Oh so funny.

Henrik Elmér. Vilken hjälte. Har ni sett honom?

Se honom:

Image is everything.

Ni vet ju att de flesta är eftertänksamma när de väljer vilka kläder de ska köpa och ha på sig. Som indiepoppare ska man ju helst inte ha på sig typ en Nickelback-tröja, och som hiphopare ska man ju inte ha på sig en Ultima Thule-tröja.

Visst, det kan gå med rätt mängd självförtroende och ironi. Men många har ju en utpräglad stil eftersom de tycker att just den stilen är cool.

Vad jag gillar är när någon har på sig alla de rätta klädesplaggen och accessoarerna, men har någon helt felaktig detalj. Det måste vara någon som inte riktigt förstår hur fel det blir, utan som helt ovetande och oskyldigt har tagit på sig det plagget.

I dag såg jag ett perfekt exempel. Det var en invandrare som skulle vara en sån där förortsstekare med Canada Goose-jacka, Evisu-jeans, lite för höga, vita sneakers och diamanter i öronen.

Han var väl ungefär 16 år och grejen var att han hade en ryggsäck. En helt vanlig rygga. Typ en Eastpac. Det speglade att bakom all jargong och den ytliga muren så fanns det en liten pojke som bara ville sitta hemma och studera naturkunskap.

Sånt gillar jag.

iLund.

Nu har jag kommit hem till Skurup igen från ha varit i Lund och visat vart skåpet ska stå.

Skåpet ska inte stå i Lund, tror jag. Det är en jättemysig stad med mycket kullerstenar and what not, alla är jättetrevliga och öppna, det är mycket evenemang och folk har en killer time. Men ändå är det något jag inte riktigt kan identifiera mig med. Jag vet inte om det är att det är så fruktansvärt studentigt alltihop. Alla är verkligen Studenter.

Okej, inte alla. Inte Valter och hans vän Samuel till exempel, men de flesta andra är sjukt studentiga. Ni vet säkert vad jag menar?

Det här är typ en karikatyrsbeskrivning, men ändå.

En students kännetecken:

- Beiga skjorts med fickor på sidan. Det kan vara snyggt, men studenten har dem uppdragna till mellangärdet, och tröjan instoppad, oftast.

- Tröjan som är instoppad är en pikétröja som inte riktigt är korrekt. Den har typ lite felaktig och konstig färg, eller så är det en reklamtröja från pappas jobb.

- Grå sockar i sandaler. Team Sportia eller Inter Sportsockar, det spelar ingen roll, bara de är grå.

- Halvfärdig frisyr. Ni vet när man har snaggat skallen, och det har gått typ 2 månader. Är det på väg att bli en frisyr igen eller vad har de tänkt sig?

- Ryggsäck.

- Deprimerande uppsyn i allmänhet.

- Vråldålig på inredning och hushållsarbeten.

Lite den känslan vilade över folket i Lund. Jag tror inte jag vill plugga där, även om det var jätteroligt att vara där.

Valter visade massa ny musik för mig, och jag kommer att lägga upp youtubeklipp med musik i kommande inlägg. Var så god Georgios.

Bloggadjävul.

Livet i Lund. Jag vet inte varför, men det verkar som att alla studenter i Lund är av samma sort. Det kanske har något slags krav - utöver att man ska ha haft bra betygssnitt - på folk som ska studera här. Man kanske sätter sig i en ring med en jury och diskuterar värderingar i livet, också får de som har Lundavärderingar komma in.

Det är också konstigt. Skåninga har en tendens att lägga på bokstaven efter många ord.

Gubbadjävul.
Pågasvin.
Kattakräk.
Ölatävling.

Det är kanske så att känslan över hela den här studentvärlden får allt annat hos folk att försvinna, för tydligen så slåss aldrig folk här. Bara det är, för mig, ganska konstigt. I Luleå slåss ju folk efter krogen exakt varje fredag och lördag, exakt varje helg.

Det kanske bara är Luleå som är konstigt. Det låter faktiskt troligt.

Jag kanske ska nämna att jag för tillfället är i Lund och busar. Att jag inte bara sitter och tänker på livet Lund helt utan anledning. Jag är hos min vän Valter som äter solrosfrön till frukost. Han är en konstnär utan att vara det. Han är grym, men han valde att läsa massa statsvetenskap och geografi istället.

