på piano och arrangerat den snyggt på gitarr. Jag ska spela och sjunga den på fredag, på julavslutningen. Jag vet inte om jag ska kompa mig själv på piano eller gitarr.

- Skrattat åt en hel del slangord i Bonniers Slanglexikon
- Åkt på världens största förkylning
- Sett första (den lyckliga) delen av Titanic
- Fixat tågbiljetter för mig och Robin att åka från Luleå till Malmö, och även biljetter för Robin att åka hem till Luleå igen.

- Sett ett djur som inte var en katt, hund eller hare. Det var helt sjukt. Jag förstår inte vad det var för djur jag såg. Den sprang över gatan igår när jag hade varit och köpt julmat. Jag vet fortfarande inte vad det var. Om ni tänker er en hare som springer hukad, är naken och har kattöron. Så såg den ut.

På tal om konstiga djur - vad i helvete är det här för något?

Hahahaha. Helt absurt.

Den filmatiska lördagen.

Vi såg Så som i himmelen igår. Det måste vara den absolut bästa svenska filmen någonsin. Förutom att själva berättelsen är fin så är skådespelarna och skådespelerskorna helt fantastiska.

Eller... Michael Nyqvist är ju alltid bra, men det är blandningen av musiken, berättelsen, filmningen, klippningen, vinklarna och manuset som gör att skådespelarinsatserna blir så starka i den här filmen. Michael Nyqvist är så trovärdig i den här filmen att jag fick tårar i ögonen när det inte ens var en speciellt känslosam scen. Så bra är han i den här filmen.





"Michael Nyqvist är ju alltid bra"... Kom på att det inte alls stämmer. Han blir ju tilldelad helt fel roller ibland. Till exempel Iskariot - två bröder, en skuld. Där spelar han en lite för ödmjuk gangsterboss som typ har förståelse för misstag i de lägre nivåerna i hierarkin. Hela den karaktären är ju helt fel. En gangsterboss som typ har ett kontor i en offentlig byggnad, kallas för "Masen", har kostymbyxor och en cardigan från H&M och skonar folk för lätt. Sämre skrivet, Frank Ågren.

Någonstans där man inte skonar folk för lätt är i fängelset San Quentin, utanför San Francisco i Kalifornien. I alla fall i filmen Felon som vi också såg igår. Den var faktiskt riktigt bra. Speciellt filmningarna. De var helt makalöst bra. Se den.

Det filmatiska skuggspelet.

Jag sitter och läser lite filmhistoria ikväll. För mig är film något som har spelats in och sedan spelas upp med hjälp av elektronik (kamera, DVD, video, TV, projektor), såklart. Det är ju det som är en film.

För vissa är det inte så självklart som för mig. Till exempel kejsaren Wu av Handynastin. 100 år f Kr så han hade en favoritdansös, och när hon dog befallde han hovmagikern att framkalla hennes ande. Magikern spände då upp ett vitt skynke, placerade sig själv bakom skynket, och bakom sig själv placerade han en lampa. Sen påstod han att skuggan var dansösen.

Efter det här fick skuggspelet en stor betydelse i Östasien och sedan i Europa och utfördes av en massa teatergrupper. Och visst, jag förstår att det kunde ses som en slags film. På den tiden. Det roliga är ju att folk än IDAG tycker att filmens uppkomst är abstrakt och att just det här skuggspelet kan tolkas som film. Det är ju teater? Vad i helvete?

Om jag spänner upp ett skynke på Storgatan i Luleå, placerar en lampa bakom och dansar omkring, kan jag betrakta mig själv som filmskapare då? Jag kan väl betrakta mig som en flummig gycklare, eller kanske frilansade gatuskådespelare, men jag kan väl inte påstå att jag skapar en film där på Storgatan i Luleå? Jag kan göra det om någon ----> FILMAR händelsen.

Jag antar att det är slutspurten i skolan och att jag har två dagar på mig att repa inför en julkonsert och är stressad över allt det där som gör mig så irriterad.

Men visst är det dumt?

Ordverifieringsspråket.

När man ska kommentera någons blogg så får man fylla i en ordverifiering för att bevisa att man inte är något hackerprogram, typ. Jag vet inte hur det är när man kommenterar bloggen anonymt, men när man är inloggad är det i alla fall så. Till min förtjusning har jag börjat lägga märke till att det är häftiga låtsasord som visar sig vara ordverifieringsord hela tiden, och jag funderar på att göra något slags eget språk.

Speray, hemithy Micksh?

Det där är en mening med ord som faktiskt har uppkommit på ordverifieringen. Är det alldeles för jobbigt eller kan det faktiskt bli häftigt?

Eller kommer det bli helt misslyckat, precis som när man var 10 år och, på riktigt, trodde att man kunde prata flytande engelska? Som när man frågade främmande människor vad klockan var, och försökte förklara att man var från USA/England och inte hade koll på den svenska tiden. Man trodde att man pratade heeelt perfekt engelska, men i själva verket sa man typ:

reishi kraishi loopi blorgsow? Crejolei spikapi leishen roawk.

Fan, vad roligt korkad man var.

Från Tim till Beyoncé

Idag tänkte jag börja kolla in Tim Burtons karriär. Jag har fått för mig att han ska vara en av de mest intressanta personerna i världshistorian. Hade varit roligt ifall man kunde komma över lite information om hans uppväxt. Jag såg just att IMDB hade ganska bra information. I alla fall all den information jag behöver för att fördjupa mig i hans arbete litegrann.

Förutom det så ska jag äta pizza och se på Playa del Sol med Henrik Hjelt, Mikael Tornving och Josephine Bornebusch. Det är sjukligt bra, eftersom Peter Settman är regissör.

Ikväll ska jag på pokerkväll med några grabbar. Jag ska försöka att inte tvåa eller trea den här gången. Jag gör alltid det. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Jag kommer aldrig sämre än trea, och jag vinner aldrig. Vad gör jag för fel? Jag spelar ju ganska tight, i och för sig. Är det där jag faller?

Låttips till Georgios: Beyoncé - If I were a boy

(Förlåt Georgios, jag glömde att jag skulle börja ha med låttips till dig).

Det är få som förstår hur jävla bra Beyoncé är egentligen. Hon är otroligt musikalisk, och skriver typ alla låtar själv. Hon sjunger bättre live och har sån sjuklig scennärvaro. För att inte tala om hur bra konserter Destiny's Child gör med livemusiker. För att inte tala om hur jävla bra musiker de har med sig...

Och bortsett från alla whailingar så är faktiskt den nya låten bra. Den har ett tydligt feministiskt budskap och är enkelt snygg. Jag älskar även att hon sjunger boy och inte man. Det är det bästa i låten.

Sömn - om pojken själv får välja.

