Arbetsintervju...

... är ju, i princip, samma sak som när man ska möta fadern till en flicka man tycker mycket om.
Man förbereder ju sig mycket mer och beter sig efter en norm som fäder gillar. När man ska söka jobb hos ett företag som sysslar med ekonomi tar man ju på sig en helfärgad skjorta (alternativt randig eller med SMÅ rutor) . Helst blå.

När man ska möta en skrämmande fader så beter man sig såhär;

- Man pluggar på om fotboll. Man lär sig på ett ungefär hur ställningen ser ut i Allsvenskan, vem som utmärker sig i de olika lagen. Vilka som leder Champions League. Om det har inträffat ett uppseendeväckande spelarbyte mellan olika klubbar. Vilka summor någon spelare har köpts för. Man frågar en jävligt listig fråga om Zlatan för att veta hur fadern ser på denne man, och sen har man förberett ett skämt som får Zlatan att framstå som en pajas, alternativt en gud.

- Hockey. Samma.

- Man lär sig lite allmänt om bygge. Och väl hemma hos flickans föräldrar så letar man hysteriskt efter någon typ av byggnationsfel och om man har jääävligt tur så upptäcker man ett. Då erbjuder man sig att fixa det. Sen om man inte känner någon som jobbar på Ångsågen så ljuger man och säger att man gör det. Och att man kan fixa rabatt. Konsekvenserna lämnar man åt framtiden.

- Man dricker svart kaffe, även om man, som i mitt fall, får kväljningar av varje klunk. Man påstår att det är vekt att dricka med socker eller mjölk. Man påstår att det kan de hålla på med i Stockholm. Sen börjar man prata illa om Stockholm tillsammans, och fadern märker att man kanske ändå är gjort av hyfsat virke.

- Man köper 3 snusdosor. En Ettan lös, en General lös och en Grov lös. Sen inväntar man hans första snusknådning och tar diskret fram en likadan dosa och får en komplimang för att ha bra smak. En riktig farsa snusar lös, och absolut inte av något nymodigt tramsmärke. Om man vill ha pluspoäng lär man sig att ta en levande. Det betyder att man inte knådar snusen, utan bara trycker in den i käften direkt från upptagningen ur dosan.

- Man övar minst 30 minuter om dagen med en sån där knipsare så man har det mest fasta handslaget söder om Hakkas.

- Om stämningen vid det här laget är rätt och du känner att det är läge (det krävs dock rätt mycket rutin för att veta) så smyger du fram en fickplunta ur flanellskjortans (ett måste-klädesplagg förstår ni väl?) bröstficka. Den måste vara i mässing och ha graverat en text av typen "Clint Eastwoods bästa droppar". Sen frågar du om han vill ha samiskt kaffe. Det här är ett grovt risktagande. Har du gjort allting rätt och du känner att det är rätt typ av fader så är du en i familjen.

Såhär beter ni väl er redan? Anteckna annars.

Arbeidsløsa.

Det är svårare att hålla sina känslor i schack när man är 23 år och arbetslös än 19 år och arbetslös, inte sant? Jag var hemma hos två arbetslösa kamrater förra veckan och de sysselsatte sig med de mest bisarra sysslorna jag någonsin upplevt utanför en TV-serie.

- De hade byggt en skyskrapa (ungefär en meter hög) av plywood. Bara det, liksom.
- De hade köpt en radiostyrd, utomjordisk bil som kunde - i transformersanda - veckla upp sig och helt plötsligt flög en svinliten helikopter ut ur den. Den flög dem omkring med och försökte landa högst upp på plywoodskyskrapan de hade byggt.
- En av kamraterna hade lärt sig spela irländsk flöjt. Och så spelade han upp Braveheart med alldeles för mycket känsla, och med alldeles för bra teknik. Det var inget roligt då.
- Samma kamrat hade även som projekt att lära sig dyka. Alltså, inte typ ta ett dykarcertifikat och åka till Kolanta eller vad fan det heter i Thailand som alla svennar gör. Han ville lära sig dyka från kanten i ett badhus, typ. Plus att han hade misslyckats och typ halvt brutit nacken när han skulle försöka.

