Cnfsn.

Nu är jag förbannad och förvirrad. På riktigt. Mest förvirrad.

Vad är det med folk och deras intressen för dåliga bloggar? Jag förstår givetvis varför det är intressant med en modeblogg. Att ha en intresse för kläder och frisyrer är väl inget konstigt. Vi bor ju i ett land med oerhörd välfärd och därför orkar vi inte bry oss speciellt mycket om till exempel politik. Men varför har man intresse av att läsa ingenting? De här människorna som skriver om ingenting håller på att ta över och jag är rädd. Till och med blondinpuckot är mer intressant än de nya idioterna - Kissie, Foki, Pussy, Millie och allt vad de heter.

Här är att utdrag ur Fokis blogg:

"Hello!

Jag ska strax åka in till stan. ♥ Har legat hemma hela dagen och latat mig, men nu får det vara nog med det! När vintern kommer så ångrar man de soliga sommardagar som man slösade bort genom att vara inomhus.

Ska äta på Subway, och sen vet jag inte vart vi ska. Men vi får väl se! :)"

Hur är det här intressant? Hon berättar att hon ska in till stan och har latat sig. Men nu minsann! Nu får det vara NOG!! Nu jävlar ska hon ut och röra på sig!!! Hon ska till Subway och äta en smörgås, sen vet hon inte vart hon ska!!!!!!!

Hur ska man reagera på det här? Ska man tycka att det är roligt? Är det en fängslande text det här? Ska man tänka "He he, jag var också på Subway en gång och då visste inte jag heller vart jag skulle efteråt!! Jag kan relatera till dig!!!!!!!!!!"



Okay, hon har ju med en dagens outfit också, men den kan väl inte vara intressant för NÅGON?



Det är ju bara ett helt vanligt randigt jävla linne från typ H&M och en ännu vanligare grå jävla cardiganjävel från typ Domus. Eller är det tänkt att man ska skratta åt den högra bilden för att hon har tungan ute? JAG FÖRSTÅR INTE!! Är det sarkasm eller vad fan är det frågan om?

Rekop.

Jag sitter med QQ på handen. Jag förstår att det är en bra hand, och dricker lite Coca Cola med ett leende på läpparna och smaskar sådär belåtet efteråt. Tar en snus i exalterade rörelser. Det är en annan kille som höjer före floppen kommer ut. Han höjer ganska kraftigt, och jag förstår att min QQ kanske inte är den bästa handen ändå. Jag synar. Floppen kommer ut:

Q J 10.

Jag tänker: YES, nu jävlar har jag den jäveln, och tar en till klunk Coca Cola.

Han höjer potten. Det är en höjning som säger: jag har något. Jag har något bra. Jag tänker att antingen har han JJ eller AK. Det är en höjning som ber mig agera. Den ber mig följa med.

Jag synar och ett fjärde Q kommer ut. Jag har fyrtal i Q.

YES!! Jag vann.


Jag minns inte hur resten satsades och synades men jag vann i alla fall en ganska stor pott. Jag är numera en förlorad själ. Jag tänker bara på stegar, färger, triss och huruvida man ska följa med eller lägga sig. Jag har börjat spela poker på internet. Jag sitter uppe sent om nätterna och läser om poker och jag följer pokermatcherna i TV. Jag tänker beställa en bok om hur man vinner i texas hold'em.

Jag har blivit en av alla. En av alla som köpte en silverväska med pokermarker för 2-3 år sedan. Jag, som alla andra tror att jag kommer bli rik på det där. Nu är frågan: kommer jag att kunna hålla det här på en stabil nivå eller kommer speldjävulen att dräpa mig? Kommer jag att spela bort min volvo och min villa i en pokermatch?

4 höstar är mer än 5 somrar.

Sommaren lider mot sitt slut. En del av oss ljuger för oss själva i påståenden som "sommaren varar hela augusti. Det är falskt. Höstvindarna har aldrig varit tydligare.

Framtiden är snart här alla ska skiljas åt.

