LK.

Snubbar med tribaltryck på tröjorna och kepsen ovanför spretluggen.
Tjejer med foppatofflor, mjukisbyxor och hoodies.
Snubbar som blir kallade efter sitt efternamn som ska SUPA HÅRT I KVÄLL!!!
Tomas Ledin.
Öltält där alla föräldrar blir aspackade och stöter på varandras respektive så mycket att männen går ut och gör upp.
Kareoketält där mammorna sjunger den där låten: "han går som en karl...".
Där medelåldern 22 även fast ingen därinne är 22. Det vill säga: alla är antingen 40+ eller 18-.
Inträde som kostar 350:- per kväll och 1/10 slåss med varandra.

Låter det här lockande i helgen?

GTA IRL.

Jag pratade nyss med Robin i telefon, och han berättade om ett uppdrag han hade. Han skulle bli hämtad av sin pappa i hans nya sportbil, för att sedan hämta upp ett par skor och en nyckel hemma hos pappan. Sedan skulle de åka ut till en stuga för att lämna skorna och nyckeln. Det är ju ingen big deal, eller hur? Robin gör, trots detta, alltid såna här typer av grejer till en big deal.

Han får sina uppdrag att låta lika viktigt som att bevara presidentens liv. Han lever i Grand Theft Auto, kan man säga. Jag finner det här väldigt roande och bad om att få följa med.

Nu är det inte Robin och hans pappa i sportbilen med skorna och nyckeln längre. Nu är det jag och Robin. De gamla vapenbröderna, ute på uppdrag igen.

God morgon.

Grigorij Perelman

Det här med att ha förebilder, va. Det är ju något man borde ha i viss utsträckning. Man får ju inte tycka om någon på det sättet att man bryr sig om att få en autograf till exempel. Det är väl lite töntigt?

Jag har ju många förebilder, och de flesta är okända för mig. En som är känd är Grigorij Perelman.
Han är en av de coolaste snubbarna jag vet. Han är en rysk matematiker som har löst de svåraste problemen som matematiker har försökt lösa sedan urminnes tider. Inte bara ett, utan tre sådana.

Det som gör honom cool är att han bor med sin mamma i en gammal stuga i den ryska skogen, och att han inte bryr sig shit om att få någon uppmärksamhet. Han vill inte bli rik eller berömd på det han gör, han älskar bara matte helt enkelt. Till exempel så vann han Fieldsmedaljen – den största hedersbetygelsen inom matematikvärlden, men valde att chilla hemma istället för att fara och ta emot det.

Han blev även erbjuden hur mycket pengar som helst för en världslösning, men valde att tacka nej till pengarna. Vet ni varför? För att Perelman ansåg att juryn inte var nog kompetenta för att bedöma hans genialitet. Ha ha ha ha. Vet ni hur jävla coolt det är?

Ja, jag med.

Sorgen.

Det var som att hugga kniven i hjärtat på sig själv. Tusen nålar i själen. En dag hände det bara, och hela mitt liv jag hade byggt upp runt henne förstördes. Nio jävla år hade jag ägnat åt henne och hennes förbannade projekt. Förstod hon inte hur mycket jag offrade för henne?

NIO. JÄVLA. ÅR.

Nu kommer jag alltid ta fruktansvärda omvägar för att slippa se skylten där det står WAYNES COFFEE på cylindervägen 16. Det var där jag såg dem. Tonårshånglandes som två nyförälskade jävla valpar. Jag visste inte om jag skulle döda de båda eller om jag skulle försvinna för gott. Eller både och. Att jag inte såg det komma. Att jag inte kunde koppla ihop det ena med det andra när hon jobbade sent och fick ta taxi hem. Att jag inte förstod det när jag kände doften av rödvin i svepet av att hon vände ryggen mot mig i sängen. Att jag inte förstod det när hon plötsligt började komma med argument som var hårt präglade av högerpolitikens jubelidioter. Jag visste ju vem hon hade fått argumenten ifrån.

Det spelar ingen roll längre. Nu är allt förbi och jag får leva med den ständiga väntan. Blicken jag alltid måste slänga mot ytterdörren i hopp om att hon ska komma tillbaka. Timmarna jag spenderar att kolla vimmelbilderna på Stureplan.se för att kanske få se dem tillsammans. Självplågeri. Krampen jag börjar få i armen av att ta upp mobilen och kolla om hon ringt/sms:at ungefär sjuhundra gånger om dagen. Mitt liv är slut, och allt hände i sekunden av en kyss.

Anställd igen.

Två dagar hann jag vara arbetslös innan ett till jobb slängdes på mig. Vem snackar om dystra tider egentligen? (Många som kommer bli upprörda på mig för den där kommentaren. Till er: förlåt, men jag måste få blåsa upp mig själv litegrann.)

Jag jobbar nu åt ett företag som heter ACC. Jag orkar inte förklara något mer. På fikarasterna roas jag av en man som är en karikatyr på sig själv. Han har Fidel Castro-keps i kamouflagemönster lite för långt nerdragen, öronsnäcka till mobilen, drar fräcka skämt som 1/5 i fikarummet orkar låtsasskratta åt, pratar frrrrrrruktansvärt bonnigt och säger punchlines som "yo yo homies!" MED den där bonnadialekten. Det hela känns obehagligt. Han har dessutom blekt håret i sån där blond färg tjejerna hade när de blekte håret i mellanstadiet. Oranget alltså.

Annars har jag gjort mycket i dag. Jobbat, gymmat, sett Hangover och cyklat 2 mil.

Kul att jag gymmar. Jag är svagast på gymmet och går och blåser upp mig själv sarkastiskt och stoltserar med att jag tränar biceps på 12.5kg när alla andra därinne kör på 17.5 och uppåt. De andra pojkarna ger mig oigenkännliga blickar.

Känns helt O.K.

Return.

Nu är det väl dags att börja blogga igen, inte sant?

Jag har haft ett sommarjobb som tog all min tid och fokus. Jag jobbade med en snubbe från Sri Lanka som alltid fick stånd på lunchen och sa då att han blev varm. Han skämdes aldrig över det och försökte således aldrig dölja sitt utstående paket. Obehagligt.

Min andra kollega var från Honduras, 32 år gammal och hade bott i Sverige i 5 år. Han påstod att han var läkare i Honduras, men kunde ca 20 svenska ord, visste inte varför han bodde i Sverige, såg Tom & Jerry på luncherna och såg exakt ut som en svart Mr Bean. Jag tvivlar på att han var läkare...

Följande ord/meningar kunde han säga:
- Koka mat
- Koka bröd
- Äta mat
- Äta mera mat
- Inte mycket, lite.
- Inte lite, mycket.
- Inte samma, olika.
- Inte olika, samma.
- Kanske du vill... (följdes alltid av de 4 första meningarna)
- MAAKIII (han menade tvättmaskin)
- Gala (han menade galen)

I resten av konversationerna användes kroppspråk, vilket han inte kunde.



Nu är jag arbetslös och det känns helt OK. Jag ska använda den här tiden till att lära mig om livet. Jag ska studera människans egentliga uppgift i livet genom experiment. Jag ska beställa pizza till en biosalong och be dem leverera den i den mest spännande scenen. Jag ska lära mig swahiliska. Jag ska sortera tops i storleksordning. Jag ska lära mig att ställa in det perfekta ljuset i VLC-spelaren utantill.

Nu ska jag leva, god damnit. Nu är jag tillbaka.