Det här är ju sinnessjuka människor vi har att göra med. Är det inte? Är det inte helt från rymden att bete sig på det här sättet?

Han spottar framför mina fötter, för han ville inte att jag ska gå längre i livet.

Mirjas pappa hade en föreläsning i fredags för massa musikstudenter i Uleåborg i Finland. Detta sköttes alltså över Skype.

Han skulle sitta och prata i en timma om musik, oklart på vilket sätt. Jag frågade honom vart han skulle sitta, och han svarade att han skulle befinna sig på musikhögskolan i Piteå, i något av ensemblerummen. Det är ju riktigt. Det blir ju ett seriöst intryck och är helt rätt miljö. Förstår ni vilken skillnad det hade varit om han typ bara sket i sånt där och satt hemma vid köksbordet och typ åt frukost vid datorn när han föreläste. Typ hade små ungar hemma som behövde hjälp med läxor samtidigt. Eller hade heeelt glömt bort att han hade en tandläkartid samtidigt och blev helt enkelt tvungen att sköta allting från patientstolen. Eller var ute och körde bil och blev stoppad av snuten, och började kaxa emot och blev gripen och nerknuffad på marken och handfängslad men ändå hela tiden föreläste samtidigt. Fruktansvärt dedikerad lärare.

Halloween är ju i morgon. Vad gör vi i Sverige då? Finns det trick-or-treat på samma sätt som i Amerikatt? Ska ALLA klä ut sig? Satsar folk stenhårt på det där? Vad ska man klä ut sig till? Revisor? IT-konsult? Träd? Avdankad bluesmusiker? Änkling? Psykotisk krigsveteran?

Siri, bli inte ledsen nu, men du vet inte vad kärlek är.

Märkligt beteende.

I regel vet jag hur man ska bete sig i de flesta sociala situationer. Eller, jag visste. Nu vet jag inte det längre. Jag inser att jag verkar löjlig genom att jag utger mig vara erfaren-resarkille-24, men efter den här resan förstår jag inte längre hur jag förväntas agera. Gillar man fortfarande family guy? Vad ska man göra när det serveras smakprover på Konsum? Får man bara ta en pepparkaka eller får man liksom äta sig spyless? Är det en självklarhet att diskutera huruvida Luleå Hockey drog på sig fler utvisningar än Skellefteå Hockey i derbyt i lördags? Är man lagd åt det feminina hållet annars?

Ska man ha sina Cheap Monday-byxor mellanuppvikta fortfarande? Ni förstår väl vad jag menar? Om man är en sån som värderar att vara först med att upptäcka en konstnär eller ett band och väldigt gärna skickar en Spotify-lista till sina vänner med obegriplig musik så har man ju sina stuprörsbyxor halvt uppvikta. En decimeter, typ. Jag vet inte exakt hur man mäter i den typen av stil. Det är ju samma människor som har en alldeles för liten mössa som bara täcker bakhuvudet, och den här frisyren där man har snaggat vid öronen och längre uppe på skallen.

Missförstå mig inte nu - jag kritiserar inte de människorna och ser inget större fel i att vara så. Jag är ju själv en liknande typ av man. Jag undrar bara om det fortfarande är så man ska vara för att accepteras i de djupaste hörnen av Roasters i Luleå.

Hur som helst; jag har således inte ens vågat gå på stan ännu. Kan ni hjälpa mig litegrann? Vem var jag innan jag drog till Vietnam och allt det där? Hur pratade jag? Vilken jargong hade jag?

Jag saknar mig.

Ett år och två dagar senare.

Jaha. Det finns alltså fortfarande dårar som går in på den här bloggen. Varje. Jävla. Dag. Är det något fel som gör att folk automatiskt går in på den eller är ni fortfarande i väntan på skriverier? Hursomhelst; nu skriver jag igen, och tänker fortsätta med det.