Von Martens-komplexet.

Bra dag på jobbet. Jag var sjuk i måndags och bokade noll i tisdags.
Men jag bokade fyra stycken de resterande dagarna. Nu kan jag spela TV-spel med gott samvete.

I kväll ska jag till Holken och röka vattenpipa och dricka öl.
Det är ett av internaten på folkhögskolan. Det var Dimitrij som bjöd in mig.
Fan vad han är snygg. Alltså på riktigt. Jag vill inte stå bredvid honom när Mirja är med, då framstår jag som en svennebanan.

Han har varit modell för Filippa K och är den enda mannen jag skulle kunna tänka mig ha som far till mina barn.

En annan som är snygg är Mirja. Fan vad du är snygg, Mirja. Du dödar mig varje gång du tittar på mig med de där ögonen.

Nu drar jag.

Magnifik månsmelodi.

Melodifestivalen. Melodifestivalen. Det är ingen melodifestival. Det är en festival där snyggast och coolast vinner. Det väl för övrigt inte ens en festival? Det borde väl inte få klassas som en festival?

Hur som helst. På namnet att bedöma borde det ju gå till såhär.

En högkvalificerad jury sitter och gör följande bedömningar:

- Hur bra är melodin?
- Hur är melodin uppbyggd över harmoniken?
- Vad är tanken och syftet med melodin?
- Hur bra är den tanken?
- Hur stor grad av musikalitet är det bakom den här melodin?

Den borde spelas på radio så att en klassisk pianist med ett medeltida utseende har lika stor chans som en blond, jättesöt singer/songwritertjej. Det ska alltså inte spela någon roll om man ser ut att bo under en bro.

Nu är det ju inte så. Nu går ju Måns Zelmerlöw vidare med sin patetiska låt, och sin patetiska hållning på scen. VARFÖR står han med fötterna 100000000 mil ifrån varandra? Alltid.

Okej, det är schlager, och ibland KALLAS den ju för schlagerfestivalen. Men det korrekta (egentligen helt felaktiga) namnet är melodifestivalen.

Det är oerhört dumt.

Du skrämmer livet ur mig.

Jag sjukskrev mig från jobbet i går. Det var faktiskt inte så att sjukdomen hette Playstation II, utan att jag på riktigt kände mig dålig som fan. Jag såg Lilja 4-ever och blev så berörd av den att jag skrev en låt. Låten går självklart i moll och texten är skriven från Liljas perspektiv. Det vill säga; det är som att det är hennes ord, som att det är hon som skulle sjunga den. Den blev jävligt bra.

Jag var två sekunder från att hämta kökskniven i natt också. Jag satt och skrev ett mail till den holländska basisten/stugbyägaren Hanz de Waard när jag plötsligt såg något i ögonvrån.

Våran dator står i vardagsrummet och till precis till vänster är det fönster ut mot framsidan och vägen. Från ingenstans glider en man in på våran gård och ställer sig lite så att jag inte ser honom i buskarna. Jag såg när han gick in och ställde sig, men sen såg jag honom knappt.

Först tänkte jag att det måste ha varit en synvilla, att det inte alls stod någon där. Sen började mannen röra på sig, och jag blev Rambo. Jag blir alltid det när jag utsätts för faror. Jag knyter näven och tänker strategiskt och är redo för fight.

Jag behövde faktiskt inte slåss med kniv, för när jag ställde mig upp för att granska min motståndare och inkräktare såg jag att det var min vän - Kristoffer. Jävla idiot! Då står han där och vinkar och börjar skrocka - Hä hä hä, jag förstod fan att du skulle vara vaken!

Jag erkände min reaktion och vi skrattade i natten. I månens ljus. Klockan var då 02:30 typ, och Kristoffer gick hem 05:00. I senmånens ljus. I väntan på morgonsolen och barnprogrammen.

Under hans tid här tog vi varsin öl och delade många skratt, fler allvarliga blickar och ännu fler förstående uttalanden (Mm, jag förstår hur du tänker...). Självklart hade han sextusen Youtube-klipp att visa.

I dag ska jag jobba, och sedan ska jag Kristoffer fixa Photoshop, Dreamweaver, Flash och något fler program till mig. Jag ska börja öva mig utifall jag får för mig att söka någon slags designutbildning i framtiden, vilket jag nog kommer göra.

Tack.

