Skurup, Malmö, Köpenhamn.

Jag och Robin har rest världen runt idag. Vi har gått runt hela Köpenhamn och besökt museum, varit med i en demonstration med 50 000 rebeller, gått genom hela Ströget, blivit irriterade på tre medelålders män som hade deras första fylla, vilket resulterade i att de gick fram till alldeles för unga tjejer och började snacka fyllesnack med gröt i halsen. Danska alltså. Det var sjukt. En av dem gick hela tiden med händerna bakom ryggen. Ni vet. Som en diktator typ. Fan vad mongo de var.

Sedan gick vi till Christiania och softade runt ett tag, och tog sedan bussen tillbaka och hamnade på en bar där ölen kostade 28kr. Vi fick tyvärr lämna stället efter typ en kvart eftersom en oerhört märklig man tvingade mig att smaka en liten slurk av hans vodka hela tiden. Han hade fått för sig att han hade fått typ 3cl vodka i drinken istället för 4, och ville att jag skulle avgöra mängden sprit. Fan vad ful han var. Hahahaha. Sedan beställde han in typ 5 olika maträtter, en ny vodka och en starköl för att dränka sitt missnöje över den förlorade centilitern. Vi fick nog och gick. Robin blev väldigt upprörd. Det blev jag också.

Sedan hamnade vi på Möllevångstorget, och gick in på en bar. Där hände inget roligt egentligen. Det var inte speciellt händelserik hemgång heller. Jag ser dock fram emot vad vi ska göra om typ 1 sekund. Vi ska fortsätta se Dom kallas oss Mods. Det är första delen i trilogin om Kenta och Stoffe. Om ni inte vet vad Mods är så kan man väl säga att det är 60-talets punkare. Fast svinmycket coolare.

Nu drar jag, fan.

Två inlägg på en dag. Vad fan?

Nu är det slut med att jag så sällan uppdaterar bloggen.

Jag ska få skriva en krönika i en tidning. Jag sitter just nu, medan Robin duschar, och funderar på vad jag ska skriva om. Jag kanske kan skriva om idag när Robin och jag var i Malmö och agerade alldeles-för-länge-på-stan-glidare. Eller den gången då Mikael Yvesand glömde hur man gick, vilket resulterade i snubbling, vilket i sin tur skapade komedi i Luleås stadspark (tror jag det var...?).

Eller så skriver jag om något som verkligen betyder något. Något meningsfullt. Jag tänker inte skriva om klimathotet, jag tänker inte skriva om hur folk inte tänker till exempel folkmordet i Rwanda i lika stor utsträckning som Förintelsen, jag tänker inte skriva om moderaternas försök att bara de rika ska få utbilda sig. Vet ni varför? För att alla redan har skrivit om det.

Jag tror jag kommer skriva om åldersnoja. Jag tror att jag kommer belysa uppskattning. Jag kommer nog att förklara att man borde vara

tacksam för nuet, lika väl som att man borde se fram till att få säga - Vänta lite min son, pappa ska bara gå ut och hämta tidningen. Det är väl en ganska bra grej att skriva offentligt om. Jag tror det, eftersom alla har sådan fruktansvärd åldersnoja.

Idag har för övrigt varit en helt fantastisk dag. Jag och Robin har som sagt varit i Malmö hela dagen, och sedan åkte vi hem och jag lagade en så god middag att det gör ont i mig. Det gör ont i mig nu i efterhand. Jag är ledsen över det faktum att jag inte kan äta maträtten igen på, åtminstone, några timmar. Jag är även ledsen över att Robin redan är hungrig igen. Varför är han det? Det kan ha någonting med hans Zenbuddhistiska böner att göra. Eller så håller han bara på att förvandlas till Robin-100kg.

Ikväll: se film med Robin och Evelina. Jag hoppas att det blir Pineapple Express.

Från Luleå till Skurup.

