Thomas motherfucking Dybdahl.

Jag måste posta en till video med Thomas Dybdahl. Sällan hör man det här slaget av kvalité hos nutida singer/songwriters.

Thomas Dybdahl = geni.

Det här är det bästa jag sett och hört på riktigt, riktigt länge:



Rösten. Kompositionen. Dynamiken. Ärligheten.

Allt det här får mig att vilja dricka rödvin och diskutera känslor.

Det bästa är: de absolut flesta av hans låtar skulle kunna vara mästerverket för vilken singer/songwriter som helst.

Mr. Qvarfordt

Jag funderar på att bli en så in i helvetes mäktig man. Alltså, en som har HÖGSTA möjliga auktoritet i alla lägen. Alla ska rysa till direkt jag kommer in i ett rum.
Man ska känna att: det här... Det här är ingen snubbe man vi säga emot.

Folk ska vara livrädda för att ens möta min blick. Jag ska inte ens behöva möta deras blickar eftersom jag vet att till och med min närvaro är för mäktig för dem.

Mina barn ska kalla mig Mister Qvarfordt, och när de inte gör det, utan istället kallar mig pappa eller Alex ska jag stirra på dem så jävla intensivt att de till slut gråter fram en ursäkt.

Jag ska vara så mäktig att när jag får någon slags utmärkelse för något briljant jag gjort ska jag tacka nej till priset och påstå att juryn inte är värdiga att ha någon åsikt om mig och min makt.

Rimlig tidsplan för att uppnå den nivån makt: 5 år. Vad säger ni?

Senaste.

Jag gör så mycket nuförtiden att min blogg inte hinner med. Ni förstår säkert.

Jag har ju varit en andra sväng till Göteborg. Jag fick min resa betald av Petter, eftersom jag hjälpte honom att flytta massa grejer via tåg.
Vistelsen där var skön. Jag har ju tänkt blogga om förra helgen vi var där också men jag får aldrig mina bilder mailade till mig. Klas (min fasters kille) - om du mot förmodan läser min blogg: maila över bilderna!
I dag har vi hursomhelst haft auktion här hemma. Auktion för tjejer.
Det vill säga: decibel 200.
Mirja skrek ut alla de rätta säljfraserna. Hon spände blicken i kunderna och envisades att varenda klädesplagg hon sålde var exakt rätt för i sommar.
Hon visade missnöje mot de snåla kunderna och fick således en förmögenhet.

Två hattar har jag också skaffat. En stråhatt, ungefär som stråhatten i hattinlägget, och en gubbhatt. Gubbhatten fick jag gratis av Petter.
Det var tydligen hans morfar eller farfar som har burit den.
Det är ju mycket coolare än att köpa en ny gubbhatt. Plus att den bars på 50/60-talet, och att den bars i Gällivare. En socialistisk gruvkänsla vilar över den.
Jag vill kavla upp armarna, förespråka metallfacket och läsa Marx när jag bär den.
Jag vill röka pipa (jag har en pipjävel) och blicka ut mot gården i hopp om att få se en älg när jag bär den.
Jag vill tro att TV:n är en fluga när jag bär den.
Jag vill skjuta salt ur en hagelbössa på de pallande snorungarna när jag bär den.

I morgon ska jag gå till frisör och klippa mig. Har inte varit hos frisör sen jag var 10 år. Mirja har påpekat behovet för mig att gå till frisör enda sedan vi träffades. I och med min ständiga envishet med att inte gå dit har hon nu köpt ett presentkort till mig hos en frisör. Förstår ni hur gärna hon vill se mig med en "riktig frisyr"?

Ska jag ta före- och efterbilder, månne?

Skall även ha möte med studiotekniker Rikard inför hela den här grejen jag ska vara konferenciär och spela på. Spännande.

Födelsedagar.

VARFÖR firar vi födelsedagar?

Jag förstår att vi firar dem för att vi föddes för varierat antal år sedan, men jag förstår inte varför vi firar barnet som levt ett varierat antal år.