Jag sover minst 10 timmar per natt ifall jag tillåts. Jag lider av någon slags antinsomnia. Till exempel igårkväll somnade jag före klockan 12, och tänkte att - "Yes! Imorgon ska jag gå upp klockan 7, dricka 4 råa ägg och ge mig ut på en joggingtur". Men då vaknar jag ~10.00 och en obehaglig känsla slår mig. Det är samma känsla som slår mig varje morgon. Känslan är svår att beskriva, men det är helt enkelt att jag hatar att vakna. Misstolka inte det här. I mitt förra inlägg beskriver jag Livet som min vän, som någonting jag gillar, och det gör jag verkligen. Jag gillar att vara vaken och leva. Men helvete vad jag hatar att just: vakna.

Jag tror att jag har uppnått den åldern där till och med jag måste börja röra på mig. Fan, vad tråkigt. Visst, det är skönt och kan vara roligt att röra på sig, visst. Men inte när man måste röra på sig för att inte kroppen ska förvandlas till en amerikansk kroppstandard. Idag känner jag att min kropp börjar ge vika och att jag måste börja röra på mig.

Jag har alltid varit skräckslagen inför den här dagen, och den dagen då jag inser att jag börjar tappa hår. Jag har alltid försökt styra bort min rädsla genom att hylla den lönnfeta, skalliga mannen och försökt idolisera denna, just för att dämpa min rädsla om att jag själv kommer att bli en sådan. Det är roligt att tänka på det hela från ett komiskt perspektiv, och överdriva måtten helt sjukt mycket. Men det är inte roligt att tänka på det från ett realistiskt perspektiv.

Det tråkiga är att jag inte alls kommer att börja röra på mig. Jag kommer nog att vara exakt lika lat som jag alltid har varit, och tycka att det är exakt lika jobbigt och tråkigt att träna utan en giltig anledning. En giltig anledning för mig: att bli bra på fotboll, ishockey, skateboard eller annan sport. En giltig anledning är inte att hålla sig i form. Jag är med andra ord helt körd. Jag kommer att förvandlas till en skallig Peter Griffin inom några år. Alltså en Homer Simpson. Fan också.

En gemensam kompis.

Jag ska berätta lite om min vän.

Min vän har aldrig kommit för sent. Min vän jobbar 24 timmar om dygnet med den svåra uppgiften - att alltid finnas där. Min vän står ut med förändringar, min vän har aldrig backat för att ta emot fler uppgifter, fler än min vän egentligen klarar av. Ibland säger han upp sig nästan direkt, ibland stannar han på samma jobb i över 100 år. Min vän kan supa ner folk. Min vän kan hålla folk borta från alkohol. Min vän minns igår och ser fram emot imorgon. Ibland hatar folk min vän, även jag. Men för det mesta är min vän älskad av alla, även mig. Min vän har lätt för att beröra folk och deras känslor. Min vän kan med lätthet plocka fram det bästa och det värsta bland människor - kärlek, hat, glädje, sorg, hopp, likgiltighet, mod, girighet, solidaritet, egoism, vilja, lycka, stress och fridfullhet, för att bara nämna några.

Ibland är han min ovän, men just nu är han min bästa vän.

Juletid har guld i mun.

I skrivande stund hör jag glada julsånger i vår villa, daddlar ligger i en skål på bordet, röda pumlor hänger ovanför de nyinköpta julblommorna (för 15 kronor styck på Coop extra) i fönstrena. Det är juletid. Från vardagsrummet hör jag Ella Fitzgeralds 50-talsröst klinga den första frasen ur Let it snow, samtidigt som den svaga doften av glögg når min nos. Den annars så välplacerade frasen "The weather outside is frightful, but the fire is so delightful. And since we have no place to go - let it snow, let it snow, let it snow!", sjungs av Ella Fitzgerald och är nu missledande på grund av min position i landet Sverige...

... Här vilar ingen snö på marken. Här får inga bittra traktorförare sina traktorer bombade med snöbollar av de alldeles för busiga och julölsberusade sjundeklassarna. Här ekar inga skridskoskär från hockeyrinken som man nostalgiskt småler åt samtidigt som man halkar ned för backen mot Ica-Lasses lilla butik. Butiken som för övrigt inte ens finns kvar. Det är ledset, för det var verkligen en tradition för mig att önska en God Jul till Ica-Lasse och Ica-Anki. Det var en tradition jag höll hårt vid.

Här i huset kompenserar dock all stämning den borttappade traditionen. Mirja sitter i köket och trycker in nejlikor i apelsiner och vi ska, om några minuter, hälla upp ett glas julmust. Det är något jag har missat i allt detta julpyntande. Apelsiner med intryckta nejlikor upphängda i fönstrena. Det kommer att lukta en ny slags jul.

Fan, vad jag blir ett sjuårigt barn när det är juletider. Jag kommer, som vanligt, att gå upp klockan sju på morgonen och öppna den första julklappen, iklädd röda underbyxor. Synd bara att pengarna jag önskar mig i julklapp kommer gå till den horribelt stora tandläkarräkningen jag kommer att få när jag blir klar. Jag har drabbats av någon slags inflammation i en tand, och den har dött helt och hållet. Det har lett till vrålgalen smärta och jag kan inte överleva utan ett högt antal alvedon per dygn. Usch.

Nu: skriva klart en låt.

Senare: se TV.

Imorgon: mest troligt sno en julgran.

På fredag: gå på temafest. Temat är brats. Man ska alltså se ut som en stureplanare. Jag ska ringa till Christofer och fråga vad jag ska ha på mig, eventuellt be honom skicka ner någon av sina outfits. Annars ska jag gå i exakt de kläderna jag alltid har på mig, och försöka övertala de andra om att det faktiskt är så man klär sig på Köket.

Två och en halv pojke.

Jag och Christofer har gjort om hans besök till ett evigt matlagande, nattsuddande, öldrickande och spelande av Tekken II på Playstation ETT. Igår lagade vi kycklinggryta och spenat- och chilikryddad färskpasta. Grytan bestod av fräst lök och lite vitlök, kyckling i en chili- och paprikasås och en droppe av Messias. Det var bland det godaste jag någonsin har ätit. Det var som att gå in på en äkta italiensk restaurang och äta lunch och tycka att den äkta italienska restaurangen är den bästa äkta italienska restaurangen ever. Efter att vi - i tystnad, koncentration och med vällust - hade uppnått Nirvana med hjälp av den här grytan så tyckte vi att det var ett bra läge att ta fram Playstationet. Det var en ofantligt bra idé och vi hade en magnifik kväll tillsammans. Två pojkar och ett Playstation = himlen.

Jag tänkte försöka dra en repris idag. Christofer sover, och eftersom han brukar stiga upp 05:30 i vanliga fall tänker jag låta honom sova ut varenda sekund han är här.

