Sömn - om pojken själv får välja.

Jag sover minst 10 timmar per natt ifall jag tillåts. Jag lider av någon slags antinsomnia. Till exempel igårkväll somnade jag före klockan 12, och tänkte att - "Yes! Imorgon ska jag gå upp klockan 7, dricka 4 råa ägg och ge mig ut på en joggingtur". Men då vaknar jag ~10.00 och en obehaglig känsla slår mig. Det är samma känsla som slår mig varje morgon. Känslan är svår att beskriva, men det är helt enkelt att jag hatar att vakna. Misstolka inte det här. I mitt förra inlägg beskriver jag Livet som min vän, som någonting jag gillar, och det gör jag verkligen. Jag gillar att vara vaken och leva. Men helvete vad jag hatar att just: vakna.

Jag tror att jag har uppnått den åldern där till och med jag måste börja röra på mig. Fan, vad tråkigt. Visst, det är skönt och kan vara roligt att röra på sig, visst. Men inte när man måste röra på sig för att inte kroppen ska förvandlas till en amerikansk kroppstandard. Idag känner jag att min kropp börjar ge vika och att jag måste börja röra på mig.

Jag har alltid varit skräckslagen inför den här dagen, och den dagen då jag inser att jag börjar tappa hår. Jag har alltid försökt styra bort min rädsla genom att hylla den lönnfeta, skalliga mannen och försökt idolisera denna, just för att dämpa min rädsla om att jag själv kommer att bli en sådan. Det är roligt att tänka på det hela från ett komiskt perspektiv, och överdriva måtten helt sjukt mycket. Men det är inte roligt att tänka på det från ett realistiskt perspektiv.

Det tråkiga är att jag inte alls kommer att börja röra på mig. Jag kommer nog att vara exakt lika lat som jag alltid har varit, och tycka att det är exakt lika jobbigt och tråkigt att träna utan en giltig anledning. En giltig anledning för mig: att bli bra på fotboll, ishockey, skateboard eller annan sport. En giltig anledning är inte att hålla sig i form. Jag är med andra ord helt körd. Jag kommer att förvandlas till en skallig Peter Griffin inom några år. Alltså en Homer Simpson. Fan också.