LK.

Snubbar med tribaltryck på tröjorna och kepsen ovanför spretluggen.
Tjejer med foppatofflor, mjukisbyxor och hoodies.
Snubbar som blir kallade efter sitt efternamn som ska SUPA HÅRT I KVÄLL!!!
Tomas Ledin.
Öltält där alla föräldrar blir aspackade och stöter på varandras respektive så mycket att männen går ut och gör upp.
Kareoketält där mammorna sjunger den där låten: "han går som en karl...".
Där medelåldern 22 även fast ingen därinne är 22. Det vill säga: alla är antingen 40+ eller 18-.
Inträde som kostar 350:- per kväll och 1/10 slåss med varandra.

Låter det här lockande i helgen?

GTA IRL.

Jag pratade nyss med Robin i telefon, och han berättade om ett uppdrag han hade. Han skulle bli hämtad av sin pappa i hans nya sportbil, för att sedan hämta upp ett par skor och en nyckel hemma hos pappan. Sedan skulle de åka ut till en stuga för att lämna skorna och nyckeln. Det är ju ingen big deal, eller hur? Robin gör, trots detta, alltid såna här typer av grejer till en big deal.

Han får sina uppdrag att låta lika viktigt som att bevara presidentens liv. Han lever i Grand Theft Auto, kan man säga. Jag finner det här väldigt roande och bad om att få följa med.

Nu är det inte Robin och hans pappa i sportbilen med skorna och nyckeln längre. Nu är det jag och Robin. De gamla vapenbröderna, ute på uppdrag igen.

God morgon.

Grigorij Perelman

Det här med att ha förebilder, va. Det är ju något man borde ha i viss utsträckning. Man får ju inte tycka om någon på det sättet att man bryr sig om att få en autograf till exempel. Det är väl lite töntigt?

Jag har ju många förebilder, och de flesta är okända för mig. En som är känd är Grigorij Perelman.
Han är en av de coolaste snubbarna jag vet. Han är en rysk matematiker som har löst de svåraste problemen som matematiker har försökt lösa sedan urminnes tider. Inte bara ett, utan tre sådana.

Det som gör honom cool är att han bor med sin mamma i en gammal stuga i den ryska skogen, och att han inte bryr sig shit om att få någon uppmärksamhet. Han vill inte bli rik eller berömd på det han gör, han älskar bara matte helt enkelt. Till exempel så vann han Fieldsmedaljen – den största hedersbetygelsen inom matematikvärlden, men valde att chilla hemma istället för att fara och ta emot det.

Han blev även erbjuden hur mycket pengar som helst för en världslösning, men valde att tacka nej till pengarna. Vet ni varför? För att Perelman ansåg att juryn inte var nog kompetenta för att bedöma hans genialitet. Ha ha ha ha. Vet ni hur jävla coolt det är?

Ja, jag med.

Sorgen.

Det var som att hugga kniven i hjärtat på sig själv. Tusen nålar i själen. En dag hände det bara, och hela mitt liv jag hade byggt upp runt henne förstördes. Nio jävla år hade jag ägnat åt henne och hennes förbannade projekt. Förstod hon inte hur mycket jag offrade för henne?

NIO. JÄVLA. ÅR.

Nu kommer jag alltid ta fruktansvärda omvägar för att slippa se skylten där det står WAYNES COFFEE på cylindervägen 16. Det var där jag såg dem. Tonårshånglandes som två nyförälskade jävla valpar. Jag visste inte om jag skulle döda de båda eller om jag skulle försvinna för gott. Eller både och. Att jag inte såg det komma. Att jag inte kunde koppla ihop det ena med det andra när hon jobbade sent och fick ta taxi hem. Att jag inte förstod det när jag kände doften av rödvin i svepet av att hon vände ryggen mot mig i sängen. Att jag inte förstod det när hon plötsligt började komma med argument som var hårt präglade av högerpolitikens jubelidioter. Jag visste ju vem hon hade fått argumenten ifrån.

Det spelar ingen roll längre. Nu är allt förbi och jag får leva med den ständiga väntan. Blicken jag alltid måste slänga mot ytterdörren i hopp om att hon ska komma tillbaka. Timmarna jag spenderar att kolla vimmelbilderna på Stureplan.se för att kanske få se dem tillsammans. Självplågeri. Krampen jag börjar få i armen av att ta upp mobilen och kolla om hon ringt/sms:at ungefär sjuhundra gånger om dagen. Mitt liv är slut, och allt hände i sekunden av en kyss.