Låt mig förtydliga: nu är jag 22 år, och den 3 oktober fyller jag 23 år. Vad har jag gjort mellan 2008-10-03 och 2009-10-03 som är värt att fira på just den dagen? Ingenting. Jag har ju bara överlevt. Vi gjorde ju INGENTING vid våran födsel heller. Det är ju våra mammor som gjorde allt arbete. Varför firar vi inte våra mammor på våra födelsedagar?

"När ska vi pappor då firas??? Ska inte vi få presenter också???"

Ja, vi har fars dag - det får räcka. Vi gör ingenting som är värt att fira på ett barns födelsedag. Vi ställer upp och skjutsar mamman till sjukhuset kanske. Vi kanske sitter och håller deras hand när de känner den värsta smärtan de någonsin har känt. Tänk er själva att bli sparkad på småkillarna mellan bena i 12 timmar. Det är typ att föda barn.

Den 3 oktober firar jag min mamma för att hon orkade föda mig och har stått ut med mig i alla dessa år. Jag hoppas fler hakar på trenden.

G.

NU DRAR JAG TILL GÖTEBORG!!

Ser ni vad klockan är? Klockan är 06:06 på morgonen. Förstår ni att jag är vaken nu?

Nej, inte jag heller.

Ses på AVENYYYYYYYYYYYYYYN.

Förrgårdagen.

I går var mina gällivarekompanjoner här. Det var en spontan grilltillställning och vi var mycket nöjda med spontanplanen. När vi skulle tända grillen blev både jag och Petter farsor. Det regnade, och till viss grad struntade vi i det - i äkta farsamanér. Vi tog i alla fall på oss regnjackor men Petter tog på sig stövlar. Jag struntade i det. Det vill säga: jag vann. Hursomhelst fick vi ingen fason på grillen och stekte istället. Det var magiskt gott. Davva hade marinerat allting. Han hade gjort i ordning grillspett med marinerade råvaror, kokat potatis som han marinerade, och köpt fläskfilé han marinerade. Han ville marinera tändvätskan, grillkolen och mig också, men någon gräns fick det vara.


Här är Mirjam (Davvas... Kompis)
och Davva. Titta hur lycklig han är
för att Mirjam väljer att prova på
hans marinerade vansinne.


Här är Davva och Petter. P har inte
riktigt lärt sig att äta än som D skär
upp hans mat i små, små tuggor.
Nästan obefintliga. P har inte riktigt
lärt sig hur man tuggar stora tuggor
än.


Efter maten föreslog jag att vi skulle
lägga oss och dåsa av. Såhär gör man
tydligen om man är från Gällivare.
Dårar, enligt mig.

Mitt liv just nu och min dag i dag.

I dag åkte Mirja till Göteborg. Det gjorde att jag hamnade i den ungkarlsroll jag brukar hamna i när hon är borta. Då köper jag bara bruna bönor, falukorv, bacon och äter och lagar allting med en samekniv jag har i bältet. Jag uppe hela nätterna och ser på TV och surfar och tar inget ansvar för någonting. Jag skolkar från jobbet och ligger hemma och ser på repriser istället. Jag äter chips till frukost och mackor till middag.

Tidigare i kväll var jag på folkhögskolan och blev bjuden på underhållning och lärdom av de två gällivaregrabbarna - Petter och Davva. P är ju som bekant trummis och D är skrivare. Det vill säga: tanken är att han ska bli erkänd författare när han blir stor. De bjöd mig på blodpalt och lärde mig att man ska äta den med potatis, smör, sylt och bacon. D lärde mig också hur man marinerar som en karl.

Efter maten såg vi en dokumentär om Charles Bukowski. Ni vet säkert vem han är. Inte? Nähä. Googla då.

En intervjuare frågade honom "What is love" och han svarade att kärlek är som morgondimman precis INNAN solen har kommit fram. Ni förstår va? Han menar alltså att kärlek är en dimma i sinnet innan solen (VERKLIGHETEN) tränger sig på.

Båda gällivaregrabbarna höll med genom att puta med läpparna och dra in luft sådär så det låter "tschooo". Det var oerhört vackert.

Nu: sova.

Modeblogg.