Trettondagen var ett faktum och det vankades partaj. Trots vår ringa ålder så tycker jag att vi borde stöta på andra problem än - Vart ska vi vara ikväll, grabbar? Det känns så jävla konstigt att behöva tjorva om vart man ska festa och till slut föreslå ett fylleslag i skoterstugan på Ormberget (en offentlig rastplats för skoterförare), eller till och med att stå och dricka hemgjort aprikosvin utanför Konsum. Det blev hos en tjej som heter Sandra till slut. Det var jag, Wikén, Fredde, Robin, Aspviken och Lagge som förstörde deras tjejkväll. Det var en magisk kväll, trots vissa konstigheter.

Sovplats för mig: Sandras föräldrars overkligt softa säng bredvid en fyllerolig Wikén. Både han och jag var i exakt samma sinnesstämning och fnissade som 14-åriga fyllepojkar, fulla på aprikosvin. Utanför konsum. I mörkret. I himlen.

Jag har kommit tillbaka till skåne nu, efter en 21 timmars tågresa. Sittandes. Det var rätt soft egentligen, och jag tror att mycket har att göra med Robin. Om inte Robin hade följt med mig till skåne och hållt min hand under tågresans läskigaste tillfällen så hade jag nog inte suttit här och skrivit.

Robin har för övrigt börjat bete sig märkligt. Jag tror att skåneklimatet har stor effekt på hans personlighet. Han pratar om att besöka skräddare, resa långa sträckor för att fotografera tidlösa slott, dricker ofantliga mängder med mjölk och ifrågasätter den norrländska kon. Han tycker typ att skånes mjölk är gjord från Heliga skånska himmelska kor och jag hittade honom på en bönematta igår, där han stod på knä inför ett mjölkpaket och rabblade böner på ett Zenbuddhistiskt språk.

Wikén ringde igår och uttryckte sin missnöjdhet med att inte vara här. Jag önskar att du vore här också Wikén. Det blir jam ikväll. Du skulle varit här.

Jag saknar redan Mirja.

Nu: åka till Malmö och förstöra oss själva.

Hellström, Håkan, Lennon, Don, Yvesand, Mikael.

Jag kom hem för ungefär en timma sedan. Jag har varit hos Mikael i hans nya studentlägenhet på porsön. Hela gårdagen var magnifik. Den började hemma hos Mirja i Piteå och slutade halv sex i Mikaels säng, skaföttersliggandes.

När jag kom till Luleå råkade jag stöta ihop med Michael Karlssons föräldrar, och de erbjöd mig skjuts hem. Jag tog emot erbjudandet och fick vara med på en traditionell Karlsson-Sandinkvantumhandling, då de var tvungna att svänga förbi där innan de skulle åka hem igen. Michael brukar ofta prata om manlighet, och hur man agerar som man. Det blev en typisk manlig stolthetshandling när vi var på kvantum. Elisabeth (Michaels mamma) tyckte att de skulle köpa Loka, medan Lennart (Michaels pappa) tyckte att det var slöseri med pengar eftersom de äger en kolsyremaskin.

När Elisabeth då påstod (vilket säkert är sant) att varken hon eller Lennart förstod sig på hur maskinen funkar så ändrades Lennarts blick och tonfall. Han blev väldigt bestämd och satte ner foten och sa att han visst fattade hur maskinen funkar. "Men det kan du ju inte alls, Lennart!"
-"ATT JAG DÅ KAN!" röt Lennart till.

Jag slår vad om att när de kom hem, så satte sig Lennart med maskinen och, knådade en stor ettan lössnus, kavlade upp flanellskjortan och gav sig fan på att lära sig hur den funkade. UTAN att läsa manualen.

På kvällen gick jag som sagt till Mikael, via porsöbron, med en ungdomlig sinnesstämning. Den sinnesstämningen man har när man är två grabbar som ska förtära alkohol, äta pizza och spela TV-spel tillsammans. Kvällen blev minst sagt magisk. Vi pratade i timmar, dansade till Håkan Hellström och Don Lennon, spelade Skate, och delade många skratt, men inga tårar.

Lite blod var med i bilden också. Vi stod ute och rökte och Mikael skulle ge en snödriva vad den tålde. Snödrivan gav igen direkt genom att vara av världshistoriens hårdaste skare. Mikael fick massa rivsår på knogarna och det skålade vi, med var sin varmkorv, för.

Flis in tjacka tio.

