Från Luleå till Skurup.

Trettondagen var ett faktum och det vankades partaj. Trots vår ringa ålder så tycker jag att vi borde stöta på andra problem än - Vart ska vi vara ikväll, grabbar? Det känns så jävla konstigt att behöva tjorva om vart man ska festa och till slut föreslå ett fylleslag i skoterstugan på Ormberget (en offentlig rastplats för skoterförare), eller till och med att stå och dricka hemgjort aprikosvin utanför Konsum. Det blev hos en tjej som heter Sandra till slut. Det var jag, Wikén, Fredde, Robin, Aspviken och Lagge som förstörde deras tjejkväll. Det var en magisk kväll, trots vissa konstigheter.

Sovplats för mig: Sandras föräldrars overkligt softa säng bredvid en fyllerolig Wikén. Både han och jag var i exakt samma sinnesstämning och fnissade som 14-åriga fyllepojkar, fulla på aprikosvin. Utanför konsum. I mörkret. I himlen.

Jag har kommit tillbaka till skåne nu, efter en 21 timmars tågresa. Sittandes. Det var rätt soft egentligen, och jag tror att mycket har att göra med Robin. Om inte Robin hade följt med mig till skåne och hållt min hand under tågresans läskigaste tillfällen så hade jag nog inte suttit här och skrivit.

Robin har för övrigt börjat bete sig märkligt. Jag tror att skåneklimatet har stor effekt på hans personlighet. Han pratar om att besöka skräddare, resa långa sträckor för att fotografera tidlösa slott, dricker ofantliga mängder med mjölk och ifrågasätter den norrländska kon. Han tycker typ att skånes mjölk är gjord från Heliga skånska himmelska kor och jag hittade honom på en bönematta igår, där han stod på knä inför ett mjölkpaket och rabblade böner på ett Zenbuddhistiskt språk.

Wikén ringde igår och uttryckte sin missnöjdhet med att inte vara här. Jag önskar att du vore här också Wikén. Det blir jam ikväll. Du skulle varit här.

Jag saknar redan Mirja.

Nu: åka till Malmö och förstöra oss själva.