En ska bo kvar i vemodsluleå. Han ska arbeta och söka lägenhet.
En annan söker boende i frihetens luleå, och har fått extrajobb i samma stad.
En tredje har en snowboardkarriär, och säsongen börjar snart.
En fjärde ska till en främmande stad, ovetande om sysselsättning.
En femte och en sjätte ska ska till en välkänd stad, utan att veta vart.
En sjunde och en åttonde ska studera i vemodsluleå och bo i sina kulturkvartar.

De enda de har gemensamt just nu är hösten. För mig är den redan här och jag älskar den. Den gör sig tydlig i kvällsluften, tycker ni inte?

Y.

Varför är man så frrrrrrrruktansvärt lat?

Jag tar bilder exakt varenda dag med mobilen och tänker: det här kan jag skriva något roligt om i bloggen. Det blir aldrig så. Vet ni varför? För att jag inte orkar ta sladden som är i min garderob en meter från datorn och koppla in den. Det tar 10 sekunder, och sen måste man vänta 5 sekunder för att lagringen från mobilen ska dyka upp på skärmen. Då tar det 15 sekunder att föra över utvalda bilder.

Det tar alltså sammanlagt 30 sekunder. Det här har jag tydligen inte tid med. Okej, jag kanske underdriver lite. Det kanske tar en minut. Sen kanske det tar en minut att lägga in dem på bloggen från windows. Men nej, jag har inte tid med det här. Vad har jag tid med egentligen?

Vad har vi människor tid med? Ingenting. Inte ens gå i affärer, därav shop online. Visste ni att ICA och COOP ska införa att man kan beställa deras varor på internet? Är det inte sjukligt vart vi är på väg? Vad kommer sen? Virtuella julfiranden?

In need.

Jag ska skaffa mig ett nytt intresse, hade jag tänkt. Jag håller ju på mycket med musik, men utöver det så gör jag inget. Jag ser serier, men helt utan disciplin. Jag följer ingen serie sådär som folk gör. Ni vet: "YES, nyaste avsnittet har kommit ut!!". Så har jag aldrig kunnat säga, för jag har aldrig haft någon koll. Jag har sett litegrann av alla serier.

Nå, ett nytt intresse att syssla halvhjärtat med? Jag har några förslag.

- Tippa på travet.
- Prickskytte.
- Skateboard. (Det här kan jag ju redan, men det vore kul)
- Samling. (Egentligen spelar det ingen roll vad jag samlar på, men det ska vara något som inte är så lätt att få tag på. Typ något jag måste resa jorden runt för att få ihop en fullständig samling)
- Skaffa eremitkräfta.
- Skriva blogg.
- Skaffa ett garage och trimma mopeder mot betalning.
- Hålla falska föreläsningar.
- Hålla genuina föreläsningar på ett främmande språk.
- Skapa ett språk.

Vilken är bäst? Jag är faktiskt fullt allvarlig med dessa förslag. Förutom kanske de 5 sista.

Hej, en Fanta original, tack.

Jag verkar ha förlorat bloggförmågan, eller vad säger ni? Kan jag skriva längre? Vem är jag ens?

Robin ställde mig en intressant fråga förra veckan, tror jag det var.

Vad hade NI gjort i den här situationen:

Ni skulle gå in på en kiosk för att köpa en Fanta. Oklart varför ni skulle köpa just Fanta.
Det är en sån här gammeldags kiosk där man måste säga till biträdet vad man ska ha.
Ni säger att ni vill ha en Fanta.
Biträdet frågar: vilken smak?
Ni säger: original. En helt vanlig Fanta, alltså.
Biträdet kommer med en Fanta päron.
Ni säger: nej, en original. En med apelsinsmak, alltså.
Biträdet säger: va? Vadå apelsinsmak? Det här är ju en originalfanta.
Ni säger: Vad pratar du om? Fanta apelsin har ju funnits i typ 100 år.
Biträdet och samtliga i butiken kollar snett på dig.

Vad hade ni gjort?

Sprungit till andra affärer och tittat efter Fanta apelsin? Sprungit till TV4 och bett om att få se en fantareklam? Gått till doktorn för att kolla hjärnan?

Lördagskalas.

För att svara på min egna fråga i förra inlägget: nej, det låter inte lockande.