Fan vad jag inte uppdaterar bloggen lika ofta som jag vill. Det är inte för att jag inte har något att skriva, det är helt enkelt för att jag glömmer bort att göra det.

Julafton var bra, jag tror jag kommer skriva mer om hela julhelgen när jag får tid. Nu hinner jag inte skriva mycket men jag kan skriva om en rolig grej som hände i alla fall. Det var förvandlingen min morfar genomgick när jag gav honom maffiafilmen Scarface i julklapp.

Helt plötsligt blev han en wise guy och informerade mig om att det skulle vara lugnt ifall jag blev pank någon gång. Då skulle jag bara ringa honom så skulle han (detta är faktiskt helt och hållet hans egna ord) "tjacka in tio flis" på mitt bankkonto. TJACKA IN TIO FLIS? Fy fan vad tufft sagt. Jag ska börja tjacka in olika mängder flis på folks konton så att jag kan använda det uttrycket.

Som sagt: jag måste börja skriva oftare.

Nu: duscha och göra mig fin för min date med Mikael nere på byn.

God jul.

God jul.

Back in the Lu Luleå.

Dagen började klockan 4 på morgonen och jag gick upp med apati. Jag har en inflammation som aldrig ger upp. Just nu sitter den i munnen och får mig att vilja bryta av min egen arm bara för att flytta smärtans fokus till något annat. Jag är svårt leds på käftsmärta.

Taxin kom 05:30 och kördes av en man som ändå förgyllde tillvaro. En lite för tjock taxichaffis som pratade mycket, och glatt på skånska. Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket av resan, eftersom apatin tog över min hjärna helt. Jag kommer i alla fall ihåg att flygvärdinnan uttalade bokstaven D fruktansvärt jobbigt. Om ni tänker er att man uttalar med th. Som när man pratar engelska och säger typ -"I like this blog."

Det mest jobbiga var att hon hela tiden sa ord som innehöll D. Eller vad fan, det var bokstaven T också. Hon sa HELA tiden "Té?" och "Varsågod". "Varsågoth" blev det alltså. Helvete vad arg jag blev. Usch. Jävla flygvärdinnagalning.

Sen när jag kom fram till Luleå skulle Robin hämta mig. Vi hade pratat om hämtningen i flera veckor och hur kul det skulle bli att ses. När jag väl kom fram till kallax var jag i behov av skjuts, yr av käftsmärtan, bärandes på en 60 kilos väska och vart var Robin? Han låg och sov. Det slutade med att Mirjas pappa skjutsade mig till stan, och jag tog lokalbussen hem. Några timmar senare ringde Robin -"Tjena. Förlåt. Sov till nu... ahhhhhh"

Nu sitter vi i Robins pojkrum och slåss genom att bevisa för varandra att vi kan bräcka den andre genom att göra tuffast trick i Xboxspelet Skate.

Robin hade redan skrivit ett förlåtinlägg förresten, och jag har redan förlåtit honom. Jag ska brotta ned honom i snön och snömula honom senare, men tills vidare är vi vänner.

http://skoopaloop.blogg.se

I have a new found respect for life.

Jag är en av jordbävningens överlevare, och det känns helt ok. Ni har säkert läst eller hört eller sett om jordskalvet i media. Det var ganska brutalt faktiskt. ~4.7 på richterskalan är ju mycket för en svensk. Vi vaknade upp av att hela huset höll på att skaka sönder. Min första tanke var faktiskt -"Shit, en jävla jordbävning?". Men eftersom föregående hyresgäster påstår i ärlighetens namn att det spökar här så var min andra tanke -"Shit, nu är dom leds på att vi bor här och försöker skrämma bort oss..."

Det var i alla fall en häftig upplevelse.

Jag har haft en hektisk period på senaste:

- Skapat ett program i Multimedia Lab (Gitarrkurs för nybörjare)
- Skapat ett fanzine i Publisher (en musiktidning)
- Skrivit ett arbete om filmens utveckling (från stumfilmen framtill idag)
- Håller på att skriva ett arbete om Johnny Depp
- Lärt mig Konstantine på piano och arrangerat den snyggt på gitarr. Jag ska spela och sjunga den på fredag, på julavslutningen. Jag vet inte om jag ska kompa mig själv på piano eller gitarr.