Existens.

Två grabbar. 22 och 23 år. Jerry Reed. Massor av 33 centilitersburkar öl. Mätta på hemlagad thaigryta. Långhåriga. Långleende. Den ena fylld med energi från en hel dags övande på trummor, den andra fylld av energi från klädtvättande, skogspromenader med Skurupsparet Carina och Erkka och tiotusen liter sol.

Kan det bli bättre?

Ja, det kan det. Jag ska avsluta kvällen med några timmars GTA: San Andreas-lirande. Jävlar vad jag älskar att jag får låna TV-spelet så länge jag vill.

Nu förstår jag inte hur jag kunde leva utan ett ordentligt TV-spel i stugan. Jag säger som Robin skriver att Chandler i Vänner säger om sin cigarett: "It's like the part that's been missing from my body."

Televisionplay.

Den här ensamhetskvällen har ambitioner att bli så perfekt en ensamhetskväll kan bli.

Jag har laddat upp med följande saker:

- 3 Coca-Colaburkar.
- Har lånat hem ett Playstation II och typ 30 olika spel. Däribland: GTA SA, FIFA 06, THPS...
- Har exakt rätt mängd snus kvar i snusburken.
- Har lite för mycket mängd barnasinne.
- Har lånat tre stycken DVD-filmer: Brokeback mountain, Lilja 4-ever och Diktatorn (Charlie Chaplin)
- Har ~60% kvar av El Choco kvar att läsa.
- En hel dags direkt solenergi.
- Civilkurage.
- Kycklingfiléer och ris.
- En djävulsförkylning som gör det möjligt för mig att säga "Nej, jag kan inte komma på filmkväll/ följa med på utgång i Malmö eftersom jag är förkyld."

På det sättet slipper jag avslöja att jag hellre ligger hemma ensam och spelar/äter/dricker/läser/brukar/snusar allt på ovanstående lista.

Jag är hellre 14 än 22. Yes.

Jag är dock hellre 65 än 14, men jag insåg att jag redan missat På spåret. Fan.

Bolivianos.

För i helvete vad USA:s regering suger. Tänk att bolivianer är tvingade att, på något sätt, bevisa sig oskyldiga från narkotikabrott. Hur gör man det ens?

Det finns en lag i Bolivia som säger att alla bolivianer är skyldiga till narkotikabrott innan de har bevisat motsatsen. Det var en lag som infördes efter USA:s påtryck att bura in så många bolivianer som möjligt. Det spelar ingen roll att San Pedro-fängelset är byggt för ~300 personer. Det bor ~1 500 personer innanför murarna. Familjer. Oskyldiga barn och mammor.

USA bryr sig inte om oskyldiga buras in och torteras, utan bryr sig bara om att kokainsmugglingen minskar. Visst, det är gött att det minskar, men till vilket pris? Det är fan inte värt det om 5000 bolivianska barn och 30 000 oskyldiga ska få en uppväxt tillsammans med knarkkungar och mördare.

Jag hade kunnat skriva i arton år om det här, men jag ska med tåget om en timma, och jag har inte ätit. Det är ett så jävla sjukt korrumperat land. Jag har bestämt mig för att åka dit. Någon gång i livet ska jag till Bolivia.

Boktips till alla, inte bara Wikén: EL CHOCO - svensken i Bolivias mest ökända fängelse

LÄS DEN.

Nu.

Överdrivet mycket snö i skåne. Konstant snöande till och med. Grov förkylning. Äta ljust rostbröd med skinka och gurka på. Dricka te. Köpa tvättmedel och glödlampor. Leva på gränsen till fattigdom. Be till en oexisterande gud. Ha för långt hår. Ha för långt skägg. Börjar se ut som Jesus. Längta till sommaren. Längta till ingenstans.

Boktips till Wikén: El choco - svensken i Bolivias mest ökända fängelse

Genuinitet, Genialitet och Galenskap.

Jag är säker på att Antony Hegarty (från Antony and the Johnsons) har gått igenom så mycket mer än vad man anar. Hur det än är så är han bättre på att blotta den svarta delen av sitt hjärta på ett ärligt sätt än jag någonsin sett förut. Jag har aldrig sett något såhär ärligt och bra i hela mitt liv.

Okej, Jonathan Davis (sångaren i KoRn) är ju också en klass för sig, men den här mannen... Fy fan vad han fick mig att tappa hakan femtiomiljoner mil.

