Hela världen står still. Det är mars månad och imorgon är det mars måndag. De här månaderna är vidriga. Det är väl en vanesak, men hjärtat slåss med kniv.
Det är kanske präglat av nulägets misär, men jag tycker att exakt ALLT är töntigt och banalt nuförtiden. Jag stör mig på allt, typ. Jag tycker att de flesta låttexterna är banala och jag berörs av jättekonstiga saker. Jag grät till Robert De Niros tal till Sean Penn vid Oscarsgalan. Jag fällde ytterligare en tår till en sorglig familjesituation i något program med Gordon Ramsey.
Det jag vanligtvis berörs av tycker jag bara är töntigt. Jag ska berätta mer ingående imorgon tänkte jag. Nu ska jag fortsätta spela Playstation och skriva dikter i blod.
Låttips: Ismael Lo - Ma Dame
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du fick visst svar. Svaret skrev jag som en kommentar till ditt inlägg "Image is everything". Jag lämnade alltså inte mitt svar som kommentar till ditt senaste inlägg. Det var kanske lite förvirrande. Jag ber om ursäkt.
Jag grät till Vasaloppet idag. När Daniel Tynell gick i mål. Intensivt.
To be clear, här kommer mitt svar (som jag alltså redan har skickat en gång):
Jag förstår precis. Självdestruktivitet i sin mest exquisite form.
Utbildningen är i Kalifornien. Ronnie Sandahl har en stor panna, ja. Och av någon outgrundlig anledning är han väldigt nöjd över det.
Jag älskar också sånt. Men framförallt - jag älskar folk med ryggsäck överhuvudtaget. Det är något så fantastiskt över den där backpacker-känslan som en ryggsäck undantagslöst ger. Som att de är redo att tälta när- och varomhelst. Underbart.
Skicka en kommentar