Nu ska jag försöka tänka ut en bra maträtt. Funderar på stekt kaviar, ugnsbakat stearinljus och kokad läderlapp.

Jag behöver den där målningen.

Hey old friend, I need to know
what it's like to paint your soul.
It's been years and I'm still waiting.
Because when you're gone - I need that painting.

Gitarrister ger varandra gitarrer.

Jag ska ta mig tid att skriva om i helgen, men nu har jag inte tid. Jag hinner dock skriva om igår.

Igår ringde Dimitrij mig och sa att han ville komma förbi. Vi tog en öl och snackade om livet i fyra timmar. Sedan tog vi fram gitarrerna och spelade, och genom att citera Dimitrij så kan man beskriva jammet - "Fan, det händer grejer."

Det hände verkligen grejer. Jag fastnade totalt i improvisationen och jag blev svettig. Nästan genomsvettig. Jag tror att det där lilla gav mig mycket mer än jag egentligen förstår just nu. Jag tror att jag om några år kommer att kolla tillbaka och komma på att "Fan, det hände grejer."

Och verkligen ha användning för det. Det hände grejer. Det skapades musik. Det var fan inte bara toner i följd som skapade en melodi. Det var inte bara harmonik som stämde överens. Det var inte bara slumpmässiga stämmor som prickade rätt på grund av just slumpen. Det var musik, damnit.


Sen började vi se Click alldeles för sent och jag somnade i början av filmen. Dimitrij såg hela. Jag såg färdigt den efter att han gick hem imorse, och jag fällde en tår. Inte för att jag blev berörd, utan för att jag fick Generalsnus i ögat, precis efter att jag hade spottat på golvet och slagit näven i väggen. General är det starkaste snuset. Jag gråter inte av filmer annars. Wöö Öh Oh Wöö Öh! (ishockeygrabbars röster i kör)

Nu: göra lunch och se Nyckeln till frihet (Shawshank Redemption)

Senare: Ringa en pianist och höra om han vill jamma ikväll. Jag tror jag har det nu. Jag tror att jag fick The Fire igår. ;-)

Storebror och Povel Ramels inofficiella verk.

Jag har världens största lust att sitta och ha tråkigt, slötitta på youtube, läsa bra och dåliga bloggar, sitta uppe sent och datorisera och bara... Leva. Leva datakilletonårsliv. Men jag kan inte leva datakilletonårsliv, för jag har redan surfat upp mina 5 gigabite jag får surfa i månaden på mitt mobila bredband från Tele2. Nu har jag uppnått den gränsen och Tele2 tyckte att det var nog. De har alltså strypt ner mitt internetuppkoppling till typ 0,001mbit. De tycker att jag borde göra min hemläxor istället. De tycker att jag borde bidra till samhället. Jävla storebrortele2.

Jag loggade in på bloggen, gick iväg i 10 minuter och kom tillbaka. Då var jag tvungen att gå iväg igen och typ stå i köket och vänta, och kika fram ibland ifall sidan hade laddats klart. Det är ju samma som när man kokar vatten. Vattnet börjar ju aldrig koka när man står och tittar och väntar på att det ska börja bubbla.

Jag kände mig tvungen att skriva ett inlägg idag, eftersom vissa blir arga, ledsna och besvikna om jag inte håller bloggen uppdaterad. Vissa blir säkert glada, lättade och hoppfulla om jag inte skriver så mycket också. Men jag gillar er som gillar bloggen mer.

Jag ville göra något roligt idag, t.ex. ha med en bild, eller tycka till om någon artikel. Nu kan jag inte det, för Tele2 håller mig på mattan. Tele2 - "Born to be cheap". Så jävla dum reklam. Ja, Tele2, ni är snåla.

Shit, jag planerade inte alls att skriva såhär argt om Tele2. De är säkert bättre än andra mobila bredband. Jag vet inte.

Imorgon kommer Nico hit. Det blir dretkul. Synd bara att hon kommer klockan tusen minus på morgonen. Jag kommer inte att vakna. Hon kommer typ få ta in på vandrarhem i Skurup bara för att jag sover till 9 på kvällen.

Nu: se As good as it gets med Jack Nicholson. Jag har hört att den är dretbra.




Bara för din skull Georgios så ska jag börja ha musiktips med i bloggen.

Här kommer det första: Povel Ramel - Nothing else matters


HAHAHAHAHAHAHA. Nej, jag skojade bara. Här kommer det riktiga:

Ray LaMontagne - Hold you in my arms

Höstvinden får mig att känna mig bra.

Vi var ute i Malmö fredags. Det var jag, Mirja, Lahib och Valter. Det började med att vi åt på ett sushiställe. Det var sådär gott. Jag blev inte mätt. Jag blev bara 52 år och tyckte att musiken som spelades på restaurangen var för hög.

Sedan skulle Valter visa oss ett ställe på möllevångstorget. Det misslyckades och slutade med att vi helt plötsligt var på ett nedsläckt tivoliområde. Jag blev rädd och såg Det i syne hela tiden, så vi gick till en klubb som heter Babel. Där spelade Jazz Attacks. Det är hiphop med en smak av jazz antar jag. Det var inte så jazzigt. Jag såg dem för typ 6 år sedan när de spelade på musikestetiska i Luleå. Då var de jazziga, rappade på engelska och freestylade hur bra som helst. Nu var de inte alls så jazziga, rappade på skånska och freestylade ingenting. 3/5 toasters får dem dock. De hade en bra basist.

Sedan gick vi till ett ställe som heter Bodoni, där vi möttes av en tjej med ofördelaktigt utseende som stod och dansade själv på ett dansgolv, iklädd typ latexmundering. På en skärm bakom henne visades anarkistloggan och drakar, och framför henne stod en för gammal fotograf med mustasch och fotade henne. Jag tyckte att det var för konstigt för att inte sitta ner och ta en öl.

Efter ett tag dök alltmer skumt folk upp och vi frågade bartendern vad som var kvällens tema. Det var Tomboy, och jag fick för mig att det var Onkel Sam. Antagligen var det blandningen av ett glas rött och två starköl som skapade min förvirring. Eftersom jag var förvirrad och de andra är norrlänningar (förutom Valter. Men han pluggar geografi och är från göteborgstrakten) så fattade vi inte vad som menades. Efter ett tag förstod vi. Det var en man som trängde sig in bredvid mig i baren och presenterade sig och började fråga en massa om mig, samtidigt som han stod och halvdansade till typ Village People.

Okej, det var inte Village People men det var typ så tydligt. Det var gaykväll helt enkelt. Vi blev helt norrländska och satt där i bordet och stirrade ut över folket i tystnad och såg fåniga ut, precis som vi gör när vi går på gatorna i en storstad.