Ofta i ballader är texterna banala. Ni vet alla klyschor som: I need your love so much, I can't wait to feel your touch & I understand your pain, while standing here in the pouring rain.

ALLA såna där texter blir banala och töntiga eftersom att det oftast är oärliga artister som framför dem. Även om det oftast är en låtskrivare som har skrivit låten ÅT artisten så finns det många som skriver såna texter till sig själv. Ändå blir det inte ärligt.

Antony Hegarty är en sån här snubbe som hade kunnat sjunga de töntigaste klyschorna, och ändå framfört dem så ärligt att man hade trott på honom.

Hans texter innehåller till och med lite banala rader, men det spelar ingen roll. Lyssna på honom.

What am an art?

Det här är bra.

Gustav Klimt:

Banksy:

Marc Chagall:

Bad news.

Nu har jag till synes ändrat lite på bloggen. Jag har främst ställt in rätt tid så att det inte verkar som att jag bloggar 04:00 varje morgon.

Det här är min lediga dag och jag bloggar klockan halv tio på morgonen. Har jag fyllt sjuttiofem år redan? Egentligen gick jag upp klockan nio, och det var på grund av Carina. Hon ringde 09:02 för att fråga om Mirja kan äta squash i tomatsås. Vi ska på middag i kväll.

Vad Carina inte förstår är att jag blev typ 18.2 år när man gör testet Vuxenpoäng och att hon själv blev 42. Det betyder alltså att jag fortfarande äter chips till frukost, och att jag äter frukosten klockan två på dagen.

Jag läser DN just nu och funderar lite. Jag kan inte mycket om finansmarknaden, men visst betyder det här att det är ett bra läge att köpa lite aktier?

"Årets sista kvartal blev ingen rolig läsning. Volvo med vd Leif Johansson presenterar en miljardförlust. Försäljningen minskade med nio procent till 77 miljarder kronor. Styrelsen föreslår en utdelning på 2 kronor per aktie"

Jag gick även in på Aftonbladet och letade efter dagens skämt, och hittade det direkt:

Aftonbladet har länkat till en lista som heter 10 säkra tecken på att du snart får sparken. Jag tyckte det var ett utmärkt val av Aftonbladet. Mest på grund av att de här tre punkterna var så jävla briljanta:

7. Du klantar dig "big time". Chefens förtroende är en färskvara.

8. Din chef ignorererar dina bra resultat. Din chef respekterar dig inte. Visa ditt värde eller packa banankartongen bredvid ditt skrivbord.

9. Du får en coach. Antingen ett tecken på att chefen satsar på dig. Eller ett tecken på att chefen vill gardera sig inför samtalet där du får kängan. "Jag provade allt, men du är ett hopplöst fall".

HALLÅ? AFTONBLADET? Är det bara jag som förstår den fantastiskt självklara logiken? Vem fattar INTE att man är illa ute om man "klantar sig bigtime"? Vem förstår INTE att det är bad news om man får en jävla COACH på jobbet? Det är egentligen inte Aftonbladet som har skrivit listan, men jag tycker fan att det är värre att de läste den och bara: Yeah, det här var bra! Det länkar vi till.

- Ja du, Alex. Lille Dubbel-Sven här ska agera coach åt dig så att du trycker på rätt knappar när du slår in ett nummer på telefonen...

Så jävla dumt.

Urtvättat.

Det är något visst med Hem till gården, Aidensfield, Doktorn kan komma och resterande brittiska drama-komedi-tragedi-serier. Det är ungefär samma känsla i alla. Jag har funderat mycket på det där, eftersom jag har sett Hem till gården varje dag den senaste veckan. Det har inte varit något annat värdigt på TV under den halvtimmen och jag tycker alltid att man ska ha upplevt det man kritiserar.

Jag har hursomhelst kommit fram till vad som gör känslan likadan i alla brittiska serier. Allt är så sjukt blekt. Fotolinsen eller vad det heter är blekt, alla människor har blek hy, alla tegelhus är typ vitgula och allt är bara blekt.

Precis som folk med glasögon ser ut när de tar av sig glasögonen. Då ser dem bleka ut runt ögonen. Den känslan vilar över brittiska serier. Mycket märkligt.