- Skrattat åt en hel del slangord i Bonniers Slanglexikon
- Åkt på världens största förkylning
- Sett första (den lyckliga) delen av Titanic
- Fixat tågbiljetter för mig och Robin att åka från Luleå till Malmö, och även biljetter för Robin att åka hem till Luleå igen.

- Sett ett djur som inte var en katt, hund eller hare. Det var helt sjukt. Jag förstår inte vad det var för djur jag såg. Den sprang över gatan igår när jag hade varit och köpt julmat. Jag vet fortfarande inte vad det var. Om ni tänker er en hare som springer hukad, är naken och har kattöron. Så såg den ut.

På tal om konstiga djur - vad i helvete är det här för något?

Hahahaha. Helt absurt.

Den filmatiska lördagen.

Vi såg Så som i himmelen igår. Det måste vara den absolut bästa svenska filmen någonsin. Förutom att själva berättelsen är fin så är skådespelarna och skådespelerskorna helt fantastiska.

Eller... Michael Nyqvist är ju alltid bra, men det är blandningen av musiken, berättelsen, filmningen, klippningen, vinklarna och manuset som gör att skådespelarinsatserna blir så starka i den här filmen. Michael Nyqvist är så trovärdig i den här filmen att jag fick tårar i ögonen när det inte ens var en speciellt känslosam scen. Så bra är han i den här filmen.





"Michael Nyqvist är ju alltid bra"... Kom på att det inte alls stämmer. Han blir ju tilldelad helt fel roller ibland. Till exempel Iskariot - två bröder, en skuld. Där spelar han en lite för ödmjuk gangsterboss som typ har förståelse för misstag i de lägre nivåerna i hierarkin. Hela den karaktären är ju helt fel. En gangsterboss som typ har ett kontor i en offentlig byggnad, kallas för "Masen", har kostymbyxor och en cardigan från H&M och skonar folk för lätt. Sämre skrivet, Frank Ågren.

Någonstans där man inte skonar folk för lätt är i fängelset San Quentin, utanför San Francisco i Kalifornien. I alla fall i filmen Felon som vi också såg igår. Den var faktiskt riktigt bra. Speciellt filmningarna. De var helt makalöst bra. Se den.

Det filmatiska skuggspelet.

Jag sitter och läser lite filmhistoria ikväll. För mig är film något som har spelats in och sedan spelas upp med hjälp av elektronik (kamera, DVD, video, TV, projektor), såklart. Det är ju det som är en film.

För vissa är det inte så självklart som för mig. Till exempel kejsaren Wu av Handynastin. 100 år f Kr så han hade en favoritdansös, och när hon dog befallde han hovmagikern att framkalla hennes ande. Magikern spände då upp ett vitt skynke, placerade sig själv bakom skynket, och bakom sig själv placerade han en lampa. Sen påstod han att skuggan var dansösen.

Efter det här fick skuggspelet en stor betydelse i Östasien och sedan i Europa och utfördes av en massa teatergrupper. Och visst, jag förstår att det kunde ses som en slags film. På den tiden. Det roliga är ju att folk än IDAG tycker att filmens uppkomst är abstrakt och att just det här skuggspelet kan tolkas som film. Det är ju teater? Vad i helvete?

Om jag spänner upp ett skynke på Storgatan i Luleå, placerar en lampa bakom och dansar omkring, kan jag betrakta mig själv som filmskapare då? Jag kan väl betrakta mig som en flummig gycklare, eller kanske frilansade gatuskådespelare, men jag kan väl inte påstå att jag skapar en film där på Storgatan i Luleå? Jag kan göra det om någon ----> FILMAR händelsen.

Jag antar att det är slutspurten i skolan och att jag har två dagar på mig att repa inför en julkonsert och är stressad över allt det där som gör mig så irriterad.

Men visst är det dumt?

Ordverifieringsspråket.

När man ska kommentera någons blogg så får man fylla i en ordverifiering för att bevisa att man inte är något hackerprogram, typ. Jag vet inte hur det är när man kommenterar bloggen anonymt, men när man är inloggad är det i alla fall så. Till min förtjusning har jag börjat lägga märke till att det är häftiga låtsasord som visar sig vara ordverifieringsord hela tiden, och jag funderar på att göra något slags eget språk.