Vi har varit i Asien ett halvår, jag och Mirja. Vi har bott i ghettot med 10 ungar, en farmor och en snubbe med oklar ålder i Filippinerna. En vecka på stranden i El Nido, Palawan, en vecka hos en svinrik bög med fransk inredning, två veckor hos en 23-årig kvinna i Hong Kong som behandlade sin nallebjörn som om han vore en fullkomligt levande människa (utan överdrift alltså. Hon matade björnjäveln, hade ALLTID med sig honom vart hon än for och jag misstänker att ett märkligt sexliv har utvecklats mellan hon och hennes pojkvän), rest igenom södra Kina, bott i Vietnam i 3 månader och jobbat med att spela musik för backpackers med stripigt hår på olika barer och restauranger. Alla ville höra Wonderwall och Coldplay. Hela tiden. Vi har även glidit igenom Kambodja, och bott 3 dagar i en djungelby i nordöstra delen, och varit litegrann i Thailand.

Herregud. Jag vet inte vart jag ska börja. Ni förstår väl att jag inte kan redogöra för ett halvårs leverne i Asien i ett blogginlägg? Historierna får uppenbara sig automatiskt med tiden, tror jag. Jag upplever det fortfarande märkligt att vara tillbaka i Sverige och bete mig svenskt. Jag vågade inte gå på krogen i helgen på grund av just det här. Jag vet inte riktigt vilken dialekt jag ska använda, och hur jag ska betona meningarna. Ni som umgås med mig får helt enkelt ha överseende med det här. Jag kommer att skriva ofta, och förhoppningsvis kommer bloggen och jag bli normala igen, snart.

"Men vadå? Du har ju pratat svenska med Mirja hela tiden? Hur kan det då vara annorlunda?"

Jag vet fan inte. Det är skitkonstigt, men så är det. Ni som har rest på icketuristiga orter långt bortom Sverige i mer än typ 3-4 månader vet säkert vad jag pratar om.

Nu ska jag duscha och åka till mormor och morfar och äta maxhamburgare.

Hej då.

Hej en månad.

Jag inser att ni fortfarande går in på min blogg i hopp om ett nytt inlägg. Jag ser det på en slags tracker jag har i hemlighet. Jag kommer inte fortsätta blogga denna blogg. Jag kommer att skapa en ny, helt majestätisk blogg. Tills vidare kan jag berätta lite om min vardag, som vanligt.

Jag gick in på det mäktiga Kulturens Hus i Luleå för typ tredje gången i mitt liv i veckan.
Mitt mål var att hitta Bengt-Åke Cras fantastiska bokserie om Södergårdens hockeyclub på biblioteket. Jag vågade absolut inte fråga efter böckerna, så jag strosade omkring mellan hyllorna
i hopp om att få se en 15-årig tönt stå i en viss sektion. Det är där de böckerna är.
Det är böcker för 15-åriga töntpojkar. Det spelar ingen roll. Jag älskar dem. Precis som jag älskar Per Nilssons böcker. Jag är exakt sådär fjantig.

Jag hittade ingen sån, utan lånade istället en bok om Johnny Depp. En sån där bok som är typ en kvadratmeter stor och istället bara 10 sidor lång. Där hela omslaget är täckt av en idolbild på Johnny. Herrarna vid klassisk musik-skivsamlingen rynkade på näsan när jag gick förbi och kvinnorna tyckte att jag var söt på helt fel sätt. Lille-pöjk-ska-lära-sig-att-bli-som-sin-lilla-idol-sättet.

Jag insåg mitt misstag och vände boken så att framsidan låg intill min kropp, och baksidan visades utåt när jag lämnade Kulturens Hus, och Kulturens Hus lämnade mig. Visst förstår ni den meningen? Nähä. Tänk över den igen då.

Avslutar detta inlägg med: håll utkik efter min nya blogg...

...och ett citat: Hela världen är så underbar - bara man är korkad, tom och glad.

Tipping the trejv.

Jag har startat ett travbolag, som det heter i branschen, med en bloggkompis från Östersund. Vi körde vår första omgång i lördags och det var en omtumlande upplevelse. Trav måste vara den mest händelserika sporten av alla, om det nu inte var en engångsföreteelse.

