Han spottar framför mina fötter, för han ville inte att jag ska gå längre i livet.

Mirjas pappa hade en föreläsning i fredags för massa musikstudenter i Uleåborg i Finland. Detta sköttes alltså över Skype.

Han skulle sitta och prata i en timma om musik, oklart på vilket sätt. Jag frågade honom vart han skulle sitta, och han svarade att han skulle befinna sig på musikhögskolan i Piteå, i något av ensemblerummen. Det är ju riktigt. Det blir ju ett seriöst intryck och är helt rätt miljö. Förstår ni vilken skillnad det hade varit om han typ bara sket i sånt där och satt hemma vid köksbordet och typ åt frukost vid datorn när han föreläste. Typ hade små ungar hemma som behövde hjälp med läxor samtidigt. Eller hade heeelt glömt bort att han hade en tandläkartid samtidigt och blev helt enkelt tvungen att sköta allting från patientstolen. Eller var ute och körde bil och blev stoppad av snuten, och började kaxa emot och blev gripen och nerknuffad på marken och handfängslad men ändå hela tiden föreläste samtidigt. Fruktansvärt dedikerad lärare.

Halloween är ju i morgon. Vad gör vi i Sverige då? Finns det trick-or-treat på samma sätt som i Amerikatt? Ska ALLA klä ut sig? Satsar folk stenhårt på det där? Vad ska man klä ut sig till? Revisor? IT-konsult? Träd? Avdankad bluesmusiker? Änkling? Psykotisk krigsveteran?

Siri, bli inte ledsen nu, men du vet inte vad kärlek är.

Märkligt beteende.

I regel vet jag hur man ska bete sig i de flesta sociala situationer. Eller, jag visste. Nu vet jag inte det längre. Jag inser att jag verkar löjlig genom att jag utger mig vara erfaren-resarkille-24, men efter den här resan förstår jag inte längre hur jag förväntas agera. Gillar man fortfarande family guy? Vad ska man göra när det serveras smakprover på Konsum? Får man bara ta en pepparkaka eller får man liksom äta sig spyless? Är det en självklarhet att diskutera huruvida Luleå Hockey drog på sig fler utvisningar än Skellefteå Hockey i derbyt i lördags? Är man lagd åt det feminina hållet annars?

Ska man ha sina Cheap Monday-byxor mellanuppvikta fortfarande? Ni förstår väl vad jag menar? Om man är en sån som värderar att vara först med att upptäcka en konstnär eller ett band och väldigt gärna skickar en Spotify-lista till sina vänner med obegriplig musik så har man ju sina stuprörsbyxor halvt uppvikta. En decimeter, typ. Jag vet inte exakt hur man mäter i den typen av stil. Det är ju samma människor som har en alldeles för liten mössa som bara täcker bakhuvudet, och den här frisyren där man har snaggat vid öronen och längre uppe på skallen.

Missförstå mig inte nu - jag kritiserar inte de människorna och ser inget större fel i att vara så. Jag är ju själv en liknande typ av man. Jag undrar bara om det fortfarande är så man ska vara för att accepteras i de djupaste hörnen av Roasters i Luleå.

Hur som helst; jag har således inte ens vågat gå på stan ännu. Kan ni hjälpa mig litegrann? Vem var jag innan jag drog till Vietnam och allt det där? Hur pratade jag? Vilken jargong hade jag?

Jag saknar mig.

Ett år och två dagar senare.

Jaha. Det finns alltså fortfarande dårar som går in på den här bloggen. Varje. Jävla. Dag. Är det något fel som gör att folk automatiskt går in på den eller är ni fortfarande i väntan på skriverier? Hursomhelst; nu skriver jag igen, och tänker fortsätta med det.

Vi har varit i Asien ett halvår, jag och Mirja. Vi har bott i ghettot med 10 ungar, en farmor och en snubbe med oklar ålder i Filippinerna. En vecka på stranden i El Nido, Palawan, en vecka hos en svinrik bög med fransk inredning, två veckor hos en 23-årig kvinna i Hong Kong som behandlade sin nallebjörn som om han vore en fullkomligt levande människa (utan överdrift alltså. Hon matade björnjäveln, hade ALLTID med sig honom vart hon än for och jag misstänker att ett märkligt sexliv har utvecklats mellan hon och hennes pojkvän), rest igenom södra Kina, bott i Vietnam i 3 månader och jobbat med att spela musik för backpackers med stripigt hår på olika barer och restauranger. Alla ville höra Wonderwall och Coldplay. Hela tiden. Vi har även glidit igenom Kambodja, och bott 3 dagar i en djungelby i nordöstra delen, och varit litegrann i Thailand.

Herregud. Jag vet inte vart jag ska börja. Ni förstår väl att jag inte kan redogöra för ett halvårs leverne i Asien i ett blogginlägg? Historierna får uppenbara sig automatiskt med tiden, tror jag. Jag upplever det fortfarande märkligt att vara tillbaka i Sverige och bete mig svenskt. Jag vågade inte gå på krogen i helgen på grund av just det här. Jag vet inte riktigt vilken dialekt jag ska använda, och hur jag ska betona meningarna. Ni som umgås med mig får helt enkelt ha överseende med det här. Jag kommer att skriva ofta, och förhoppningsvis kommer bloggen och jag bli normala igen, snart.

"Men vadå? Du har ju pratat svenska med Mirja hela tiden? Hur kan det då vara annorlunda?"

Jag vet fan inte. Det är skitkonstigt, men så är det. Ni som har rest på icketuristiga orter långt bortom Sverige i mer än typ 3-4 månader vet säkert vad jag pratar om.

Nu ska jag duscha och åka till mormor och morfar och äta maxhamburgare.

Hej då.