Det här låter mer lockande:

- 1.5 liter Coca-Cola.
- 100g mmmmmmmmmmmarabou.
- Playstation 3 med NHL och FIFA.
- Christoffer Roslin.
- Dubbla snusar (för att Chrille börjar bli större och koolare än mig måste jag visa mig starkare på något sätt, och det enda som finns kvar är att jag har större snusgrop än honom.)

Han vann över mig i bowling i dag också. Imorgon ska jag utmana honom i karate tills en av oss inte lever längre.

LK.

Snubbar med tribaltryck på tröjorna och kepsen ovanför spretluggen.
Tjejer med foppatofflor, mjukisbyxor och hoodies.
Snubbar som blir kallade efter sitt efternamn som ska SUPA HÅRT I KVÄLL!!!
Tomas Ledin.
Öltält där alla föräldrar blir aspackade och stöter på varandras respektive så mycket att männen går ut och gör upp.
Kareoketält där mammorna sjunger den där låten: "han går som en karl...".
Där medelåldern 22 även fast ingen därinne är 22. Det vill säga: alla är antingen 40+ eller 18-.
Inträde som kostar 350:- per kväll och 1/10 slåss med varandra.

Låter det här lockande i helgen?

GTA IRL.

Jag pratade nyss med Robin i telefon, och han berättade om ett uppdrag han hade. Han skulle bli hämtad av sin pappa i hans nya sportbil, för att sedan hämta upp ett par skor och en nyckel hemma hos pappan. Sedan skulle de åka ut till en stuga för att lämna skorna och nyckeln. Det är ju ingen big deal, eller hur? Robin gör, trots detta, alltid såna här typer av grejer till en big deal.

Han får sina uppdrag att låta lika viktigt som att bevara presidentens liv. Han lever i Grand Theft Auto, kan man säga. Jag finner det här väldigt roande och bad om att få följa med.

Nu är det inte Robin och hans pappa i sportbilen med skorna och nyckeln längre. Nu är det jag och Robin. De gamla vapenbröderna, ute på uppdrag igen.

God morgon.

Grigorij Perelman

Det här med att ha förebilder, va. Det är ju något man borde ha i viss utsträckning. Man får ju inte tycka om någon på det sättet att man bryr sig om att få en autograf till exempel. Det är väl lite töntigt?

Jag har ju många förebilder, och de flesta är okända för mig. En som är känd är Grigorij Perelman.
Han är en av de coolaste snubbarna jag vet. Han är en rysk matematiker som har löst de svåraste problemen som matematiker har försökt lösa sedan urminnes tider. Inte bara ett, utan tre sådana.

Det som gör honom cool är att han bor med sin mamma i en gammal stuga i den ryska skogen, och att han inte bryr sig shit om att få någon uppmärksamhet. Han vill inte bli rik eller berömd på det han gör, han älskar bara matte helt enkelt. Till exempel så vann han Fieldsmedaljen – den största hedersbetygelsen inom matematikvärlden, men valde att chilla hemma istället för att fara och ta emot det.

Han blev även erbjuden hur mycket pengar som helst för en världslösning, men valde att tacka nej till pengarna. Vet ni varför? För att Perelman ansåg att juryn inte var nog kompetenta för att bedöma hans genialitet. Ha ha ha ha. Vet ni hur jävla coolt det är?

Ja, jag med.

Sorgen.

Det var som att hugga kniven i hjärtat på sig själv. Tusen nålar i själen. En dag hände det bara, och hela mitt liv jag hade byggt upp runt henne förstördes. Nio jävla år hade jag ägnat åt henne och hennes förbannade projekt. Förstod hon inte hur mycket jag offrade för henne?

NIO. JÄVLA. ÅR.

Nu kommer jag alltid ta fruktansvärda omvägar för att slippa se skylten där det står WAYNES COFFEE på cylindervägen 16. Det var där jag såg dem. Tonårshånglandes som två nyförälskade jävla valpar. Jag visste inte om jag skulle döda de båda eller om jag skulle försvinna för gott. Eller både och. Att jag inte såg det komma. Att jag inte kunde koppla ihop det ena med det andra när hon jobbade sent och fick ta taxi hem. Att jag inte förstod det när jag kände doften av rödvin i svepet av att hon vände ryggen mot mig i sängen. Att jag inte förstod det när hon plötsligt började komma med argument som var hårt präglade av högerpolitikens jubelidioter. Jag visste ju vem hon hade fått argumenten ifrån.