Det är alltså min första gång jag tippar på travet, och vi har köpt rader för 500kr. Jag har lyckats lura med mig några kompisar från Luleå in i smutsen också. Jag och Tobias sitter hemma hos honom på lördagen och ska följa loppen live. Jag har köpt Coca Cola men jag glömde kexchokladen. Visst måste man äta det till trav? Det hänger som ihop, va?

Lopp 1 går och vi prickar vinnarhästen. Gott så, tänker alla i kör.
Lopp 2 går och vi prickar igen. Shit, tänk om vi vinner 1 miljon, tänker jag. Alla andra tänker gott så.
Lopp 3 går och vi prickar IGEN. Jag får tredubbla hjärtslag och är helt SÄKER på att jag inom snar framtid kommer att vara miljardär.

Mellan lopp 3 och 4 händer något riktigt roligt. En kusk och en tränare ryker ihop backstage. De står och skriker på varandra efter operanoter. Helt sjukt är det. Jag tror att de sa upp bekantskapen och lämnade varandra för gott. Ja, och INNAN dess brast en annan tränare ut i gråt för att hans häst vunnit 7 lopp i rad.

Inte ens nog med detta. I lopp 4 eller 5 så DÖR en av hästarna. Han pallade helt enkelt inget mer och faller ihop mitt i loppet. Guuuud vad tråkigt, tänker alla i kör. Alla utom jag. Jag tänker på min miljard som rann ur händerna helt plötsligt. Nej, det är klart jag inte tänker så. Det var ju fruktansvärt. En stor sorg för travsverige som jag nu är en del av. Jag ser en oerhörd framtid inom detta fritidsyrke. Travtippare. Sweet.

I am really born to be an ICA-kassörska?

Jag såg en film nyss som påminde mig om det här med att vissa föds till... vissa roller kan man väl säga.

Jag har svårt att tänka mig Mozart, Chagall eller Dostojevskij jobba med finansrådgivning eller som ambulansförare till exempel. De föddes med en konstnärlig ådra och en galen hjärna.
De var alla dårar.
Vissa föds till att bli poliser och 95% av våran generation tror att de föds för att "jobba med människor". Det är väl det svaret man typ alltid får när man frågar någon mellan 17 och 20 vad de vill bli när de blir vuxna?
Inte för att det är något fel med direkt, men det blir lite banalt när 15 av 17 ska söka socionomprogrammet när de tagit studenten.

Jag satt och tänkte på det här och kom att tänka på en tjej jag träffade i somras. Jag kan inte påstå att jag känner henne, men vi kommer från samma område i Luleå och har gemensamma vänner och sådär. Vi har en vanlig hälsningsrelation.

Jag träffade henne på krogen och hon berättade hur hon just nu pluggar till journalist i Piteå.
Hon, precis hon, befann sig i mina tankar när jag för en stund sedan kom att tänka på det här.
Hon är fan född för det här.
Jag känner henne som sagt inte men man får ju starka intryck av folk, och hon är en typisk journalist. Inte en sådan där töntig som skriver om huruvida Per Moberg är ful eller snygg (det är förresten ett mysterium. Är han svinful eller manligt snygg?), och inte heller en sådan där jobbig som intervjuar fel personer på fel sätt.

Hon är en sådan journalist som har uppvikta armar på en skinnjacka, går med jävligt bestämda steg, spänner blicken i sitt offer och inleder intervjuer med lite för hög röst. Typ: "HÖRRU Reinfeldt..." och så någon jävligt vass fråga på det. Hon är en sådan som gräver i grejer. Som nästlar sig in i konspirationer och offentliggör sekretessbelagda dokument. Som tar upp Palme-mordet i fokus igen och löser det.

Hon sa att hon läste min blogg, så jag hoppas att hon läser det här och får en boost.

Cnfsn.

Nu är jag förbannad och förvirrad. På riktigt. Mest förvirrad.

Vad är det med folk och deras intressen för dåliga bloggar? Jag förstår givetvis varför det är intressant med en modeblogg. Att ha en intresse för kläder och frisyrer är väl inget konstigt. Vi bor ju i ett land med oerhörd välfärd och därför orkar vi inte bry oss speciellt mycket om till exempel politik. Men varför har man intresse av att läsa ingenting? De här människorna som skriver om ingenting håller på att ta över och jag är rädd. Till och med blondinpuckot är mer intressant än de nya idioterna - Kissie, Foki, Pussy, Millie och allt vad de heter.