Anställd igen.

Två dagar hann jag vara arbetslös innan ett till jobb slängdes på mig. Vem snackar om dystra tider egentligen? (Många som kommer bli upprörda på mig för den där kommentaren. Till er: förlåt, men jag måste få blåsa upp mig själv litegrann.)

Jag jobbar nu åt ett företag som heter ACC. Jag orkar inte förklara något mer. På fikarasterna roas jag av en man som är en karikatyr på sig själv. Han har Fidel Castro-keps i kamouflagemönster lite för långt nerdragen, öronsnäcka till mobilen, drar fräcka skämt som 1/5 i fikarummet orkar låtsasskratta åt, pratar frrrrrrruktansvärt bonnigt och säger punchlines som "yo yo homies!" MED den där bonnadialekten. Det hela känns obehagligt. Han har dessutom blekt håret i sån där blond färg tjejerna hade när de blekte håret i mellanstadiet. Oranget alltså.

Annars har jag gjort mycket i dag. Jobbat, gymmat, sett Hangover och cyklat 2 mil.

Kul att jag gymmar. Jag är svagast på gymmet och går och blåser upp mig själv sarkastiskt och stoltserar med att jag tränar biceps på 12.5kg när alla andra därinne kör på 17.5 och uppåt. De andra pojkarna ger mig oigenkännliga blickar.

Känns helt O.K.

Return.

Nu är det väl dags att börja blogga igen, inte sant?

Jag har haft ett sommarjobb som tog all min tid och fokus. Jag jobbade med en snubbe från Sri Lanka som alltid fick stånd på lunchen och sa då att han blev varm. Han skämdes aldrig över det och försökte således aldrig dölja sitt utstående paket. Obehagligt.

Min andra kollega var från Honduras, 32 år gammal och hade bott i Sverige i 5 år. Han påstod att han var läkare i Honduras, men kunde ca 20 svenska ord, visste inte varför han bodde i Sverige, såg Tom & Jerry på luncherna och såg exakt ut som en svart Mr Bean. Jag tvivlar på att han var läkare...

Följande ord/meningar kunde han säga:
- Koka mat
- Koka bröd
- Äta mat
- Äta mera mat
- Inte mycket, lite.
- Inte lite, mycket.
- Inte samma, olika.
- Inte olika, samma.
- Kanske du vill... (följdes alltid av de 4 första meningarna)
- MAAKIII (han menade tvättmaskin)
- Gala (han menade galen)

I resten av konversationerna användes kroppspråk, vilket han inte kunde.



Nu är jag arbetslös och det känns helt OK. Jag ska använda den här tiden till att lära mig om livet. Jag ska studera människans egentliga uppgift i livet genom experiment. Jag ska beställa pizza till en biosalong och be dem leverera den i den mest spännande scenen. Jag ska lära mig swahiliska. Jag ska sortera tops i storleksordning. Jag ska lära mig att ställa in det perfekta ljuset i VLC-spelaren utantill.

Nu ska jag leva, god damnit. Nu är jag tillbaka.

Thomas motherfucking Dybdahl.

Jag måste posta en till video med Thomas Dybdahl. Sällan hör man det här slaget av kvalité hos nutida singer/songwriters.

Thomas Dybdahl = geni.

Det här är det bästa jag sett och hört på riktigt, riktigt länge:



Rösten. Kompositionen. Dynamiken. Ärligheten.

Allt det här får mig att vilja dricka rödvin och diskutera känslor.

Det bästa är: de absolut flesta av hans låtar skulle kunna vara mästerverket för vilken singer/songwriter som helst.

Mr. Qvarfordt

Jag funderar på att bli en så in i helvetes mäktig man. Alltså, en som har HÖGSTA möjliga auktoritet i alla lägen. Alla ska rysa till direkt jag kommer in i ett rum.
Man ska känna att: det här... Det här är ingen snubbe man vi säga emot.

Folk ska vara livrädda för att ens möta min blick. Jag ska inte ens behöva möta deras blickar eftersom jag vet att till och med min närvaro är för mäktig för dem.