I Lördags var jag på fest hos jazzarna. Det var sjukt roligt. Jag blev typ en helt annan person när Kristoffer slog på en Lauryn Hill-konsert. Jag började dansa och satte kepsen ännu mer på sned och jag tror faktiskt att jag har tagit steget från att sitta på festen med armarna i kors i en soffa, eftersom jag har varit osäker på mina moves, till att vara han som dansar. Som inte är våldtäksman. I och för sig så står jag still när den där låten "Alla som inte dansar är våldtäksmän" kommer på. I protest. Den är så jävla idiotisk.

Imorse åkte Mirja till Norrland för att spela runt hela norr. En tvåveckorsturné. Jag ska vara en ensam målare som bor i en låda med färger. Jag ska sitta själv mycket och fundera på livet och röka pipa. Jag ska vara Mister Lonely.

Nej, jag ska faktiskt redan imorgon åka till Evelina och laga mat och repa ett par låtar. Sen till helgen kommer Nico på besök, det ska bli magnifikt.

Annars funderar jag på att börja spela internetpoker i veckan. Låter som en bra idé?


Fan, det här är det bästa jag har hört länge. Lyssna.

Då, nu och snart.

Jag tänkte för en gångs skull skriva lite om vad jag har gjort, gör och ska göra. Igår var jag och badade bastu med ett gäng grabbar/män. Vissa av oss var män, vissa var grabbar. Jag gör den bedömningen efter antal brösthår och grovhet på skäggväxt. Jag är en grabb.

Det var grabbig och manlig stämning, mycket bidrogs av en finsk trummis som tyckte att vi skulle dricka ren vodka nästa gång vi badade. En annan hade en idé om att man kunde hälla vodka i hällvattnet, och på så sätt bli berusad av ångorna. Han var lite mer intellektuellt manlig. Själv blev jag lite för yr av mina folköl, så jag vet inte om vågar dyka upp nästa torsdag.

Idag har jag inte gjort någonting annat än suttit hemma och kollat på youtube. Jag har suttit i en fotölj, iklädd täcke och vemod och sett två avsnitt Freaks and Geeks och försökt hitta såna där roliga klipp som alla kollar på. Hur gör man det? Alltså, hittar dessa klipp? Jag har en kompis som alltid har tiotusen såna på lager, och de brukar ofta vara roliga. Hur gör man egentligen? Han visar typ klipp på elefanter som målar sitt eget självporträtt med snabeln, en ungersk rappare som påstår att han Don't wanna war, just wanna peace som är hysteriskt kul.

Just nu väntar jag på ett samtal från min youtube-kompis, som ska meddela när han börjar gå mot byn. Vi ska dricka kaffe och prata om livet. Eller, jag ska försöka prata om livet. Han ska väl prata om sina youtube-klipp.


Ikväll ska jag till Malmö och äta middag med Mirja, Lahib och Walter. Lahib är en kompis som ska resa jorden runt i ett halvår, och den här middagen är en slags farväl-ta det lugnt nu-rök inget du inte vet vad det är!-haru med dig plåster?-middag.

Det blir kul att se henne, men ganska tråkigt att säga hejdå för ett halvår.

Till och med den här titeln är förutsägbar.

För ett par veckor sedan gav min vän mig insikten att det är otroligt förutsägbart att svara "Gå och lägg dig och vila." eller "Drick vatten!" eller "Ta en ipren." när någon påstår att de har ont i huvudet. Jag tror att det svaret är så vanligt att folk inte ens hör dessa tips mot huvudvärk längre.

Vi kom fram till att man lika gärna kunde gå till väga såhär:

Person med huvudvärk: "Jag har ont i huvudet"
Person med insikt: "Jaha, gå och lägg dig i fosterställning och läs Blondinbellas blogg upp&ner i fyra timmar."

Samma sak gäller Peter Jihde's klassiska fråga (som har blivit en grej i Idol 2008. Kul...): "Hur känns det?"

Antingen ställs ju den frågan när någon har vunnit något eller gjort bra ifrån sig. Eller så ställs den när någon har förlorat något eller gjort dåligt ifrån sig. Oftast alternativ nummer ett. Vad tror då frågeställaren att svaret kommer att bli? Det blir ju alltid "Bra!". Alltid. Det är inte ens roligt längre. Varför kan inte folk tänka ut något originellt? Jo, för att det känns bra. Och folk är så vana med att det känns bra att vinna eller göra bra ifrån sig. Det känns så bra att man glömmer bort hur bra det känns.

Varför jag kom att tänka på det här var att jag, som vanligt, läste NSD denna morgon och såg en rolig rubrik. Blizzard har tydligen släppt den nya uppdateringen till World of Warcraft, och som de flesta vet så förkortas det WoW. I Luleå hade ett flertal dataspelskillar (jag såg ingen tjej) stått i kö natten före och NSD var på plats. Alla skribenter vill ju gärna vara kreativa och komma på roliga rubriker till sina artiklar, krönikor m.m. Vad tror ni rubriken till den här artikeln är?

"WoW vilken kö"

Det är ju inte kreativt eller fantasifullt. Det är ju EXAKT den rubriken man förväntar sig. Världen är alldeles för förutsägbar.

Det var ganska ledsen skribent i övrigt.

"- Det är inget spel, det är en livsstil, säger 13-åriga Fredrik Östling, som köat sedan klockan 21 för att köpa spelet.
Kompisen Tim Aspenfjäll håller med.
- Jag älskar spelet, säger han."

Vadå håller med? Tim Aspenfjäll höll ju inte alls med sin 13-åriga kompis, Fredrik Östling. Fredde tycker ju att WoW är en livsstil, och inte ett spel. Timme tycker ju att det är ett spel. Vad är det här egentligen? Det här är dålig journalistik.

Framtvingad verbalitet.

Jag skriver det här inlägget på grund av en efterfrågan av en tvättäkta stockholmare.

Luleå, min hemstad, har en galleria som heter Smedjan. Naturligtvis heter den Smedjan. Där finns det en massa affärer såsom Carlings, Brothers, Sisters, Teknikmagasinet, sminkaffär, parfymaffär, Team Sportia m.fl. Framtill nyss fanns även Konsum där. Jag läste nyss i NSD att de ska ersätta Konsum med en ny klädbutik. Det är ju jätteroligt. Luleå blir mer och mer till en storstad, något som passar den allmäna mentaliteten där.

Jag tänker då, som säkert många andra, att det hade varit kul med något helt nytt. Kanske Weekday, kanske Zara, kanske något helt annat. Något som är nytt helt enkelt. Luleå väljer att placera in Kapp Ahl. Luleås tredje Kapp Ahl. Jag förstår inte. Hur många konsumenter har egentligen Kapp Ahl? Behövs det tre stycken affärer på en 200-meters gågata? Det enda jag någonsin har köpt på Kapp Ahl är ett par långkalsonger, eftersom min mormor tyckte att de hade den bästa kvalitén på sådana.