Här är att utdrag ur Fokis blogg:

"Hello!

Jag ska strax åka in till stan. ♥ Har legat hemma hela dagen och latat mig, men nu får det vara nog med det! När vintern kommer så ångrar man de soliga sommardagar som man slösade bort genom att vara inomhus.

Ska äta på Subway, och sen vet jag inte vart vi ska. Men vi får väl se! :)"

Hur är det här intressant? Hon berättar att hon ska in till stan och har latat sig. Men nu minsann! Nu får det vara NOG!! Nu jävlar ska hon ut och röra på sig!!! Hon ska till Subway och äta en smörgås, sen vet hon inte vart hon ska!!!!!!!

Hur ska man reagera på det här? Ska man tycka att det är roligt? Är det en fängslande text det här? Ska man tänka "He he, jag var också på Subway en gång och då visste inte jag heller vart jag skulle efteråt!! Jag kan relatera till dig!!!!!!!!!!"



Okay, hon har ju med en dagens outfit också, men den kan väl inte vara intressant för NÅGON?



Det är ju bara ett helt vanligt randigt jävla linne från typ H&M och en ännu vanligare grå jävla cardiganjävel från typ Domus. Eller är det tänkt att man ska skratta åt den högra bilden för att hon har tungan ute? JAG FÖRSTÅR INTE!! Är det sarkasm eller vad fan är det frågan om?

Rekop.

Jag sitter med QQ på handen. Jag förstår att det är en bra hand, och dricker lite Coca Cola med ett leende på läpparna och smaskar sådär belåtet efteråt. Tar en snus i exalterade rörelser. Det är en annan kille som höjer före floppen kommer ut. Han höjer ganska kraftigt, och jag förstår att min QQ kanske inte är den bästa handen ändå. Jag synar. Floppen kommer ut:

Q J 10.

Jag tänker: YES, nu jävlar har jag den jäveln, och tar en till klunk Coca Cola.

Han höjer potten. Det är en höjning som säger: jag har något. Jag har något bra. Jag tänker att antingen har han JJ eller AK. Det är en höjning som ber mig agera. Den ber mig följa med.

Jag synar och ett fjärde Q kommer ut. Jag har fyrtal i Q.

YES!! Jag vann.


Jag minns inte hur resten satsades och synades men jag vann i alla fall en ganska stor pott. Jag är numera en förlorad själ. Jag tänker bara på stegar, färger, triss och huruvida man ska följa med eller lägga sig. Jag har börjat spela poker på internet. Jag sitter uppe sent om nätterna och läser om poker och jag följer pokermatcherna i TV. Jag tänker beställa en bok om hur man vinner i texas hold'em.

Jag har blivit en av alla. En av alla som köpte en silverväska med pokermarker för 2-3 år sedan. Jag, som alla andra tror att jag kommer bli rik på det där. Nu är frågan: kommer jag att kunna hålla det här på en stabil nivå eller kommer speldjävulen att dräpa mig? Kommer jag att spela bort min volvo och min villa i en pokermatch?

4 höstar är mer än 5 somrar.

Sommaren lider mot sitt slut. En del av oss ljuger för oss själva i påståenden som "sommaren varar hela augusti. Det är falskt. Höstvindarna har aldrig varit tydligare.

Framtiden är snart här alla ska skiljas åt.

En ska bo kvar i vemodsluleå. Han ska arbeta och söka lägenhet.
En annan söker boende i frihetens luleå, och har fått extrajobb i samma stad.
En tredje har en snowboardkarriär, och säsongen börjar snart.
En fjärde ska till en främmande stad, ovetande om sysselsättning.
En femte och en sjätte ska ska till en välkänd stad, utan att veta vart.
En sjunde och en åttonde ska studera i vemodsluleå och bo i sina kulturkvartar.

De enda de har gemensamt just nu är hösten. För mig är den redan här och jag älskar den. Den gör sig tydlig i kvällsluften, tycker ni inte?

Y.