Mina barn ska kalla mig Mister Qvarfordt, och när de inte gör det, utan istället kallar mig pappa eller Alex ska jag stirra på dem så jävla intensivt att de till slut gråter fram en ursäkt.

Jag ska vara så mäktig att när jag får någon slags utmärkelse för något briljant jag gjort ska jag tacka nej till priset och påstå att juryn inte är värdiga att ha någon åsikt om mig och min makt.

Rimlig tidsplan för att uppnå den nivån makt: 5 år. Vad säger ni?

Senaste.

Jag gör så mycket nuförtiden att min blogg inte hinner med. Ni förstår säkert.

Jag har ju varit en andra sväng till Göteborg. Jag fick min resa betald av Petter, eftersom jag hjälpte honom att flytta massa grejer via tåg.
Vistelsen där var skön. Jag har ju tänkt blogga om förra helgen vi var där också men jag får aldrig mina bilder mailade till mig. Klas (min fasters kille) - om du mot förmodan läser min blogg: maila över bilderna!
I dag har vi hursomhelst haft auktion här hemma. Auktion för tjejer.
Det vill säga: decibel 200.
Mirja skrek ut alla de rätta säljfraserna. Hon spände blicken i kunderna och envisades att varenda klädesplagg hon sålde var exakt rätt för i sommar.
Hon visade missnöje mot de snåla kunderna och fick således en förmögenhet.

Två hattar har jag också skaffat. En stråhatt, ungefär som stråhatten i hattinlägget, och en gubbhatt. Gubbhatten fick jag gratis av Petter.
Det var tydligen hans morfar eller farfar som har burit den.
Det är ju mycket coolare än att köpa en ny gubbhatt. Plus att den bars på 50/60-talet, och att den bars i Gällivare. En socialistisk gruvkänsla vilar över den.
Jag vill kavla upp armarna, förespråka metallfacket och läsa Marx när jag bär den.
Jag vill röka pipa (jag har en pipjävel) och blicka ut mot gården i hopp om att få se en älg när jag bär den.
Jag vill tro att TV:n är en fluga när jag bär den.
Jag vill skjuta salt ur en hagelbössa på de pallande snorungarna när jag bär den.

I morgon ska jag gå till frisör och klippa mig. Har inte varit hos frisör sen jag var 10 år. Mirja har påpekat behovet för mig att gå till frisör enda sedan vi träffades. I och med min ständiga envishet med att inte gå dit har hon nu köpt ett presentkort till mig hos en frisör. Förstår ni hur gärna hon vill se mig med en "riktig frisyr"?

Ska jag ta före- och efterbilder, månne?

Skall även ha möte med studiotekniker Rikard inför hela den här grejen jag ska vara konferenciär och spela på. Spännande.

Födelsedagar.

VARFÖR firar vi födelsedagar?

Jag förstår att vi firar dem för att vi föddes för varierat antal år sedan, men jag förstår inte varför vi firar barnet som levt ett varierat antal år.

Låt mig förtydliga: nu är jag 22 år, och den 3 oktober fyller jag 23 år. Vad har jag gjort mellan 2008-10-03 och 2009-10-03 som är värt att fira på just den dagen? Ingenting. Jag har ju bara överlevt. Vi gjorde ju INGENTING vid våran födsel heller. Det är ju våra mammor som gjorde allt arbete. Varför firar vi inte våra mammor på våra födelsedagar?

"När ska vi pappor då firas??? Ska inte vi få presenter också???"

Ja, vi har fars dag - det får räcka. Vi gör ingenting som är värt att fira på ett barns födelsedag. Vi ställer upp och skjutsar mamman till sjukhuset kanske. Vi kanske sitter och håller deras hand när de känner den värsta smärtan de någonsin har känt. Tänk er själva att bli sparkad på småkillarna mellan bena i 12 timmar. Det är typ att föda barn.

Den 3 oktober firar jag min mamma för att hon orkade föda mig och har stått ut med mig i alla dessa år. Jag hoppas fler hakar på trenden.

G.

NU DRAR JAG TILL GÖTEBORG!!

Ser ni vad klockan är? Klockan är 06:06 på morgonen. Förstår ni att jag är vaken nu?