Det här är nästan i klass med Larven. Luleå köpte en stenkreatur som var menad att sitta på, och som samtidigt var ett konstverk. De köpte konstverket för typ 70-80 000SEK har jag för mig, och det enda den har blivit använd till är för fyllerister att urinera på. Man kan inte ens sitta två stycken på den utan att trängas, och den är ful. Och den är alldeles för tung för att bära bort också. Fan, vad ful den är. En larv. En larvig larv.

When she was young, he was the one.

She was so pretty when she was young. Happy with the man she called the one.

Nu har jag hittat Kristofer Åströms låtar - Defender och All lovers hell. Fy fan vilken luleångest. Fy fan vad bra det är. Jag har även spelat upp dem för Evelina (sångerskan som sjunger mina låtar) och vi ska spela dem. Ska jag framföra covers ska det fan vara Kristofer Åström. Han är Alexander i en 10 år äldre version. Han spelar live här i Malmö om drygt en vecka. Där kommer jag att vara. Helst ensam, eller med min kompis - den ledsna ölen.

Jag har sett Gökboet idag, den får 5/5 toasters. Förstår ni hur bra den filmen är? Om jag inte är helt ute och cyklar så tyckte jag att slutet helt perfekt. Jag vill inte förstöra slutet för de som inte har sett den (jag är inte Isak). Så om ni inte har sett den - läs inte nästa mening. Jag tolkade ärren som att han utsattes för lobotomi och att "Chief" räddade honom. Det är väl det mest logiska. Eller är det någon som tolkade annorlunda?

Jag har förresten läst endel filmdebatt i media idag. Det första jag reagerar på när jag läser artikeln Produktplacering i film ökar snabbt, skriven av Hanna Åkesson i Sydsvenskan är att Steven Spielberg endast ville ha ett par lådor med chokladtäckta jordnötter i utbyte mot att godismärket Reese’s Pieces skulle nämnas i storfilmen - E.T. Det var 1982. Förstår ni hur sjukt stort det har blivit med reklamering i filmer sen dess? Att de t.ex. visar eller nämner 67 olika företag, samt visar upp 280 olika outfits på chicksen i Sex and the City-filmen är ju sjukt. De får säkert femtriljoner dollar för det också.

Jag vet att allt det här är självklart och har redan diskuterats femtusen gånger, men idag blev jag återigen påmind om hur jävla sjukt Hollywood är. Man kanske inte ska fokusera på att få in så många iPods, Fred Perry-skor, Gucciväskor, Pradamanchettknappar och Tod's-monokler som möjligt i en film. Man kanske ska lägga energin på något annat i ett filmskapande? Det kanske är konstnärligt för vissa, men det är det fan inte för mig.

Det känns som att det går i helt fel riktning, det här med produktplacering. Det känns ganska naturligt att James Bond endast skålar med vissa spritsorter och väljer vissa sorts bilar, eftersom det inte skulle passa karaktären att dricka en Budweiser direkt ur flaskan. Jag tvivlar på att författaren hade produktplacering och reklamering i åtanke när de först skapade James Bond. Det som däremot inte känns naturligt är till exempel att en film endast görs för att skapa ett framgångsrikt dataspel.


She was so pretty when she was young. Happy with the man she called the one.

Miss Lyckat.

Jag känner mig som världens mest negativa person just nu och borde egentligen inte skriva något eftersom det bara kommer bli en massa gnäll. Men jag vill, och behöver få skriva av mig lite. Egentligen skulle jag ju kunna skriva i ett .txt-dokument, men jag tycker att det här är coolare.

Jag köpte ganska nyligen en gitarr, och eftersom att jag har börjat repa med några jazzkatter här nere i skåne så behövde jag en med inbyggd mic(...) Jag ville även ha en nylonsträngad, dels för att jag fick för mig att min musik skulle gynnas av ett softare ljud, och dels för att jag hittade en fin(!) nylonsträngad gitarr på rea. Det var det mest deprimerande köpet jag någonsin gjort. Gitarren var ju inte alls fin. Eller vänta, när jag köpte en T-shirt med döskalletryck på internet så insåg jag 10 minuter efter att jag fick hem den att; nej, det här är ju inte alls coolt. Och då orkade jag fanimig inte skicka tillbaka den. Den gången. Det var det mest deprimerande köpet. Men det här gitarrköpet ligger nästan jämsides med den gången. Den här gitarren suger ju så jävla hårt. Den intonerar fel, klangen var bara fin på deras förstärkare, ljudet i allmänhet låter dämpat och jag vill ju egentligen inte ens ha nylonsträngat. Jag är ju ingen klassisk- eller jazzgitarrist. Jag är ju en pop/rock/singersongwriter-melonkille. Vad fan är det här?

Jag ska i alla fall åka in till Musikbörsen i veckan och leka grinig kund. Eller jag ska inte ens leka. Jag ska vara en grinig kund.


(...) Och när jag väl fått ihop tre låtar att (instrumentalt) repa med bandet, så hittar jag ingen inspiration till att skriva texter. Och när jag väl vet exakt vad jag ska lyssna på för att hitta inspirationen (Bl.a. Kristoffer Åström) så har jag ett mobilt bredband från Tele2 som inte ens klarar av att komma in på några DC-hubbar utan att säga ifrån.

Och nej, Kristoffer Åström finns inte på Youtube.

Det som däremot finns på Youtube och är svinbra är två versioner av låten Saga of Harrison Crabfeathers:



Den här versionen är bara bra för att pianisten spelar så jävla bra, och har gjort ett så otroligt fint arrangemang på låten. Sångerskan var inget bra. Lyssna bara på pianospelet:




Nu blev jag lite gladare när jag lyssnade på det här. Ska jag då skriva ett nytt, gladare inlägg?

Kanske skriver jag ett glatt inlägg imorgon.

Hejdå.

It doesn't matter if you're black or white.

När man läser statistik på vem av Barack Obama och John McCain som är mest populär i respektive delstat i USA så märker man tydligt hur uppdelat det är, alltid har varit men förhoppningsvis inte alltid kommer vara där borta. Sydstaterna har ju majoritetsröstat på McCain. Jag tror att det var Mississippi och Texas som diggade McCain hårdast. De som hade störst procent Obama-fans var Kalifornien och New York. West coast och East coast. Tupac och Wu-Tang Clan.

Det har ju självklart mycket med deras politiska vanor att göra. Många röstar republikanskt för att de har det som vana. Men jag tror fortfarande att deras konservatism innefattar en viss rasism.