Det spelar ingen roll längre. Nu är allt förbi och jag får leva med den ständiga väntan. Blicken jag alltid måste slänga mot ytterdörren i hopp om att hon ska komma tillbaka. Timmarna jag spenderar att kolla vimmelbilderna på Stureplan.se för att kanske få se dem tillsammans. Självplågeri. Krampen jag börjar få i armen av att ta upp mobilen och kolla om hon ringt/sms:at ungefär sjuhundra gånger om dagen. Mitt liv är slut, och allt hände i sekunden av en kyss.

Anställd igen.

Två dagar hann jag vara arbetslös innan ett till jobb slängdes på mig. Vem snackar om dystra tider egentligen? (Många som kommer bli upprörda på mig för den där kommentaren. Till er: förlåt, men jag måste få blåsa upp mig själv litegrann.)

Jag jobbar nu åt ett företag som heter ACC. Jag orkar inte förklara något mer. På fikarasterna roas jag av en man som är en karikatyr på sig själv. Han har Fidel Castro-keps i kamouflagemönster lite för långt nerdragen, öronsnäcka till mobilen, drar fräcka skämt som 1/5 i fikarummet orkar låtsasskratta åt, pratar frrrrrrruktansvärt bonnigt och säger punchlines som "yo yo homies!" MED den där bonnadialekten. Det hela känns obehagligt. Han har dessutom blekt håret i sån där blond färg tjejerna hade när de blekte håret i mellanstadiet. Oranget alltså.

Annars har jag gjort mycket i dag. Jobbat, gymmat, sett Hangover och cyklat 2 mil.

Kul att jag gymmar. Jag är svagast på gymmet och går och blåser upp mig själv sarkastiskt och stoltserar med att jag tränar biceps på 12.5kg när alla andra därinne kör på 17.5 och uppåt. De andra pojkarna ger mig oigenkännliga blickar.

Känns helt O.K.

Return.

Nu är det väl dags att börja blogga igen, inte sant?

Jag har haft ett sommarjobb som tog all min tid och fokus. Jag jobbade med en snubbe från Sri Lanka som alltid fick stånd på lunchen och sa då att han blev varm. Han skämdes aldrig över det och försökte således aldrig dölja sitt utstående paket. Obehagligt.

Min andra kollega var från Honduras, 32 år gammal och hade bott i Sverige i 5 år. Han påstod att han var läkare i Honduras, men kunde ca 20 svenska ord, visste inte varför han bodde i Sverige, såg Tom & Jerry på luncherna och såg exakt ut som en svart Mr Bean. Jag tvivlar på att han var läkare...

Följande ord/meningar kunde han säga:
- Koka mat
- Koka bröd
- Äta mat
- Äta mera mat
- Inte mycket, lite.
- Inte lite, mycket.
- Inte samma, olika.
- Inte olika, samma.
- Kanske du vill... (följdes alltid av de 4 första meningarna)
- MAAKIII (han menade tvättmaskin)
- Gala (han menade galen)

I resten av konversationerna användes kroppspråk, vilket han inte kunde.



Nu är jag arbetslös och det känns helt OK. Jag ska använda den här tiden till att lära mig om livet. Jag ska studera människans egentliga uppgift i livet genom experiment. Jag ska beställa pizza till en biosalong och be dem leverera den i den mest spännande scenen. Jag ska lära mig swahiliska. Jag ska sortera tops i storleksordning. Jag ska lära mig att ställa in det perfekta ljuset i VLC-spelaren utantill.

Nu ska jag leva, god damnit. Nu är jag tillbaka.

Thomas motherfucking Dybdahl.

Jag måste posta en till video med Thomas Dybdahl. Sällan hör man det här slaget av kvalité hos nutida singer/songwriters.

Thomas Dybdahl = geni.

Det här är det bästa jag sett och hört på riktigt, riktigt länge:



Rösten. Kompositionen. Dynamiken. Ärligheten.

Allt det här får mig att vilja dricka rödvin och diskutera känslor.

Det bästa är: de absolut flesta av hans låtar skulle kunna vara mästerverket för vilken singer/songwriter som helst.