Speray, hemithy Micksh?

Det där är en mening med ord som faktiskt har uppkommit på ordverifieringen. Är det alldeles för jobbigt eller kan det faktiskt bli häftigt?

Eller kommer det bli helt misslyckat, precis som när man var 10 år och, på riktigt, trodde att man kunde prata flytande engelska? Som när man frågade främmande människor vad klockan var, och försökte förklara att man var från USA/England och inte hade koll på den svenska tiden. Man trodde att man pratade heeelt perfekt engelska, men i själva verket sa man typ:

reishi kraishi loopi blorgsow? Crejolei spikapi leishen roawk.

Fan, vad roligt korkad man var.

Från Tim till Beyoncé

Idag tänkte jag börja kolla in Tim Burtons karriär. Jag har fått för mig att han ska vara en av de mest intressanta personerna i världshistorian. Hade varit roligt ifall man kunde komma över lite information om hans uppväxt. Jag såg just att IMDB hade ganska bra information. I alla fall all den information jag behöver för att fördjupa mig i hans arbete litegrann.

Förutom det så ska jag äta pizza och se på Playa del Sol med Henrik Hjelt, Mikael Tornving och Josephine Bornebusch. Det är sjukligt bra, eftersom Peter Settman är regissör.

Ikväll ska jag på pokerkväll med några grabbar. Jag ska försöka att inte tvåa eller trea den här gången. Jag gör alltid det. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Jag kommer aldrig sämre än trea, och jag vinner aldrig. Vad gör jag för fel? Jag spelar ju ganska tight, i och för sig. Är det där jag faller?

Låttips till Georgios: Beyoncé - If I were a boy

(Förlåt Georgios, jag glömde att jag skulle börja ha med låttips till dig).

Det är få som förstår hur jävla bra Beyoncé är egentligen. Hon är otroligt musikalisk, och skriver typ alla låtar själv. Hon sjunger bättre live och har sån sjuklig scennärvaro. För att inte tala om hur bra konserter Destiny's Child gör med livemusiker. För att inte tala om hur jävla bra musiker de har med sig...

Och bortsett från alla whailingar så är faktiskt den nya låten bra. Den har ett tydligt feministiskt budskap och är enkelt snygg. Jag älskar även att hon sjunger boy och inte man. Det är det bästa i låten.

Sömn - om pojken själv får välja.

Jag sover minst 10 timmar per natt ifall jag tillåts. Jag lider av någon slags antinsomnia. Till exempel igårkväll somnade jag före klockan 12, och tänkte att - "Yes! Imorgon ska jag gå upp klockan 7, dricka 4 råa ägg och ge mig ut på en joggingtur". Men då vaknar jag ~10.00 och en obehaglig känsla slår mig. Det är samma känsla som slår mig varje morgon. Känslan är svår att beskriva, men det är helt enkelt att jag hatar att vakna. Misstolka inte det här. I mitt förra inlägg beskriver jag Livet som min vän, som någonting jag gillar, och det gör jag verkligen. Jag gillar att vara vaken och leva. Men helvete vad jag hatar att just: vakna.

Jag tror att jag har uppnått den åldern där till och med jag måste börja röra på mig. Fan, vad tråkigt. Visst, det är skönt och kan vara roligt att röra på sig, visst. Men inte när man måste röra på sig för att inte kroppen ska förvandlas till en amerikansk kroppstandard. Idag känner jag att min kropp börjar ge vika och att jag måste börja röra på mig.

Jag har alltid varit skräckslagen inför den här dagen, och den dagen då jag inser att jag börjar tappa hår. Jag har alltid försökt styra bort min rädsla genom att hylla den lönnfeta, skalliga mannen och försökt idolisera denna, just för att dämpa min rädsla om att jag själv kommer att bli en sådan. Det är roligt att tänka på det hela från ett komiskt perspektiv, och överdriva måtten helt sjukt mycket. Men det är inte roligt att tänka på det från ett realistiskt perspektiv.