"Under de två år som gått sedan Obama utlyste sin kandidatur, har hatgrupper som Ku Klux Klan och Arian Nation blivit märkbart mer aktiva" påstår Yaleprofessorn John Dovidio, som har ägnat mer än 30 år åt forskning i amerikansk rasism. Jag tror att när det väl gäller, när de väl står i röstningsbåset och de inte känner pressen på sig att inte verka främlingsfientlig (som man gör i offentliga sammanhang, till exempel statistikmätningar utförda med "fråga folk på gatan"-metoden) så kommer folket omedvetet präglas av den amerikanska, ingrodda rasismen. Så tror jag. Efter att ha läst om rasism i USA så förstår jag att jag inte kan förstå hur mycket som fortfarande finns kvar.

Om ni är intresserade av det hela: läs det här - http://www.fokus.se/2008/09/rasismens-nya-rost/

Jag tycker det är roligt också att McCain försäkrade ekonomins stabilitet en vecka innan finanskraschen också. Det inger djup ångest, knäsvaghet på fel sätt och mardrömmar lite mer än förtroende.

Utbildning: militärutbildning i National War College. <--- så står det under McCains utbildning. Är det bara jag som blir lite orolig här?


Jag blir orolig av att bara titta på honom.





På Gymnasiet hade jag grava sömnproblem. Idag är det helt tvärtom. Jag kan inte ens hålla mig vaken genom en långfilm. Det är absurt hur lätt jag har för att somna nuförtiden. Jag har inte legat vaken mer än 10-15 minuter när jag har gått och lagt mig för att sova på flera år nu. När jag ska somna, somnar jag direkt. Det har varit på både gott och ont. Nu gör det ont. Nu är det valvaka inatt. Jag vill zappa mellan SVT1, TV4 och Kanal5 inatt. Jag vill skratta åt Filip och Fredrik. Jag kommer inte att göra det. Jag kommer att somna efter 15 minuter. Fan.

Barack Obama har redan från första början främst inriktat sig på sjukvården, Irakkriget och ekonomin och jag tror att det hade varit ett så sinnessjukt stort kliv att få honom som världens mäktigaste man - President of the United States.

Spike Lee (regissören av bland annat: Malcolm X) påstod att: USA:s historia kommer att delas in i ”före Obama och efter Obama” och det tror fan jag med.

Kolla bara på hur svinbra han ser ut:







"Will we ever see a black president?" rappade Tupac Shakur i en av hans mest kända låtar - Changes. Jag tog det helt ironiskt. Nu är det fan nära.


Sjukt nära.

Daniel Desario = idol 1970

Mirjas pappa Tommy fyllde 50 år igår. Det var en stor fest (typ 90 pers.) med liveuppträdanden, ordlekar, frågesporter, buffé och teatersketcher innehållande tandläkare, medelålders kvinnor i lovikkavantbikini och Ronny och Ragge med bibelhandling. Det var riktigt grymt. Komikermusikern Ronny Eriksson uppträdde också, jag gillar honom skarpt. När en basist och en sångerska körde duo med svenska egenskrivna låtar så blev jag och Hanz (annan basist från Holland) 5 år i några minuter. Det började med att Hanz sa "Tänk dig att basisten är naken" och vi skrattade. Sedan sa jag "Tänk dig att basisten har erektion men försöker dölja det" och vi skrattade ännu mer. Då blev Mirjas mamma Yvonne arg på oss och schyschade oss. Det förstår jag.

Detta var igår (lördag), och på morgonen steg vi alla upp halv 8 för att sjunga för Tommy på morgonen. Jag hade kalle anka-ögon, tyckte att klockan stod på minus och förstod inte alls varför man ska gå upp vid den tiden om man inte har betalt för det. Mirjas farfar Börje fick ångest eftersom det var 20 år sedan han hade vaknat så sent förut. Han tyckte att han hade försovit sig. Han uttryckte sitt missnöje genom att helt hysteriskt pusta ut "VAD ÄR KLOCKAN??? Halv ÅTTA? Åh hääärräguuood." på gällivaremål.

Tommy har av någon anledning fått för sig att mäta allting i hela världen. Han går runt med ett måttband och mäter allt möjligt, sådär med pappahumor. Det är hysteriskt roligt. Det första han mätte var min tumme, sen mätte han ett väggparti och påstod att det rymdes sju tummar där. När vi skulle hämta massa öl och vin på systembolaget mätte han trappsteget upp till lastbryggan (14 cm). Jag tror att det är en blandning av humor och att vidhålla manligheten lite genom att ha stor koll på många olika saker.



Nu ska jag lägga mig och se några avsnitt Freaks and geeks innan jag somnar. Imorgon ska jag åka tåg från Luleå till Malmö i för många timmar. Jag ska sitta i restaurangvagnen med kofta och röka pipa.

Här söker jag efter sanningen i trädet.

Nils värld.

Igår var jag allt mellan 10 och 15 år igen. Jag återupplevde alla gamla händelser i min hjärna eftersom jag, min gamla barndomsbästis och hans kusin (som alltid var med oss) satt i kusinens lägenhet och blickade tillbaka. Vi har levt helt fel ungdomsliv känns det som. Jag tror inte att vi gjorde alla dessa typiska grejer som alla andra gjorde. Vi spelade till exempel inte landhockey, istället spelade vi (eller de gjorde, och jag var med någon enstaka gång) Nisseboll. Det gick ut på att man använder sina händer som klubbor, har en pingisboll som... boll... och varsin dörr som mål. Det är i och för sig inte det ovanliga, eftersom alla ungar har väl kommit på någon säregen lek. Det som gjorde det här märkligt var att Nisse var en karaktär i en fantasivärld, där en sekund var ett år och de sjukaste sakerna i världen hände där. Man skulle alltså blunda i några sekunder, sen kunde man berätta om allt som hade hänt under några år i den här förvridna världen.

Vi höll även på med projekt som inte passade våran ålder. Jocke (kusinen) blottade sig när han var lite för gammal, vi gjorde om en båt till en koja när vi hade målbrottsröster, vi återvände alltid till samma bro och urinerade ner i vattnet på högstadiet. Det var väl då folk började få skägg, praktik på ett kontor och skaffade bankbok egentligen?

Det var en rolig grej att vi träffades igår, typ 7 år senare. Vi pratade om exakt samma saker i 2 timmar, delade de flesta åsikter och betedde oss på ungefär samma sätt. Om man hade filmat en av våra pratstunder när vi var 11 (Jocke 9) och sedan visat gårdagens pratstund, så hade det blivit exakt som i en komedi. Vi var exakt likadana men istället för kojan hade Jocke och hans tjej Marie en bostadsrätt och Jocke var skäggig, Mikael hade bott tre år i Kalmar och ett tag i Uppsala med en sambo, jag har bott ett år i Piteå i en ungkarlslya med Erik Stoltz och ett år i Skurup med min sambo - Mirja. Men vi var fortfarade samma tre gossar med hopp om framtiden, som pratade om brudar och huruvida man blev uppspelt när man såg ett kvinnobröst.