Okay, nu ska ni få agera lite smakråd här. Jag har ju som bekant en klädstil som till största del innefattar skjortor, chinos och hängslen. Det har kommit upp för mig att jag borde skaffa mig en hatt. En gentlemannahatt, if you will.

Jag har tittat runt lite och förstår inte vilken jag ska ha. Vilken som är rätt för mig. Vilken hatt som är jag helt enkelt.

Skriv gärna vilken ni tycker bäst/sämst om i kommentarsfältet.



Hatt nr 1 (helt vanlig hatt)



Hatt/keps nr 2 (min dröm att kunna bära upp den här)


Hatt nr 3


Hatt nr 4


Hatt nr 5 (Ha ha ha, FÖRSTÅR ni om jag hade kommit gående med den här på knåbas)

Hatt nr 6 (kanske den snyggaste - mest modemedveten)

Hatt nr 7 (skulle gärna ha en sån här, men skulle nog inte våga)





Hatt nr 8 (från den gamla skolan)



Hatt nr 9 (clean men dyr)



Hatt nr 10 (typ som den där lilla japantjockisen i James Bond-filmen har. Ni vet, han som kastar sin hatt så folks strupar går av)



Hatt nr 11 (favorit. Den jag mest troligt kommer köpa)

Gårdagen i bilder.

I går fick jag erbjudandet att hänga med till Ystad.
Den enda anledningen var väl bara att slippa Skurup. Jag
hängde med, och det var helt jävla underbart. Ser ni inte?
Ser ni hur underbart det ser ut? Det är ju för fan högsommar
här nere.


Petter (till vänster): "jag ser ju vanskapt ut på den där
bilden. Ta en ny!!"


Så ja. Här ser ni mina comrades. Båda är trummisar, och
det märks. Inte sant?


Vi satte oss och tog en öl med en snubbe som sköter ljuset
i Wallander-filmerna. Vi satt precis där de spelar inte många
scener. Känner ni igen? Typ från den där filmen när någon
tok ska råna banken. Där är banken, det där vita huset där.

Jag kunde inte koncentrera mig på samtalet, utan satt bara
och blickade ut i hopp om att få se Ola Rapace eller Krister
Henriksson. Jag var beredd och hade planerat i MINSTA
detalj hur jag skulle göra om jag fick syn på någon utav dem.
Jag skulle hoppa över staketet och kuta fort som fan fram till
någon av dem och sedan när jag var en meter ifrån skulle jag
lugna mig, gå fram och fråga om han ville ha min autograf.
Det skulle vara något, va?


Petter (vänster), en jääävligt rutinerad snubbe (mitten)
och Kaj-Kristoffer (höger). Bara typ 20 minuter senare föll
Petter baklänges när hans stolsben knäcktes. Fan vad roligt
det var. När vi förklarade för servitrisen vad som hände, och
att P absolut inte hade lutat sig eller något så sa hon bara
"däfö ni e foll" på kinesisksvenska.

Familjen Lax.

Helgen i få utvalda bilder:


Här gör Mirja en parodi på Elin Kling när jag
ber henne visa upp sin brors födelsedagspresent.
Riktigt bra modeposé, enligt mig.


Jag och Mirjas far, Tommy, efter en hård match
Alfapet. Som ni knappt ser håller jag upp mitt
lillfinger. Jag har börjat göra så nu. Det är mitt tecken
nu.


Jag och Mirjas mor, Yvonne, innan vi
satte oss på hästvagnen som skulle ta
oss till slottet. Vi var på Svaneholms
slott och åt middag. Det var obeskrivligt.
Det sägs att restaurangen är utnämnd
till en av de bästa i Europa, både mat-
och servicemässigt. Rättvist, enligt mig.


Mirjas bror Hannes ville inte
följa med på sin födelsedags-
middag, så han gjorde kött-
färssås ensam hemma istället,
medan vi andra gick och åt
i hans ära.

Nej, klart det inte gick till så.
Bilden är ju från en heeeeeelt
annan dag. Gick ni på den lätta?



I övrigt var helgen med Familjen Laxo helt fenomenal.

Used to sense.

