Arbeidsløsa.

Det är svårare att hålla sina känslor i schack när man är 23 år och arbetslös än 19 år och arbetslös, inte sant? Jag var hemma hos två arbetslösa kamrater förra veckan och de sysselsatte sig med de mest bisarra sysslorna jag någonsin upplevt utanför en TV-serie.

- De hade byggt en skyskrapa (ungefär en meter hög) av plywood. Bara det, liksom.
- De hade köpt en radiostyrd, utomjordisk bil som kunde - i transformersanda - veckla upp sig och helt plötsligt flög en svinliten helikopter ut ur den. Den flög dem omkring med och försökte landa högst upp på plywoodskyskrapan de hade byggt.
- En av kamraterna hade lärt sig spela irländsk flöjt. Och så spelade han upp Braveheart med alldeles för mycket känsla, och med alldeles för bra teknik. Det var inget roligt då.
- Samma kamrat hade även som projekt att lära sig dyka. Alltså, inte typ ta ett dykarcertifikat och åka till Kolanta eller vad fan det heter i Thailand som alla svennar gör. Han ville lära sig dyka från kanten i ett badhus, typ. Plus att han hade misslyckats och typ halvt brutit nacken när han skulle försöka.

Det här är ju sinnessjuka människor vi har att göra med. Är det inte? Är det inte helt från rymden att bete sig på det här sättet?