Det tråkiga är att jag inte alls kommer att börja röra på mig. Jag kommer nog att vara exakt lika lat som jag alltid har varit, och tycka att det är exakt lika jobbigt och tråkigt att träna utan en giltig anledning. En giltig anledning för mig: att bli bra på fotboll, ishockey, skateboard eller annan sport. En giltig anledning är inte att hålla sig i form. Jag är med andra ord helt körd. Jag kommer att förvandlas till en skallig Peter Griffin inom några år. Alltså en Homer Simpson. Fan också.

En gemensam kompis.

Jag ska berätta lite om min vän.

Min vän har aldrig kommit för sent. Min vän jobbar 24 timmar om dygnet med den svåra uppgiften - att alltid finnas där. Min vän står ut med förändringar, min vän har aldrig backat för att ta emot fler uppgifter, fler än min vän egentligen klarar av. Ibland säger han upp sig nästan direkt, ibland stannar han på samma jobb i över 100 år. Min vän kan supa ner folk. Min vän kan hålla folk borta från alkohol. Min vän minns igår och ser fram emot imorgon. Ibland hatar folk min vän, även jag. Men för det mesta är min vän älskad av alla, även mig. Min vän har lätt för att beröra folk och deras känslor. Min vän kan med lätthet plocka fram det bästa och det värsta bland människor - kärlek, hat, glädje, sorg, hopp, likgiltighet, mod, girighet, solidaritet, egoism, vilja, lycka, stress och fridfullhet, för att bara nämna några.

Ibland är han min ovän, men just nu är han min bästa vän.

Juletid har guld i mun.

I skrivande stund hör jag glada julsånger i vår villa, daddlar ligger i en skål på bordet, röda pumlor hänger ovanför de nyinköpta julblommorna (för 15 kronor styck på Coop extra) i fönstrena. Det är juletid. Från vardagsrummet hör jag Ella Fitzgeralds 50-talsröst klinga den första frasen ur Let it snow, samtidigt som den svaga doften av glögg når min nos. Den annars så välplacerade frasen "The weather outside is frightful, but the fire is so delightful. And since we have no place to go - let it snow, let it snow, let it snow!", sjungs av Ella Fitzgerald och är nu missledande på grund av min position i landet Sverige...

... Här vilar ingen snö på marken. Här får inga bittra traktorförare sina traktorer bombade med snöbollar av de alldeles för busiga och julölsberusade sjundeklassarna. Här ekar inga skridskoskär från hockeyrinken som man nostalgiskt småler åt samtidigt som man halkar ned för backen mot Ica-Lasses lilla butik. Butiken som för övrigt inte ens finns kvar. Det är ledset, för det var verkligen en tradition för mig att önska en God Jul till Ica-Lasse och Ica-Anki. Det var en tradition jag höll hårt vid.

Här i huset kompenserar dock all stämning den borttappade traditionen. Mirja sitter i köket och trycker in nejlikor i apelsiner och vi ska, om några minuter, hälla upp ett glas julmust. Det är något jag har missat i allt detta julpyntande. Apelsiner med intryckta nejlikor upphängda i fönstrena. Det kommer att lukta en ny slags jul.

Fan, vad jag blir ett sjuårigt barn när det är juletider. Jag kommer, som vanligt, att gå upp klockan sju på morgonen och öppna den första julklappen, iklädd röda underbyxor. Synd bara att pengarna jag önskar mig i julklapp kommer gå till den horribelt stora tandläkarräkningen jag kommer att få när jag blir klar. Jag har drabbats av någon slags inflammation i en tand, och den har dött helt och hållet. Det har lett till vrålgalen smärta och jag kan inte överleva utan ett högt antal alvedon per dygn. Usch.

Nu: skriva klart en låt.

Senare: se TV.

Imorgon: mest troligt sno en julgran.

På fredag: gå på temafest. Temat är brats. Man ska alltså se ut som en stureplanare. Jag ska ringa till Christofer och fråga vad jag ska ha på mig, eventuellt be honom skicka ner någon av sina outfits. Annars ska jag gå i exakt de kläderna jag alltid har på mig, och försöka övertala de andra om att det faktiskt är så man klär sig på Köket.