Nej, inte jag heller.

Ses på AVENYYYYYYYYYYYYYYN.

Förrgårdagen.

I går var mina gällivarekompanjoner här. Det var en spontan grilltillställning och vi var mycket nöjda med spontanplanen. När vi skulle tända grillen blev både jag och Petter farsor. Det regnade, och till viss grad struntade vi i det - i äkta farsamanér. Vi tog i alla fall på oss regnjackor men Petter tog på sig stövlar. Jag struntade i det. Det vill säga: jag vann. Hursomhelst fick vi ingen fason på grillen och stekte istället. Det var magiskt gott. Davva hade marinerat allting. Han hade gjort i ordning grillspett med marinerade råvaror, kokat potatis som han marinerade, och köpt fläskfilé han marinerade. Han ville marinera tändvätskan, grillkolen och mig också, men någon gräns fick det vara.


Här är Mirjam (Davvas... Kompis)
och Davva. Titta hur lycklig han är
för att Mirjam väljer att prova på
hans marinerade vansinne.


Här är Davva och Petter. P har inte
riktigt lärt sig att äta än som D skär
upp hans mat i små, små tuggor.
Nästan obefintliga. P har inte riktigt
lärt sig hur man tuggar stora tuggor
än.


Efter maten föreslog jag att vi skulle
lägga oss och dåsa av. Såhär gör man
tydligen om man är från Gällivare.
Dårar, enligt mig.

Mitt liv just nu och min dag i dag.

I dag åkte Mirja till Göteborg. Det gjorde att jag hamnade i den ungkarlsroll jag brukar hamna i när hon är borta. Då köper jag bara bruna bönor, falukorv, bacon och äter och lagar allting med en samekniv jag har i bältet. Jag uppe hela nätterna och ser på TV och surfar och tar inget ansvar för någonting. Jag skolkar från jobbet och ligger hemma och ser på repriser istället. Jag äter chips till frukost och mackor till middag.

Tidigare i kväll var jag på folkhögskolan och blev bjuden på underhållning och lärdom av de två gällivaregrabbarna - Petter och Davva. P är ju som bekant trummis och D är skrivare. Det vill säga: tanken är att han ska bli erkänd författare när han blir stor. De bjöd mig på blodpalt och lärde mig att man ska äta den med potatis, smör, sylt och bacon. D lärde mig också hur man marinerar som en karl.

Efter maten såg vi en dokumentär om Charles Bukowski. Ni vet säkert vem han är. Inte? Nähä. Googla då.

En intervjuare frågade honom "What is love" och han svarade att kärlek är som morgondimman precis INNAN solen har kommit fram. Ni förstår va? Han menar alltså att kärlek är en dimma i sinnet innan solen (VERKLIGHETEN) tränger sig på.

Båda gällivaregrabbarna höll med genom att puta med läpparna och dra in luft sådär så det låter "tschooo". Det var oerhört vackert.

Nu: sova.

Modeblogg.

Okay, nu ska ni få agera lite smakråd här. Jag har ju som bekant en klädstil som till största del innefattar skjortor, chinos och hängslen. Det har kommit upp för mig att jag borde skaffa mig en hatt. En gentlemannahatt, if you will.

Jag har tittat runt lite och förstår inte vilken jag ska ha. Vilken som är rätt för mig. Vilken hatt som är jag helt enkelt.

Skriv gärna vilken ni tycker bäst/sämst om i kommentarsfältet.



Hatt nr 1 (helt vanlig hatt)



Hatt/keps nr 2 (min dröm att kunna bära upp den här)


Hatt nr 3


Hatt nr 4


Hatt nr 5 (Ha ha ha, FÖRSTÅR ni om jag hade kommit gående med den här på knåbas)

Hatt nr 6 (kanske den snyggaste - mest modemedveten)

Hatt nr 7 (skulle gärna ha en sån här, men skulle nog inte våga)





Hatt nr 8 (från den gamla skolan)



Hatt nr 9 (clean men dyr)



Hatt nr 10 (typ som den där lilla japantjockisen i James Bond-filmen har. Ni vet, han som kastar sin hatt så folks strupar går av)



Hatt nr 11 (favorit. Den jag mest troligt kommer köpa)