Tipping the trejv.

Jag har startat ett travbolag, som det heter i branschen, med en bloggkompis från Östersund. Vi körde vår första omgång i lördags och det var en omtumlande upplevelse. Trav måste vara den mest händelserika sporten av alla, om det nu inte var en engångsföreteelse.

Det är alltså min första gång jag tippar på travet, och vi har köpt rader för 500kr. Jag har lyckats lura med mig några kompisar från Luleå in i smutsen också. Jag och Tobias sitter hemma hos honom på lördagen och ska följa loppen live. Jag har köpt Coca Cola men jag glömde kexchokladen. Visst måste man äta det till trav? Det hänger som ihop, va?

Lopp 1 går och vi prickar vinnarhästen. Gott så, tänker alla i kör.
Lopp 2 går och vi prickar igen. Shit, tänk om vi vinner 1 miljon, tänker jag. Alla andra tänker gott så.
Lopp 3 går och vi prickar IGEN. Jag får tredubbla hjärtslag och är helt SÄKER på att jag inom snar framtid kommer att vara miljardär.

Mellan lopp 3 och 4 händer något riktigt roligt. En kusk och en tränare ryker ihop backstage. De står och skriker på varandra efter operanoter. Helt sjukt är det. Jag tror att de sa upp bekantskapen och lämnade varandra för gott. Ja, och INNAN dess brast en annan tränare ut i gråt för att hans häst vunnit 7 lopp i rad.

Inte ens nog med detta. I lopp 4 eller 5 så DÖR en av hästarna. Han pallade helt enkelt inget mer och faller ihop mitt i loppet. Guuuud vad tråkigt, tänker alla i kör. Alla utom jag. Jag tänker på min miljard som rann ur händerna helt plötsligt. Nej, det är klart jag inte tänker så. Det var ju fruktansvärt. En stor sorg för travsverige som jag nu är en del av. Jag ser en oerhörd framtid inom detta fritidsyrke. Travtippare. Sweet.