I morgon blir det fullt hus. Hela familjen Lakso kommer hit. Det är ett gäng lirare bestående av Mirjas lillebror Hannes och deras föräldrar Tommy och Yvonne. Det kommer att bli en hysteriskt händelserik helg. Jag kommer att ha MASSOR att blogga om. Då slipper ni mina små påhittade historier om författare på stålverk och revolutionärer som har blivit något av en upprepning på senaste.

Lovar att leverera massa bilder också.

Jag läser Aftonbladet, eller BLADET som de rutinerade säger, och upptäcker något som gör att jag börjar tvivla på mänskligheten.

"Verklige ”Maverick” rattar rymdfärjan

Scott Altman var stuntman åt Tom Cruise i Top Gun – nu kör han rymdfärja Är bevälhavare på Atlantis som ska laga Hubble.

Astronauten Mike tvittrar från rymden"

Han ska alltså TVITTRA från rymden. När man tänker på en pilot eller en astronaut så tänker man väl på Tom Cruise i Top Gun eller Bruce Willis i Armageddon? De är riktiga män. De skulle aldrig få för sig att börja TVITTRA mitt i allt. Just när Bruce är en sekund från att rädda jorden säger han liksom "He he, wait a minute you guys. I have to twitter this ;-)"

Vad är det för vansinne egentligen?

Dagen D.

Jag lade mig ner på golvet i hopp om att allt skulle kännas lättare. Det var tre månader sedan jag städade lägenheten och det märktes tydligt på dammråttorna under soffan. På TV:n fortsatte den där hysteriska tjejen att prata om hur pengarna blev insatta på kontot redan samma dag om man prickade in rätt bokstäver i ordleken. Jag tänkte på Stefan. Det sista han hade sagt till mig var att aldrig skulle vika mig för kampen.

Jag förstod vad han menade. Jag kunde till och med ta på hans ord. På något sätt hade vi funnit i varandra det båda saknade hos våra så kallade bröder. Vi hade det gemensamt. Sveket från våra bröder, och lusten att hämnas. Det var i dag allting skulle hända. Allting skulle falla på plats och ge vika åt rättvisan. Allt var klart. Allt var planerat i minsta detalj, som den där fjanten från Jönssonligan skulle ha sagt. Det enda som funnits i mitt huvud de senaste åren var den här dagen. Revolutionen.

Nu kommer obegåvade ynglingar stå i täten. Det kommer inte att bli något uppseendeväckande. Det kommer inte att bli något värt att nämna. Fan för dig, Stefan.

All by myself.

Jag = en blandning mellan plupp och en
dude från 1912. Det är vad jag är ute efter
i alla fall. He he he.



Mirjas skola anordnade en fet fest med världens största
och trevligaste middag som inledning. Alla pratade om hur
roligt de hade, och hur det var ÅRETS HAPPENING.
Jag fick inte komma. Jag festade själv istället då. Jag hade
roligare.



Syns ju inte på den förra bilden men det här
sysslade jag med mellan tuggorna.



Ni ser. Även om man är utfryst kan man ha a hell of a party helt ensam. Lite pepp till er andra ensamvargar där ute.

Kommer du ihåg när vi var unga?

Vi kunde sitta uppe hela nätter och bara prata. Vi slet ut våra hjärtan inför varandra utan att tveka. Vi tog emot varandras glädje och sorg utan att tvivla. Vi planerade våra liv i livliga diskussioner. Vi gav varandra hopp om framtiden. Vi skulle bli publicerade novellister, erkända författare, stora poeter. Du hann aldrig fram. Ditt liv slutade den 5 november 1961. Mitt med.

Nu är jag pensionerad efter 34 år på stålverket. Jag har levt mitt liv ensam och har över en miljard ord nedskrivna och inlåsta i ett skåp. De kommer aldrig att lämna min insupna lägenhet. Det kommer inte jag heller.

Åldern har nästan gjort mig blind, men jag kan fortfarande se ditt pojkaktiga leende när mina ögonlock låter fantasin bestämma vad jag ska se framför mig.

Kommer du ihåg när vi var unga? Kommer du ihåg det, min vän?