Innan det här var jag hos Mirja i Piteå. Vi var båda hos tandläkaren efter varandra och sedan gick vi och fikade. Vi kunde inte äta något eftersom våra munnar var borta. Det var ok. Vi kunde inte pussas av samma anledning. Det var ledset.

Sen åkte jag med bussen till Luleå och träffade dessa två och åt en grillad smörgås på Roasters. Sen gick vi till... Fan, jag kommer inte ihåg vad det heter där de bor men, bredvid Burströmska.

... sen är vi i början av inlägget.

Tack.

Bloody sunday.

Jag åkte precis taxi från gültzaudden till björkskatan. Söndagstaxi. Det kändes jättekonstigt. Jag har varit hos Tobban och sett på Ultimate fighting, det var sjukt grabbigt. Jag var tvungen att spela några låtar i moll i pauserna för att känna igen mig själv.

Söndagstaxichauffören var översocial för att vara en medelålders norrlänning och frågade mig i princip om hela mitt liv, samt berätta om sitt. Han lyckades ändå hålla sig ifrån att vara för mycket, han var svinrolig. Han hade sett följande artister live; Neil Young, Leonard Cohen och Bob Marley. Jag önskar att jag har sett dom live när jag är en medelålders norrländsk taxichaffis.

Hela dagen räknas.

Fy fan vad det var fredagkväll i Luleå igår. Före det var det fredagsmorgon och jag klev upp 08:30 för att ringa och påminna Magnus om att hoppa på 08:00-bussen till Luleå. Jag kommer inte ihåg hur jag tänkte där. Sedan skrev jag ju ett blogginlägg - Vuxenpoäng.

10:30 satt jag på bussen på väg till Loet och fick ett SMS av Magnus där det stod att han var framme snart. Jag svarade med att mamma och pappa väntar vid radiobilarna. Han förstod inte vad jag menade. Jag förstod inte heller.

10:40 träffade jag Mikael på mjölkuddsbron, och vi gick och mötte upp Magnus. Han hade, av en slump, träffat Arvid på busstationen och vi gick alla 4 och fikade på Take Away. Magnus tyckte att vi var ett Sex and the city-gäng. Jag tyckte att vi var ett gäng boxare, men jag vågade inte säga det eftersom jag visste inte hur Arvid skulle reagera. Jag känner honom inte nog bra.

4 timmar senare hade vi fikat klart. Det var för roligt på Take Away. Jag åt en renskavslasagne med syltade lingon och drack en Coca Cola och vi turades om att berätta den ena knasiga historian efter den andra. Jag tyckte mina var bäst. De andra involverade så mycket som jag inte förstod. Massa indiepop/postrock-band och liknelser mellan dem. Jag hämnades senare på kvällen genom att prata jättemycket interna barndomsminnen med Mikael, men Magnus var man nog att säga ifrån.

På kvällen var det fest hos Gustav och jag kom dit lite senare än alla andra. Det första jag ser när jag kommer in är en massa kompisar som sitter och umgås och skrattar med varandra. Sen ser jag Magnus och Mikael som sitter i ett hörn på golvet helt ensamma med likgiltig uppsyn. Det var faktiskt så. Det är inte ens överdrivet. Eller de satt liksom under Gustavs jättehöga köksbord, helt upprivna. Jag försökte pigga upp dem genom att vara glad och le, men det tog säkert flera minuter innan någon av dem ens visade livstecken. Jag tror att de hade skämtat för mycket om Satan medan jag var hemma och åt, att de till slut började ta skämtet på allvar och verkligen fick inspiration av honom.

Sen gick vi ut på Cafelino. Mikael var kaxig och drev med dörrvakten ett tag och påstod att vi bara var 17 år. När vakten sedan påstod att han var 51 år så slutade Mikael att vara kaxig. Den här dörrvakten var alldeles för snygg för sin ålder och det fick han inte höra nog av. Jag häpnade och trodde att vi hade kommit till världens bästa uteställe. (Jag har typ aldrig varit på cafelino förut. Jag känner mig inte nog estetisk)

Det hade vi inte, det var inget röj där. Men det var kul ändå.

Det roligaste på hela kvällen var när jag frågade en servitör på Matstället ifall jag kunde få köpa en läsk utan att behöva stå i den långa kön. Servitören betedde sig exakt som om jag hade sagt: "Finns det lite crack att köpa på det här stället?". Han blev helt stirrig och viskade -"Ja kompis, följ med här..."

Också följde jag honom en halvmeter till vänster där han hällde upp ett glas Cola åt mig samtidigt som han nervöst tittade sig omkring så att ingen skulle vad vi höll på med. När han hade hällt upp glaset så viskade han igen till mig -"femton kronor..."

Jag gav honom femton kronor, fick min cola och kände mig kung på stället. Hans beteende smittade av sig så att jag blev lite nervös när jag drack colan och trodde att jag drack knark.

Sedan gick jag och Gustav hem till honom och jammade ett tag, sedan somnade vi till det senaste family guy-avsnittet. Jag minns inte en sekund av det. Jag somnade direkt och jag tror aldrig jag har sovit så bra i hela mitt liv.

Jag skiter i att man spenderar en tredjedel av sitt liv med att sova. Jag skulle lätt kunna sova två tredjedelar. Jag älskar det så sjukt mycket.

Nu: lägga mig och se Good Will Hunting.

Ikväll: Anatolia. 25kr/ölen. Det kommer bli svinroligt.

Vuxenpoäng.

Det slog mig igår - när jag och Mirja packade våra resväskor - hur otroligt uppstyrd jag har blivit. Jag har genomgått en stor förändring att det knappt går att småle åt.

Jag kan ge några exempel på hur vuxen jag har blivit.

Jag samlar alla viktiga dokument och papper i en och samma mapp, jag har en almanacka, min almanacka är av äkta skinn har mitt namn inlaminerat i guld, jag har alltid koll på exakt alla bokningsreferenser, tider och platser när jag ska resa och jag har köpt en plånbok för att den är praktisk.

Det värsta är att den är så sinnessjukt farsig, den här plånboken. Tänk er en typisk farsa i 40-50-årsåldern. Inte en pappa. En farsa. De har alltid blåjeans och plånboken uppstickandes ur ena bakfickan, den är brun och av skinn, och alldeles för stor och ful. En sån har jag.

Det finns en massa mer exempel också som inkluderar ica- och medmerakort men jag skrämdes mest av att jag verkligen hade alla rätt när vi åkte från Skurup till Luleå igårkväll. Jag hade koll och visste precis allting. Det är inte den Alex jag känner. Jag är ett steg ifrån att ha en mobilhållare i bältet. Av skinn.