Jag sitter för övrigt och tjuvbloggar på jobbet. Jag har redan lyckats hooka två bokningar, medan de flesta andra inte har tagit en enda ännu. Yeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee.

There must be some kind of mistake.

Min dröm är att ha så mycket makt inom ett företag att när jag somnar på ett möte så börjar de andra viska för att inte väcka mig.

Nu har inte jag så mycket makt, utan är snarare den som måste viska för att inte störa chefen. Annars går det bra för mig på jobbet. Jag har klarat mina bokningar med fet marginal. Jag skulle ha 6 klara innan fredag. Jag har 7 redan nu.

Jag har börjat fundera på att testa min lycka inom journalism. Jag läser ju tidningen ofta, och Aftonbladet ibland. Jag förvånas alltid över hur dåliga skribenterna är, och jag kommer ihåg en gång när jag satt med tappad haka i fem veckor i rad.

VAD är detta?

http://www.aftonbladet.se/trav365/article1099535.ab

Dopp i kopp.

Jag lagade nyss en maträtt som påminde mig om första gången jag åt den. Det var sommaren 2006 och jag var på fest i Gammelstad i Luleå. Det var jag, Michael Karlsson och Robin Jenslid som åkte dit med lokalbussen.

Festen var väldigt rolig och händelserik, men jag tänker inte berätta om den. Dels för att det är konfidentiellt och dels för att den inte har med saken att göra egentligen. Vi sov över där, och morgonen efter gick jag och Robin hem. Det var 2 mil hem och det var jag och Robin mot solen. Det måste ha varit blandningen av bakfylla, stark solenergi och ångest som gjorde färden så fruktansvärd.

Vi kom fram till Luleås centrum ungefär vid tiotiden vill jag minnas. Det måste ha varit efter klockan tio eftersom Aurora hade öppet. Det är en kiosk och där köpte vi två 33 centiliters burkläsk var. Jag köpte två Coca-cola, men jag tror att Robin köpte en fanta med konstig smak och en sprite. Han är ingen colakille. Det gav oss lite styrka och vi fortsatte till Bergnäsbron. Vi skulle till Bergnäset där Robin bodde, men vi blev stående ett bra tag på bron.

Vi stod med varsin läsk, solen stekande mot våra bara ryggar och betraktade den lilla bortglömda hamnen nedanför bron. Det är ingen hemlighet att jag är svag för båtar, havet och smutsiga hamnar, och självklart hade bakfyllan, solen och ångesten återigen en påverkan på mitt sinne. Trots allt var det här var en av de vackraste upplevelserna jag haft i hela mitt liv.

De gamla arbetarna var sotiga i ansiktet medan de stånkade med sina verktyg, och jag var i nirvana. Jag vet att Robin minns det här, men jag vet inte om han minns det som mig.

När vi kom hem till Robin sa han åt mig att gå och duscha, medan han gjorde mat. Han gjorde ofta så. Han lagade ofta mat till mig och lät mig vila när jag stundtals bodde hos honom. Den här gången gjorde han Dopp-i-kopp. Det är köttbullar, kokt potatis, morotsstuvnig och på sidan om har man en kopp innehållandes lök med smält smör. Det är det bästa som finns. Nu blev jag fylld av nostalgi och kommer att göra ett bra jobb i dag på jobbet. Tack Robin.

Unexpected feeling.

Vi hyrde film i går. Det kändes som att jag egentligen skulle haft på mig basker, rullat min mustasch sådär så den böjer sig uppåt, haft på mig rock och rökt smala cigaretter. Jag var på humör för FILM. Jag ville typ se ett franskt drama, och inte en amerikansk komedi.

Det slutade med ett vi valde Hancock och jag skrattade lite för mig själv - hå hå hå, en sån där typisk hollywoodtöntfilm. Ja ja, det får väl gå an för den här gången mö hö hö hö.

Det fick jag fan ångra. Mest på grund av Will Smith, och lite på grund av Charlize Theron. Will Smith är så sjukt bra. Han har ett så flexibelt kroppspråk, och i den här filmen är hans minspel så jävla väl utfört att han blir mer trovärdig i rollen än människor är i det verkliga livet. Jag brukar ju inte gilla såna här filmer egentligen. Jag småskrattar åt Spiderman, jag har knappt sett någon Batmanfilm och jag rynkar på näsan åt Superman. Hancock däremot, han är min main man. Biggie up!