Varför är man så frrrrrrrruktansvärt lat?

Jag tar bilder exakt varenda dag med mobilen och tänker: det här kan jag skriva något roligt om i bloggen. Det blir aldrig så. Vet ni varför? För att jag inte orkar ta sladden som är i min garderob en meter från datorn och koppla in den. Det tar 10 sekunder, och sen måste man vänta 5 sekunder för att lagringen från mobilen ska dyka upp på skärmen. Då tar det 15 sekunder att föra över utvalda bilder.

Det tar alltså sammanlagt 30 sekunder. Det här har jag tydligen inte tid med. Okej, jag kanske underdriver lite. Det kanske tar en minut. Sen kanske det tar en minut att lägga in dem på bloggen från windows. Men nej, jag har inte tid med det här. Vad har jag tid med egentligen?

Vad har vi människor tid med? Ingenting. Inte ens gå i affärer, därav shop online. Visste ni att ICA och COOP ska införa att man kan beställa deras varor på internet? Är det inte sjukligt vart vi är på väg? Vad kommer sen? Virtuella julfiranden?

In need.

Jag ska skaffa mig ett nytt intresse, hade jag tänkt. Jag håller ju på mycket med musik, men utöver det så gör jag inget. Jag ser serier, men helt utan disciplin. Jag följer ingen serie sådär som folk gör. Ni vet: "YES, nyaste avsnittet har kommit ut!!". Så har jag aldrig kunnat säga, för jag har aldrig haft någon koll. Jag har sett litegrann av alla serier.

Nå, ett nytt intresse att syssla halvhjärtat med? Jag har några förslag.

- Tippa på travet.
- Prickskytte.
- Skateboard. (Det här kan jag ju redan, men det vore kul)
- Samling. (Egentligen spelar det ingen roll vad jag samlar på, men det ska vara något som inte är så lätt att få tag på. Typ något jag måste resa jorden runt för att få ihop en fullständig samling)
- Skaffa eremitkräfta.
- Skriva blogg.
- Skaffa ett garage och trimma mopeder mot betalning.
- Hålla falska föreläsningar.
- Hålla genuina föreläsningar på ett främmande språk.
- Skapa ett språk.

Vilken är bäst? Jag är faktiskt fullt allvarlig med dessa förslag. Förutom kanske de 5 sista.

Hej, en Fanta original, tack.

Jag verkar ha förlorat bloggförmågan, eller vad säger ni? Kan jag skriva längre? Vem är jag ens?

Robin ställde mig en intressant fråga förra veckan, tror jag det var.

Vad hade NI gjort i den här situationen:

Ni skulle gå in på en kiosk för att köpa en Fanta. Oklart varför ni skulle köpa just Fanta.
Det är en sån här gammeldags kiosk där man måste säga till biträdet vad man ska ha.
Ni säger att ni vill ha en Fanta.
Biträdet frågar: vilken smak?
Ni säger: original. En helt vanlig Fanta, alltså.
Biträdet kommer med en Fanta päron.
Ni säger: nej, en original. En med apelsinsmak, alltså.
Biträdet säger: va? Vadå apelsinsmak? Det här är ju en originalfanta.
Ni säger: Vad pratar du om? Fanta apelsin har ju funnits i typ 100 år.
Biträdet och samtliga i butiken kollar snett på dig.

Vad hade ni gjort?

Sprungit till andra affärer och tittat efter Fanta apelsin? Sprungit till TV4 och bett om att få se en fantareklam? Gått till doktorn för att kolla hjärnan?

Lördagskalas.

För att svara på min egna fråga i förra inlägget: nej, det låter inte lockande.

Det här låter mer lockande:

- 1.5 liter Coca-Cola.
- 100g mmmmmmmmmmmarabou.
- Playstation 3 med NHL och FIFA.
- Christoffer Roslin.
- Dubbla snusar (för att Chrille börjar bli större och koolare än mig måste jag visa mig starkare på något sätt, och det enda som finns kvar är att jag har större snusgrop än honom.)

Han vann över mig i bowling i dag också. Imorgon ska jag utmana honom i karate tills en av oss inte lever längre.