Bara det att jag verkligen sitter här, 09:00 på min första lediga höstlovsmorgon och skriver ett blogginlägg säger en hel del. Jag vet inte riktigt om jag trivs med det här eller om jag måste börja bli ung igen.

Något jag trivs med är att Magnus stiger upp klockan halv sju för att ta en buss från Jokkmokk till Luleå, bara för att träffa mig. Eller nej, han vill ju träffa Mikael och säkert några fler också. Men jag tror det är mest för att träffa mig. Det är större än vad man tänker att det är. Man kliver inte upp halv sju på morgonen för vadsomhelst. Det är en fet eloge till Magnus.


Jag är nog bara i en övergångsfas nu, från ungdomsbuse till vuxen man. Jag tror det är därför jag skräms av min vuxenhet ibland, men jag tror att jag kommer att finna ro i skägget väldigt snart.

Så länge man inte glömmer bort hur man leker, sa palindromet Ola Salo.

Luleå, gangstas och skejtare.

Det är första gången sen jag flyttade hemifrån (2006) jag, på riktigt, har längtat hem till Luleå. Jag vet ju att efter 4-5 dagar i staden kommer jag få för mycket ångest och vilja fara därifrån igen, men just nu ser jag sjukt mycket fram emot det. Jag ska hinna hälsa på för många, göra för många aktiviteter, och vara på för många ställen på alldeles för kort tid, men min plan är ändå att åka upp under höstlovet för att "hämta mig". Jag tror att det kommer sluta i att jag ligger i fosterställning i duschen och vettegråter den 2:a november när vistelsen är över.

Jag fick, idag igen, en nostalgitripp när jag var inne på Mikael Yvesands facebook. Han visar West side-tecken på sin profilbild och jag kommer ihåg när vi hade jävligt intensiva diskussioner om vem som skulle vinna i ett slagsmål av en gangstah och en skejtare.

Vi tyckte att jag var en gangstah och Micke var ju en skejtare. Egentligen var jag också skejtare. Men utöver refused, final exit och andra hardcoreband så lyssnade jag på Tupac Shakur, hade basketlinne och såg filmer som Boyz in the hood. Då tyckte vi att jag mer var en gangstah än en skejtare.

Jag minns att Micke förklarade hur jävla ont det skulle göra om man fick en truck slagen i huvudet och att jag blev så sjukt arg så att jag glömde bort hur man pratade. Jag typ; Vasabl... fffsss.. VA? Hur ont troru inte det gör att bli SKJUTEN i huvudet av min 9 millah???

Jag har till och med för mig att vi blev ovänner lite för länge efter den där diskussionen. Idag vet vi ju bättre. Visst Mikael? Visst vet vi att en gangstah lätt spöar en skejtare?

VS

Grodor.

Jag har alldeles för mycket skolarbete för att kunna skriva om min dag idag. Det är synd, för den var hur bra som helst.

Jag kan berätta lite snabbt om en annan rolig grej. Det var sommaren 2003. Jag och Gustav var en vecka på junkön och softade. En kväll så gick vi ut med en hink och fångade 63 grodor i hinken. Sen släppte vi ut alla på ett ställe. SEXTIOTRE GRODOR! Fattar ni hur sjukt många det är?





x 63 = en hink med sjukt många grodor.

Sverigedemokrati

"Sverigedemokratisk Ungdoms (SDU) torgmöte i Malmö den 4 oktober gick inte att genomföra då mötesplatsen blockerades av drygt 100 ägg-och fruktkastande vänsterextremister från bl a SUF, SSU och Vänsterpartiet. Med anledning av detta anordnar SDU ett nytt torgmöte nu på lördag."


Där, i Malmö den 4 oktober önskar jag att jag hade varit. Men där, på ett nytt torgmöte nu i lördags var jag. Det var för bra. Erik Almqvist fick göra sin röst hörd lika mycket som Sophie Zelmani hörs när hon gör intervjuer. Inget illa mot Sophie Zelmani dock, hon är svinbra.

Det var i alla fall alldeles för skönt att få se Erik Almqvist stå där och överröstas av den delen av alla som faktiskt ville överrösta honom. Jag såg det inte själv, men tydligen var många vägar dit avspärrade och många ville in. Jag tycker det är roligt att de själv inte förstår att folk genomskådar deras bakåtsträvande rasism.


Det var en grym upplevelse för en som mig. Norrlänning, tidigare väldigt världsfrånvänd, aldrig demonstrerat, allmänt för turistig i storstäder.

Förresten, Coldplays låt Viva La Vida är hur bra som helst. Men videon är så jävla jävla obra. Jag tyckte först att den såg ut som ett konstnärligt försök av en hammerfallvideo, men nu tycker jag inte ens det. Den är inte konstnärlig någonstans. Det är bara powerpoint production.

Nyss; såg en film gjord av Ethan Hawke. Bra som fan på grund av orginalitét. Den var faktiskt på riktigt helt egen. The Hottest State hette den.


Nu; sparka tillbaks.

Blogspot

Det var ju den här jag ville ha. Tack Erik Stoltz.

Imorgon ska jag skriva om min dag idag. Jag var i Malmö på Sverigedemokraternas tal på torget.

Nu; åka till Mirjas skola på fest.

Lite nervös.

Lite nervös.

Det här gör mig lite nervös. Jag trodde för det första att jag aldrig skulle skaffa en blogg, och för det andra så är jag lite osäker på vad jag vill med min blogg. Jag tänker ju inte vara som 90% av bloggarna - schukt tråkigt och ointressant. Men jag vill ju heller inte vara den här snubben som försöker vara rolig men som misslyckas totalt. Fan.

Jag kan väl börja med att berätta om vad som hände igår, eftersom inte så mycket har hunnit hända idag. Igår repade jag för första gången med en basist och en trummis här i Skurup. Det gick förvånansvärt bra. Vi spelade mina låtar, jag kom faktiskt ihåg hur man spelade. Lite. Jag trodde förresten att man kunde byta teckensnitt här? Det här är ju sinnessjukt f ult. Vad är det? Arial? Jag kanske skaffade fel slags blogg?

Idag: åka till Malmö med ett gäng tjejer och gå i butiker. Jag är oerhört tveksam egentligen, eftersom att min tjej är en tjej som gillar att vara i en och samma butik aaaaaaaaaaaaaalldeles för länge.

Nej, egentligen tycker jag att det ska bli asroligt, jag skrev bara sådär för att Mikael Karlsson skulle tycka att jag var rolig och manlig.

Mikael Karlsson

Varför blev mitt första inlägg typ ett A4? Nu måste jag väl sluta. Vi får se om jag fortsätter med det här.